tisdag, juni 25, 2013

Innan vi kommer iväg

Det är inte så att jag har någon tid att passa förrän kl 10 i morgon förmiddag, så strängt taget spelar det ingen roll när vi åker från Uppsala. Bara att ta det easy, liksom. Chilla. Jag har packat till mig och Tönnes. Jag har dessutom en plan för hur jag skall kunna fly hemmet när Björn väl kommer hem och skall börja härja omkring och svära och packa och ha en massa kringkring för sig i timmar: det är då jag åker och köper schampo som är det enda jag inte har kunnat packa ner.

Men lite resfeber har jag nog ändå. Mina tre andra barn har ju redan kommit fram till Borås, för tusan!

Hur svårt kan det vara

Stunder då jag är övertygad om att jag helt saknar omdöme, enbart handlar oöverlagt, säger pinsamheter och gör idiotiska misstag; då är det rätt skönt att titta på flugor eller getingar.

Flugan surrar vid balkongdörren. Jag går och öppnar. Det är fritt fram för flugan att flyga ut igen. Då tvärvänder den och zummar in igen. Korkade fä. Samma sak händer med getingen jag ville fösa ut. Där slutade det med döden för jag blev så trött på den.

Jag är inte lika korkad som en fluga. Det känns bra.

lördag, juni 22, 2013

All you need is love

Ju äldre jag blir, desto mer intresserad blir jag av samhällets normer. Nyfiken på de överenskommelser vi sluter med varandra om hur saker skall vara, vad som är rätt och fel och var gränserna går.  Jag tycker inte att det nödvändigtvis är fel med normer eller överenskommelser om hur vi människor skall bete oss mot varandra. Tvärtom önskar jag att vi alla vore mer civiliserade än vad vi är idag; men jag pratar förstås om något helt annat än vad de flesta kommer att tänka på när ordet norm dyker upp. Strunta i det för ögonblicket så skall jag komma till sak.

Människor som på ett eller annat sätt är utlämnade åt andras nåd sitter i en mycket speciell klämma. För det första måste de vara tacksamma, helst över att de överhuvudtaget får finnas. För det andra måste de anpassa sig mycket mer efter gällande normer än andra, för så fort de sticker utanför mallen märks de och det är inte bra, tycker vi. Det är obehagligt när personer som förväntas vara passiva, tacksamma och lydiga plötsligt visar nyanser. Beter sig lika dumt som vem som helst eller lika fantastiskt som någon annan; beter sig på ett sätt som visar att de är människor. Vi klarar inte riktigt av det. Skruvar på oss. En del blir upprörda.

Just nu tänker jag på förståndshandikappade personer och vilken förståelse vi har för deras möjligheter eller längtan efter kärlek och sex. Som det ser ut nu i samhället tror jag att de flesta tycker att det är rart när två personer med funktionshinder har hittat varandra. Men jag har märkt att det kan vara svårt att acceptera kärleksrelationer mellan förståndshandikappade personer. Nästan alltid säger man att det beror på omsorg om människor. Det får absolut inte bli barn där. Det säger jag med en gång, att det tycker inte jag heller. Ett barn, oavsett vuxen kropp, skall inte ha barn. Men en parrelation handlar ju inte bara barnalstring.

Tack och lov är det ändå inte längre tabu att prata om att förståndshandikappade och funktionshindrade i allmänhet vill eller kan vilja ha sex. Det är alltid något. För mig är det här inte så förbaskat lätt att ta ställning till heller, just för att min son kommer att vara ett barn på många sätt hela sitt liv samtidigt som han har och kommer att ha högeligen vuxna känslor på en del områden. Hur gör man så att allt går bra?

Och: även om vi mer eller mindre glatt erkänner behovet av kärlek, närhet och sex hos alla, hur ställer vi oss till om exempelvis en förståndshandikappad flicka blir kär i en annan förståndshandikappad tös? Det är något jag aldrig har sett tas upp. För mig är det enkelt. Jag ställer mig inte alls. Jag bryr mig inte om vilket kön det är på den person någon människa, inte heller min förståndshandikappade son, kan bli kär i eller vilja ha sex med. Men jag har en känsla av att samhället i stort har det svårare att ta till sig kärlek mellan samkönade individer när de tillhör den här gruppen. Den speciella grupp som vi antingen gärna vill hjälpa så mycket att vi fixar allt, eller i extremt hemska fall styr och formar efter vad vi anser vara rätt. Glömmer individerna och förbarnsligar dem. För att det kan vara knepigt att ha respekt samtidigt som man torkar någon i rumpan.

