fredag, april 19, 2013

Var tacksam och håll käften

Insändare i Uppsala Nya Tidning 2013-04-19

Österbybruk. Mohamad Hassan uttalar sig i UNT den 14 april: ” Jag skulle inte ens vilja flytta till Österbybruk om jag fick ett slott att bo i”.
Jag förstår att det var en jobbig tid för en 18-åring, men att uttala sig på det viset visar förakt.
Du har ett nytt land och en ställning i Uppsala som du borde vara tacksam över – tack vare starten i Österbybruk!
Linnéa Hägerström


UNT hade ett reportage för en kort tid sedan där människor som kommit till Sverige och länet delade med sig av sina berättelser. En av de intervjuade var kommunalrådet Mohamad Hassan, som bland annat berättade om hur han kom till flyktingförläggningen i Österbybruk som nittonåring. Han beskrev rädslan och utanförskapet. Jag är helt säker på att det var det han syftade på i de citerade meningen ovan, den som insändarskribenten blivit så stött över. Om minnena från orten är förknippade med en svår tid som präglades av oro och ensamhet är det inte ett dugg märkligt att känna att man inte direkt vill flytta tillbaka dit. Märkligt är det dock att tolka det som en allmän sågning av Österbybruk.

Nu var det inte den saken jag reagerade starkast på. Jag fastnade på insändarens krav på tacksamhet. Jag hoppas verkligen att jag inte kommer att behöva andras välvilja för att överleva eftersom det tydligen är så att om man är i underläge och får hjälp, då får man inte tycka någonting längre. Tig och tag emot. Böj ryggen. Det låter otäckt likt ett klassamhälle där den sociala tryggheten bygger på enskilda välgörares insatser.

Jag har inget emot att vi människor hjälper varandra. Det är klart att vi skall ställa upp och hjälpa till, men om det åtföljs av ett krav på tacksamhet där mottagaren av hjälpen blir tystad, då är hjälpen inte värd något. Det är därför det inte är en bra idé att bygga ett helt samhälles sociala trygghetssystem på att privatpersoner skall rycka ut med pengar för att hjälpa slumpmässigt utvalda personer. Alla är värda att få hjälp. Alla. Till och med de som klagar och gnäller och aldrig blir nöjda. Utan att stå med mössan i hand och bocka inför överheten. Utan att vara utlämnade åt andras välvilliga inställning - som kan förändras när som helst, exempelvis om du inte visar tillräckligt tacksamhet. Jag betackar mig för välgörenhetens tyranni.

Jag tycker att det är gräsligt att kräva tacksamhet av människor när det innebär att inget får ifrågasättas och inga krav framföras. Och så tänker jag på hur vidrigt det är att Mohamad Hassan, som bott länge i Sverige, är svensk, till och med något av det svenskaste man kan vara; nämligen kommunalråd, utsätts för detta tacksamhetskrav som innebär att han aldrig skall glömma att han inte är som oss "riktiga svenskar". Han skall inte tro att han passerar som riktig svensk, för vi vet nog. Framförallt skall han alltid visa tacksamhet. Säger en alldeles vanlig svensk person i en insändare. Utan att se hur orimliga och hemska och omänskliga konsekvenserna blir av detta tvång till tystnad.





Inga kommentarer: