onsdag, april 17, 2013

Ta ton. Oavsett vilken.

När jag sjunger med min kör har jag en helt annan inställning än när jag sjunger allsång, exempelvis på möten med min IOGT-NTO-förening. I kören finslipar vi. Jobbar med finesser. Måste sjunga rent (jodå!). Det är underbart att få arbeta så grundligt och verkligen känna musiken. Men det är stundtals skönt att släppa alla krav, som när vi träffas på möten, mina iggiskompisar och jag. Vi har mycket roligt när vi sjunger och alla tar i från tårna och oktaverar efter behov och det låter ibland för jävligt, ibland bara härligt. Det viktiga är sångglädjen. Det tycker jag är viktigt i en folkrörelse. Det där med att ingen skall behöva skämmas för att man inte är perfekt, utan man gör så gott man kan och kan få njuta av det. Jag vet att det finns många som absolut inte vill sjunga med sin förening för att de tror att de inte kan, men just därför vill jag verka för att avdramatisera det hela och få alla att hänga med och begripa att om vi sjunger en sång tillsammans så är det inte för att det skall låta bra. Det skall låta, bara. Lufta lungorna, hör ni. Väldigt ofta låter det förvånansvärt bra när människor törs ge sig hän och släppa prestigeångesten. Det är också mycket nyttigt för en sådan som jag.

På vårt distriktsårsmöte i Vattholma i lördags hade vi sådan tur att även presidieordföranden har inställningen att det inte blir ett riktigt möte om vi inte sjunger tillsammans. Här sjunger vi och föregår med gott exempel, Lisa och jag. Nästa gång ber jag Lisa ta med saxofonen också så kan vi jamma ordentligt.

Sjungande presidium. Foto: Jan Albinsson



1 kommentar:

Job sa...

Ja, men känner du aldrig på mötena, när vi sjunger, ja, jag menar nu inte på Morgonvinds möten, vi är ju så få, men på kretsmötena och distriktsmötena, när vi är många, flera hundra, och alla sjunga, känner du aldrig hur hjärtat dunkar hårdare än annars och det liksom skymlar för ögonen. Och känner du aldrig nånting stort och nytt inom dig, nånting så stort att du nästan vill kvävas av det. Och måste du då inte sjunga ändå högre bara för att inte kvävas? Vill du inte skrika nästan av glädje över att få vara med och sjunga för och vänta på och tro på framtiden? Känner du aldrig det där? Jag kan inte beskriva det, men du förstår nog vad jag menar.

-- “Axel” i romanen Logen 5455 Morgonvind av IOGT av Carl Larsson i By, Stockholm 1916.