All you need is love. Om det vore så enkelt, ändå.


Och tiden går

Livet kan förändras fort. Saker ställas på huvudet av ett möte med någon, av något som händer under en dag eller två. Så den där varannan-veckan som pojkarna är hos sin pappa är egentligen oceaner av tid. Jag borde inte bli förvånad över att det numera känns som att de har skjutit i höjden eller blivit uppenbart mognare på sju dagar, men det blir jag ändå. Kanske är det för att jag inte är beredd på att de skall förändras utanför min sfär - eller så går det helt enkelt ruskigt fort de här åren.

I fredags gick en kille som länge haft en stillsam målbrottsglidning på gång över till sin pappa. Idag kom han tillbaka.  Jag rycker till vid ljudet av mansrösten jag hör från hans rum och undrar vem tusan det är innan jag inser hur det ligger till. På en vecka gick det.

Jag grips av en obetvinglig lust att i jämförelsesyfte lyssna på gosskörens skiva Goder afton, mitt herrskap. Där finns en sång, med en vers som sjungs av en späd, ren liten nioåringsröst. Ler ömt. Det är inte samma röst som mullrar "die, Charlie, die" när han spelar dataspel online och skypar med sina kompisar.

Men samma underbara person.

fredag, juni 21, 2013

Traditionsenligt

Skållade mig som vanligt när jag hällde ut vattnet från kastrullen med färskpotatis (midsommarafton, se) och svor över att jag aldrig lär mig. Men de sitter långt inne, de gamla vanorna. Hela min barndom såg jag mamma och pappa ta potatiskastrullen, glänta lite på locket och hälla ut kokvattnet genom glipan medan ångor slog upp ur diskhon. Jag gjorde det själv när jag började hjälpa till att laga mat ibland. Fortsatte när jag flyttat hemifrån. Regelbunden skållning.

Så en dag föreslog någon att jag skulle hälla över innehållet i kastrullen i ett durkslag. Nästan som en chock. Va? Kan man göra så? Det är ju på det här viset man gör när vattnet skall separeras från de färdigkokta potatisarna. Men jag insåg att det var Columbi ägg och tänkte att så skall jag göra.

Jag tror det har inträffat två gånger. Alla andra gånger gör jag som jag är van. Tradition, det är mitt andra namn.

onsdag, juni 19, 2013

Smågodis

Jag läser hela tiden, och varvar bekymmerslöst litteratur med lite större tuggmotstånd med lättsmälta karameller. Problemet med karamellerna är att de så tydligt är skrivna enligt en mall. Det finns dock skickliga karamellförfattare som lyckas dölja det så pass väl att det inte märks förrän man satt i sig en hel påse karameller. Tröttnar jag är det dessutom bara att sluta läsa (eller äta karameller, om jag skall tjata sönder liknelsen totalt).

Men det finns en mall som jag tycker blir tråkigare än andra, och det är den som exempelvis återfinns i tjosan i grottan-böckerna. Grottbjörnens folk och Hästarnas dal - oj vad jag rodnade när jag läste dem som tonåring. Det vill säga innan jag började ledsna på formatet, vilket inträffade rätt snabbt. Berättelsen får inte löpa längre än ett visst antal sidor innan det måste in en ångande sexscen. Jag skulle säga att sex på rutin funkar lika bra i böcker som i verkliga livet.

Jag har just läst mig igenom True Blood-serien igen. Tjosan i grottan är här tjosan med vampyrer. Nu är jag trött på tjosan för den här gången. Inget mer godis för mig på ett tag, jag måste i alla fall uppgradera till mjukt bröd. Tipsa mig gärna om knäckebröd. Men inte Röda rummet. Jag tycker att Röda rummet är fruktansvärt tråkig.

En sådan här människa, igen

Nu har det hänt igen. Att jag stött på en människa som delade med sig av sitt liv helt apropå. Så mycket jag fick veta på sju minuter.

