tisdag, april 02, 2013

Tonårsmamma javisst

Får man klå sin tonåring med påk?

Med en lättad suck såg jag hans rygg försvinna mot hissen i sällskap med syskonen. Den där tokilskna känslan inom mig lade sig något. Jag tyckte till och med att han såg cool och söt ut, med sitt nytvättade hår, munktröja och svarta dunväst.

Tonåringen. En av dem. Naturligtvis den av pojkarna som jag inte har förutsättningar att förstå. Det är nämligen inte så enkelt med hans utveckling just nu. Det går inte att jämföra med 18-månadersbarnets "jag är kung över hela världen"-känsla, treårstrotset, eller någon senare fas. Han är mognare än så - men samtidigt inte. Bakom hans ögon ser jag hur han mycket väl vet vad han gör, men struntar i det. En tämligen normal tonåring av modellen "de säger jag skiter i allt, men det skiter jag i". Samtidigt som han inte har koll. Småbarnskrånglar. Det är väl mer ovanligt att tonårstrots yttrar sig i att man vägrar ta på sig strumpor, exempelvis. Det är mer på en fyraårings nivå. Och att omdömet hos tonåringar inte är perfekt, det stämmer, men de flesta tonåringar rymmer inte varje gång man vänder ryggen till. Utan att kunna hitta tillbaka själv, eller utan att kunna göra sig förstådda om de kommit bort.

Måste testa hela tiden sedan någon månad tillbaka. Han gör det genom att sätta sig på tvären vid för oss helt obegripliga tillfällen, som när vi skall göra något som han tycker mycket om. Han gör det i samband med småsaker. Och det är så oerhört enerverande att jag måste hålla i något för att inte bli väldigt skarp i rösten. Jaha, kanske någon invänder, får jag inte bli just skarp i rösten då? Jag säger att nej, det får jag inte. Bestämd, ja. Fast. Till och med auktoritär. Men inte skarp, för då blir han bara ännu värre. Det säger sig självt förresten.

Det svänger snabbt för honom, förstås. Det är säkert därför han går från gladaste minen till att rynka pannan, köra knytnävarna i luften, sticka ut tungan och säga "bopp bopp" utan att jag hängt med i sinnesändringen. Det är ganska jobbigt.

Nu tror jag i alla fall att han är nöjd flera timmar framöver. Han och syskonen är på väg till Stockholm för att hälsa på J och M. Rättare sagt, de skall hälsa på morbrors bostonterriervalp. J och M får vara glada om ungarna överhuvudtaget hälsar på dem innan de fyra barnen med den pälsdjursallergiska modern ligger på knä och dyrkar vovven. Själv tar jag tonårspaus. Jag är säkert snäll mot honom ikväll igen.

Inga kommentarer: