söndag, maj 12, 2013

The usual suspects

Under mina år som körsångare har jag ofta haft anledning till att fundera på vad det är som gör att man inte håller ton hela tiden. Det finns en del svar som har att göra med tonbildning, koncentration och att det är svårare att vända ett helt fiskstim än en ensam liten mört som är på väg åt fel håll. Men så finns det ett inslag som är mer svårbestämt och som jag tänker på som trollet. Som i uttrycket att det går troll i någonting. Det har jag upplevt många gånger. Trollet gör att kören halkar lite fel i tonarten på ett ställe och sedan fortsätter att halka lite fel. Vi svettas och sjunger och lyssnar och har ögonbrynen uppe vid hårfästet i våra ansträngningar att hålla upp tonen (om det är felet, vilket det oftast är), men det rätar inte upp sig. Då finns det bara en sak att göra, och det är att ta en paus. Röra på kroppen och försöka slappna av. Nästan alltid går det bättre efteråt.

När kören börjar låta lite mysko drabbas i första hand sopranerna. Vi är the usual suspects. Alltid är det där maestro börjar borra med sin blick. Utgångsläget är att det är vi som felar. Jag är van och tar inte längre vid mig så mycket, särskilt inte efter det senaste året då maestro tagit en kontrollton på pianot och det stämmer finfint med sopranernas senaste ljud. Men i känsliga stunder blir jag orolig. Lyssnar spänt och skruvar tonen tills det känns som att inte en enda ton kommer naturligt. Då händer det emellanåt att jag tystnar en stund för att lyssna in mig. Oftast upptäcker jag att det inte handlar om att någon egentligen sjunger fel. Det beror mer på att vi har olika vokalfärg, och det påverkar tonbildningen väldigt mycket. Det låter olika - det spretar helt enkelt, och så fort vi inte samlas på en ton är det lättare att glida iväg.

Men väldigt ofta märker jag att det inte var jag som sjöng snett. Kan heller inte identifiera vem av mina stämkompisar som skulle göra det, för jag hör då inget galet. Och det är nu det blir lite mystiskt, det är där trollet kommer fram igen. Om det låter unket och maestro som vanligt tittar på oss (vi är the usual suspects, som sagt) och ingen av oss verkar göra fel; vem är då Keyser Söze?

Jag tror att Keyser Söze inte är sopran, helt enkelt.