Jag satt och väntade inne på apoteket när en piffig och fräsch dam med rollator kom och slog sig ned bredvid mig. Hon inledde ett samtal och jag hakade på. Hon var trevlig och liksom finurlig. Hon frågade om jag hade barn och barnbarn och då märkte jag till min förvåning att jag blev lite störd; jag som trodde att jag inte hade åldersnoja! När jag förnekade barnbarn undrade hon om mina barn bodde i staden, hennes barn var utspridda över landet. Jag blev störd av det också. Hur gammal trodde hon att jag var, att alla mina ungar var utflyttade? Och så flinade jag åt mig själv.

Hon berättade att hon hade en hjärnskada. Sedan berättade hon om sin frånskilda senaste man som hade blivit av med läkarlegitimationen på grund av överförskrivning av narkotiska preparat. Hon sade: "Men om du har bott i Uppsala så länge så vet du vem jag är. Eller snarare vem han är." Det gjorde jag faktiskt. Hade ett vagt minne om skriverier. Så småningom skymtade det fram att han hade slagit henne. Hjärnskadan berodde på misshandel. Jag rös.

Allt det här berättade hon på ett sakligt och nästan gladlynt sätt. Inte så att det verkade konstigt eller omdömeslöst, bara helt utan bitterhet. Det fanns inte en gnutta bitterhet hos henne. Jag tycker det var enastående. Hon var rätt förtjusande, helt enkelt.

Skådebröd

Tredje dagen som knäckebrödskartongerna står kvar i hissen. Jag blir mer och mer sugen och undrar vad etiketten säger om hur lång tid man måste vänta innan det går an att diskret plocka på sig några brödkakor och ta med in. Jag känner att en lapp är under uppsegling. "Hej granne som ställt bröd här, får vi ta, eller skall de bara stå här och locka?"

Börjar få en smygande känsla av att vår trappuppgång utsätts för ett socialt experiment.


tisdag, juni 18, 2013

Lägga krokben för sig själv

Låg, så låg. Kan bero på att migränen slog till idag efter att ha hållit sig borta i säkert två veckor. Hur som helst, tycker synd om mig själv och har ägnat någon timme åt att försöka tillfredsställa mitt bekräftelsebehov genom att tänka på situationer och trevliga saker där jag antingen har dugt eller upplevt roligheter. Det finns mycket att ösa ur egentligen, men så fort jag letade i minnet dök det bara upp motsatsen till det jag ansträngde mig för att minnas och hålla mig i. När jag exempelvis tänker på kören - en källa till glädje - slår huvudet till och jag minns bara senaste konserten och Poulencs Agnus Dei. Det blir en konstigt bakvänd hybris: ingenting jag gjort är bra och det kommer det aldrig att bli heller.

Inte konstruktivt. Inte bra på något enda litet sätt. Och så svårt att kämpa sig ifrån! För även när jag måste flina åt mig själv mitt i det patetiska eländet (jag är inte dum) kan jag inte kapa linan och säga åt alla idiotiska, självförstörande tankar att dra. Helst till havs och segla bort mot horisonten och tippa över kanten. (Jorden är platt.)

Hur gör man?

måndag, juni 17, 2013

Blandade människor

"Det var så roligt att det var blandade åldrar. Det är jag inte van vid." Så sade flera i skrivkursgruppen när vi avslutade. Jag tyckte att det var roligt att vi var så olika varandra, men tänkte inte ens på ålder. Det är jag van vid. Inser att jag är lyckligt lottad. Umgänge och diskussioner över generationsgränser är något som jag gillade redan som femtonåring när jag fastnade i nykterhetsträsket.

Folkrörelser är det bästa jag vet näst rabarberkräm.

Wir nehmen das Aschgrau

För att inte ha läst tyska alls är jag förvånansvärt svag för uttryck på just tyska. Jag insåg också för flera år sedan att jag tydligen har smyglärt mig lite tyska. Just smyglärandet är förresten det enda sätt jag verkligen lär mig saker på, för så fort jag har satt igång med projektet att ta reda på hur saker fungerar, ta itu med min erbarmliga franska eller att läsa en bok i studiecirkel slår det till en spärr. Nähä. Här skall inget gå in i huvudet. Varje gång jag sätter mig att studera blir allting annat än just studieämnet så vansinnigt mycket intressantare. Det är mycket opraktiskt.

