tisdag, april 30, 2013

Valborgskval

Valborg i Uppsala är inte riktigt likadan som i övriga landet, även om jag tror att firandet har börjat inspirera andra städer till ett större uppmärksammande av dagen. Valborg är studenternas högtid, även om det också tänds majbrasor om kvällarna där barnen springer runt och fascineras och i smyg försöker kasta in flera hittade saker i elden. Valborg i Uppsala kan vara riktigt, riktigt kul för alla, även om man inte är student. Det är roligt att se forsränningen och gissa hur många ekipage som kommer att kantra innan slutstationen vid Islandsfallet, för att bara ta ett exempel. Det är trevligt med ett glatt folkmyller.

Men delar av firandet är mindre kul. Ni kan ju gissa vad. Inte blir det bättre av att Uppsala kommun sedan alldeles för många år ger även grundskoleeleverna fylleledigt så stan kryllar av fjortonåringar. Som tyvärr för ofta har ölburkar i händerna. Motiveringen till ledigheten är att det ändå fattas minst en tredjedel av eleverna på lektionerna den sista april. Visst. Med det resonemanget kan vi lika gärna ge ungarna ledigt veckan innan skolan slutar eftersom ingen kommer idas gå dit, särskilt inte om slutbetygen är satta. Och då kan vi förresten ge dem ledigt hela maj. Äh, vi slopar hela vårterminen.

Det är ju inte så att det fattas lov under vårterminen i den svenska skolan. Det är sportlov, påsklov, längre ledighet kring Kristi Himmelsfärds helg, det är första maj (och i Uppsala alltså även valborg, det här året även kvalborg dvs dagen innan valborg) och det är pingsten.

Trots det överdrivna drickandet under valborgsfirandet har jag ändå släppt iväg äldsta ungen ner på stan när hon var tonåring utan större bekymmer. Nu är hon vuxen, och mina "utan större bekymmer" borde ha flyttats över till näst äldste ungen. Som nu är femton år och nere på stan med några klasskompisar. Men jag är så orolig! Jag förstår inte varför. Denna min son har aldrig gett mig anledning till oro på det viset. Han är klok och sansad även om han är fruktansvärt tankspridd. Jag tror att han klarar att hålla sig undan från de värsta slagsmålen om det nu skulle utbryta sådana. Ändå mal en irriterande röst inuti mig: Håll koll på din tonåring. Håll koll. Så nu har jag gjort det genom att skicka honom fyra sms under förmiddagen. Alla med budskapet att han får göra i princip vad han vill bara han talar om var han befinner sig och med vilka han är. Han har svarat på två av meddelandena. Jag vet att han fattar. Varför slutar jag inte oroa mig, då? Var kom det här ifrån?

Kval.

Inga kommentarer: