torsdag, maj 30, 2013

Minnesstöd

När Sigvard rensade översta kökslådan härom dagen hittade han bland annat en plånbok som han inte kände igen. Han frågade mig vem som var ägare till den, och jag förklarade att plånboken hade funnits i Tönnes packning när han kom hem från en ungdomshelg. Sedan erkände jag att jag har glömt att skicka med plånboken och bifogat brev där jag säger att den inte är vår, utan det måste vara någon av de andra ungdomarna som saknar den, när Tönnes varit på ungdomshelg (eller Vargarna, som de kallar sig, gruppen) de senaste månaderna.

Sigvard jobbade på. Plötsligt satt plånboken upptejpad på vår dörr. Med lapp som påminner om att skicka med den nästa gång Tönnes skall vara på ungdomshelg. Ordning och reda.


fredag, maj 24, 2013

Här kommer jag och alla mina prickar

Det händer att jag fastnar framför spegeln och fascineras av min hud. Särskilt på sommaren eftersom det händer saker med den då. I grunden är jag blek och fräknig. Som barn yttrade det sig främst som ett band med fräknar över näsan. Min mamma kallade mig för sin lilla grävlingsflicka. Med åren har jag blivit fräknig över hela nyllet, på armarna, på övre delen av ryggen och på benen. På ryggen har fräknarna samlats i en klunga lite snett mellan skulderbladen. Klungan framträder när jag fått lite sol på ryggen, och de senaste somrarna har min familj tittat, studsat och oroligt undrat vad tusan jag har där. Det ser nämligen ut som en stor mörk fläck. Men inget att oroa sig över alltså, det är bara sällskapssjuka fräknar som vill hänga med varandra.

Utöver fräknarna har jag ett antal små och röda prickar. Jag vet inte var de kommer ifrån. Men de finns överallt men flest är de på min mage. Det räcker alltså inte med att magen är säckig (fem graviditeter), ärrad av bristningar (nej, de försvinner inte vad de än säger på MVC) samt ärret efter ett kejsasnitt, den toppas med röda prickar också. Bikini är inte mitt förstahandsval om jag skall bada.

Jag har rätt många bruna fläckar också. De där som kallas leverfläckar. Alla barnen har ärvt dem. Grattis, ungar.

I min fläcksamling ryms fortsättningsvis de där mystiska vita klumparna som jag tror är åldersvårtor och som främst sitter på min bröstkorg och hals. Jag har även några i ansiktet. Men det är inte slut än, jag har även sådana där hudförändringar som är svagt ljusbruna/rosa och liksom är små skinnpåsar i varierande storlek. Jag har åtminstone två präktiga sådana på ryggen som jag ofta klämmer mot stolsryggar.

Jag kan icke räkna dem alla, mina fläckar och prickar och påsar och hudförändringar. För två somrar sedan upptäckte jag dock något nytt och exklusivt att lägga till min samling: när jag får färg i ansiktet framträder fräknarna, okej? Men nu presenterar jag även pigmentförändringen. Den visar sig som vita fläckar mitt i det fräkniga till vänster om min haka. O, joy.

Det är som det är. Oftast tänker jag inte på det. Men de där stunderna när jag plötsligt ser alla fläckarna igen, då vill jag dra över mig något heltäckande och lufsa fram på bakgator så ingen ser mig. Out, damned spot! out, I say!

Det hänger på håret

Min yngste son har en rejäl kalufs. En man som inte går att kontrollera. Det blir inte enklare att hålla honom välkammad när han dessutom vill ha långt hår. Trots mitt tjat om att använda balsam efter hårtvättning, att alltid borsta håret direkt efteråt, att borsta håret varje morgon och kväll så står barret åt alla håll. För någon tid sedan insåg jag att det inte är hans fel. Han gör lydigt som jag säger. Tio minuter efter ordentlig borstning ser han ut som ett utegångsfår igen även om han bara har suttit stilla och gjort läxor eller glott på TV.

Luggen vill han också ha lång. Den lägger sig envist över höger öga och täcker det. När gosskören har konsert står Sigge och kastar med huvudet som en häst för att få undan håret så att han ser dirigenten. Efter den senaste konserten föreslog jag honom att ha en hårklämma i luggen under konserterna. Jag hade ingen aning om hur det landade. Så for gossarne iväg till Rättvik för att delta i och vara huvudkör för gosskörsfestivalen samt frottera sig med körgurus som Bon Chilcott och Jonathan Rathbone. Björn körde bussen och åhörde den konsert pojkarna framförde ca tre timmar efter ankomsten till Rättvik (det är ett hårt liv att vara artist). Han tog ett foto.

Och se. Sigges lugg ligger så fint åt sidan. Jag vet inte om det var hans pappa som hittade någon av Alvas gamla hårklämmor och förutseende skickade med den, eller om det var någon av ledarna som tröttnade på Sigges personifiering av ett helt menageri (utegångsfår, kasta med huvudet som en häst, sjunga som en lärka, fin som en gullegris) och drog fram en hårklämma och gjorde något åt saken - men det funkar. Jag skall se till att Sigge stoppar fickan i sin körkåpa full med hårklämmor.


torsdag, maj 23, 2013

Bubblor

Jag håller på att läsa mig igenom en bok som hamnar i kategorin lättuggat, charmigt, stundtals insiktsfullt men mest som en såpbubbla i sin banalitet. En av de saker som gör att boken hamnar i banalitetsfacket är användandet av alkoholestetiken. Nu tänker ni förmodligen att det var ett jämra tjatande jämt och vad menas nu med detta. Då kan jag lugnande svara att jag orkar inte riktigt lägga ut texten.

Jag hade tänkt att inleda med en kortare exposé över hur alkohol används som markörer i litteratur och media. För att markera en viss stämning: Pripps Blå livsstilsreklam är ett exempel. Eller som en social markör där alla vet att champagne skall uttydas backslick hos herrar och pärlhalsband, blondering och lilla cardigansetet hos damerna. Ja, jag hade tänkt fortsätta och ta upp flera exempel,  för jag har många. Men det blir inte mer än så här ikväll.

Sedan hade jag planerat att följa upp med det faktum att det idag är vanligare och vanligare att dricka alkohol en vanlig arbetsdag. Att även så kallat vanligt folk, det vill säga personer som varken hamnar i utslagningens träsk eller ligger högt upp i inkomsttabellerna, dricker mer och mer till vardags. Där hade jag pekat på det jag tror bidrar till en del av ökningen: drickandet som ett sätt att klättra lite uppåt socialt, åtminstone känslomässigt. Fint folk dricker vin till maten - då köper vi hem en bag-in-box. Det skall vara champagne till festen: "Hej flickor, visst tar vi lite bubbel nu va när vi ändå träffas så här mysigt hemma hos Stina-Kajsa?", för då känns det lite mer som riktigt party sådär som vi föreställer oss att överklassen festar.

Till slutkläm ville jag ha något att grunna lite på, något lagom tankeväckande utan att vara för tungt. Men det är ett så starkt motstånd att ta sig igenom. Jag vill så gärna sticka hål på den där löjliga skimrande bubblan som folk sätter kring alkoholen. Normen och traditionen som ytterst sällan ifrågasätts av andra än de som redan har råkat illa ut är så bergfast förankrad. Sagan om den vackra, sköna alkoholen som gör livet så mycket bättre - den berättas om och om igen. Ingen vill lyssna på något annat än glättighet. Jag orkar inte.

fredag, maj 17, 2013

Superkraft

Min äldste son har fått gosskörens stipendium i år. Det delas ut av ärkebiskopen och hade en mycket fin motivering:

För en härlig lojalitet mot gosskören och en fantastisk trohet som gosskorist i sopranstämman i många år. För fina sånginsatser och för gott kamratskap. För ett gott ordningssinne samt ett ständigt trevligt bemötande. 

Det där goda ordningssinnet, det har vi skrattat åt en del hemma. Men så slår det mig att Justus naturligtvis har en superhjälteidentitet. Det är ju det som är poängen med superhjältar, själva grejen liksom, att de har hemliga sidor. Ingen vet vilka krafter som döljer sig bakom den godmodige ynglingens fridsamma yttre. Men när det är kris svidar hjälten raskt om (ingen hjälte utan cape) och plockar fram sina dolda talanger. Min son vakar således över vår tillvaro i hemlighet och ser till att allting fungerar. Det gör han med hjälp av sin superkraft: ordningssinnet. Och hans superhjältealias? Det är förstås Ordningsmannen.





söndag, maj 12, 2013

The usual suspects

Under mina år som körsångare har jag ofta haft anledning till att fundera på vad det är som gör att man inte håller ton hela tiden. Det finns en del svar som har att göra med tonbildning, koncentration och att det är svårare att vända ett helt fiskstim än en ensam liten mört som är på väg åt fel håll. Men så finns det ett inslag som är mer svårbestämt och som jag tänker på som trollet. Som i uttrycket att det går troll i någonting. Det har jag upplevt många gånger. Trollet gör att kören halkar lite fel i tonarten på ett ställe och sedan fortsätter att halka lite fel. Vi svettas och sjunger och lyssnar och har ögonbrynen uppe vid hårfästet i våra ansträngningar att hålla upp tonen (om det är felet, vilket det oftast är), men det rätar inte upp sig. Då finns det bara en sak att göra, och det är att ta en paus. Röra på kroppen och försöka slappna av. Nästan alltid går det bättre efteråt.

När kören börjar låta lite mysko drabbas i första hand sopranerna. Vi är the usual suspects. Alltid är det där maestro börjar borra med sin blick. Utgångsläget är att det är vi som felar. Jag är van och tar inte längre vid mig så mycket, särskilt inte efter det senaste året då maestro tagit en kontrollton på pianot och det stämmer finfint med sopranernas senaste ljud. Men i känsliga stunder blir jag orolig. Lyssnar spänt och skruvar tonen tills det känns som att inte en enda ton kommer naturligt. Då händer det emellanåt att jag tystnar en stund för att lyssna in mig. Oftast upptäcker jag att det inte handlar om att någon egentligen sjunger fel. Det beror mer på att vi har olika vokalfärg, och det påverkar tonbildningen väldigt mycket. Det låter olika - det spretar helt enkelt, och så fort vi inte samlas på en ton är det lättare att glida iväg.

Men väldigt ofta märker jag att det inte var jag som sjöng snett. Kan heller inte identifiera vem av mina stämkompisar som skulle göra det, för jag hör då inget galet. Och det är nu det blir lite mystiskt, det är där trollet kommer fram igen. Om det låter unket och maestro som vanligt tittar på oss (vi är the usual suspects, som sagt) och ingen av oss verkar göra fel; vem är då Keyser Söze?

Jag tror att Keyser Söze inte är sopran, helt enkelt.

torsdag, maj 09, 2013

De kommer och de går

Igår kväll kom Sigvard inramlande. Han behövde komplettera sin packning inför sin första hajk med scoutgruppen. Han hade med sig utrustningslistan och hade bockat av allt som fanns hemma hos pappa. Sedan hade han med sirlig skrivstil markerat vad som fanns hemma hos mig. Ordning och reda - inte har han fått det från mig, i alla fall. Till sist hade han allt och med en belåten suck kastade han den tunga kassen med gummistövlar och annat över axeln, stack in armen i liggunderlagsrullen och drog iväg.

Jag satt där och mös över barnbonusen. Då gick det i dörren igen. Det var Justus, som kom över med dator för att det gick bättre att skypa med polarna och planera allt inför det stora LAN han skulle på hemma hos oss. "Det är bättre bredband här" sade han och försvann upp till sitt rum. Han sov faktiskt över också, så jag fick glädjen att prata med honom även i förmiddags. Men nu är han uppslukad på Birdie fram till söndag morgon.

En är på hajk. En vistas i den virtuella världen. Båda två har förmodligen jättekul. Och är inte hemma hos mig. Jag flinar åt mig själv. Redan för fem år sedan när Sigvard slutade på dagis drabbades jag hårt av insikten om att nu fanns det inte en till liten som stod och trampade i hälarna på de äldre syskonen. Det var många saker jag inte längre skulle gå igenom en gång till, efter Sigvard. Lära sig gå. Springa. Prata. Förskola. Kompisar. Längre och längre samtal. Ta farväl av BVC, bara en sådan sak! Sexårs. Skolan. Kära nån, jag är ju inne på min andra student om bara tre år! Ändå sitter jag och suckar lite över att de har sina egna liv. Skärpning.


*Birdie = ett stort LAN som arrangerats i Uppsala i tjugo år. Jfr Dreamhack i Jönköping.

Vi som dricker saft och vatten orkar dansa hela natten

Idag är det Kristi himmelsfärds dag. Det är också en temadag för svensk nykterhetsrörelse sedan mitten av tjugotalet någon gång. Den kallas folknykterhetens dag. Fordom firades den med musikkår, marscherande, kanske något välformulerat torgtal och sedan picknick i det gröna. Så småningom förändrades tidsandan och marscherande till musik har försvunnit ur sammanhanget.

Inom IOGT-NTO-rörelsen, som ju är min hemvist, har vi länge satsat på att göra olika saker hela veckan, helt enkelt för att många åker bort över långhelgen och det vare sig finns folk att uppbåda för aktioner, och inte finns övrigt folk kvar på orten som kan uppmärksamma sagda aktioner.

I Uppsala delades det ut flygblad till pendlare (maken tog som vanligt det grymt tidiga passet som startar kl 5), det har varit lunch beat, Fest på stan med snofsiga alkoholfria drinkar, kaffeutdelning till pendlare (ja, kl 5 gällde som start även där) och idag, på själva folknykterhetens dag, drar UNF snart igång sitt LAN. Inte så mycket musikkår och picknick över det hela längre.

Men budskapet är det samma. Vi är många som inte förstår varför alkohol skall vara med överallt. Vi är återigen många som lever utan - och aldrig har saknat det. Det har inte ett dugg med pekpinnar att göra. Det är ett ifrågasättande av den norm som säger att vi inte klarar oss utan alkohol. Att inget som är roligt kan vara det utan alkohol. Au contraire, som fransmannen säger. Au contraire, mes amis!

onsdag, maj 08, 2013

Ryska koppen

En gång i tiden gav vännen Håkan mig och barnens far varsin vacker rysk tekopp med tillhörande fat. Vi vårdade dem ömt. De var oss kära. Det är ett mysterium hur de kunde försvinna i samband med skilsmässan. Jag har letat mig igenom diverse kvarglömda lådor och skrymslen under de här åren, men inga koppar tittar fram. Min enda förklaring är att de på något olyckligt vis har hamnat i en låda som bars ut till skräp - inte för att jag förstår hur det skulle ha kunnat gå till, men de är försvunna och ingen av oss vet hur. Det är extra tråkigt nu när Håkan är borta. Det hade varit fint att ta fram koppen och alltid tänka på honom när jag gjorde det.

För några dagar sedan strosade jag längs en lite undanskymd gata. Tittade i ett skyltfönster. Det klack till i hjärtat. Där! Där står min kopp, eller ja, det vill säga en likadan! Jag har inte vågat gå in i butiken för att ta reda på priset, men när skatteåterbäringen kommer skall jag ändå sticka in näsan och titta efter.  Butiken heter något i stil med Natalias ryska hovimport lyxfintsuperdupertjusigt porslin, typ.

Min kopp. Sörjd och saknad.