Nå. Mina smygkunskaper i tyska har i alla fall gått från att enbart kunna Matteuspassionstyska (Gegrüsset seist du Rabbi, kreuzige ihn och andra gångbara fraser) till att faktiskt kunna uppfatta en del humor ibland. Min vän Elisabeth i Wien skickade en länk med tysk humor där jag satt och skrattade högt mellan varven. Jag var nästan gladast åt att jag uppfattade så pass mycket att jag fick ut något av det. 

Frische steingrau. Fniss.


fredag, juni 14, 2013

Skriva lite mer

Jag har varit på skrivkurs på Wik folkhögskola i veckan. Det var en bra upplevelse. Stämningen i gruppen var så generös och respektfull. Men bäst av allt var vår kursledare Malin Backström. Jag kan inte säga tack tillräckligt ofta, faktiskt.

Hur som helst. Vi fick göra olika övningar och jag upptäckte till min egen förvåning att jag fastnade för dialoger. Så nu tänker jag förmodligen skriva ett gäng dialoger bara för att öva mig lite. Om någon ids läsa och kanske säga något om dem hänvisar jag till min hittills oanvända blogg. Den heter Eja, vore vi där. 

Ja. Det var bara det jag ville säga.

Tekniskt hjälpmedel i poseialbumet

Låt mig sitta i ditt sinne
som en liten minnepinne

fredag, juni 07, 2013

Blod och mysterier

På jobbet. Allting är vanligt. Eller ovanligt. För när jag tittar in i Carolinas rum ser jag det här.
Men vad nu? Vad har hänt? Jag följer spåret och kommer fram till detta. Jag vet inte vad Davy Jones kista gör i UNF-konsulentens arbetsrum, men jag har vissa förhoppningar på att Jack Sparrow skall dyka upp och rädda dagen. (Vad i hela fridens namn har de för sig egentligen, ungdomarna?

tisdag, juni 04, 2013

Tecken

Det börjar dra ihop sig. Det är sommar på riktigt, alldeles snart. Visserligen är det rätt kallt idag, och molnigt är det också. Men jag observerar min omvärld och räknar och säger att sommaren är här.

* I morgon blir stan igenproppad av studentflak där man tyvärr sällan skrålar "Sjung om studentens lyckliga dar" men mer dansar och skriker lyckligt till unts utns från musikmaskiner och - här kommer mitt beklagande in - vrålar "För vi har tagit studenten, fy fan va vi är bra". Efter treårig gymnasieutbildning är det fy fan vad vi är bra som gäller. Snörp. Men glädjen är stor, och jag blir också glad när jag hör och ser dem. Det har redan gått ett år sedan älskade ungen stod på ett flak och unts unts-ade med sina klasskamrater.

* Vi berättar på personalmötet när vi har semester. Som vanligt ser vi inte röken av M och Y på hela sommaren, C kommer förhoppningsvis att finnas på plats lite oftare, och annars är det jag som sitter där på expen och långleds i min ensamhet.

* Jag bröt loss mitt paket med kongresshandlingar ur vårt underdimensionerade postfack. Det tog en stund och brevbäraren har min beundran. Att det gick in i första taget är lite mystiskt, men tack för det. Då slapp jag en tur till utlämningsstället, som det heter istället för posten nu för tiden. Nu skall jag begrunda dem litet och se om det går att förplanera sitt sekreterarskap.

* Nästa vecka är min första semestervecka. Då skall jag vara på skrivarkurs på Wik folkhögskola om dagarna. Utom onsdag förmiddag när Justus går ut nian och jag skall finnas där i klassrummet oavsett om han vill eller ej.

* Och i kväll är det sista körrepetitionen för terminen.

måndag, juni 03, 2013

Två bilder. Utan inbördes sammanhang.

Det här är min finaste ring. Det förstår ni nog. Jag köpte den i en nostalgilåda under IOGT-NTO-rörelsens kongresser i Göteborg 2009. Jag vet inte från vilket år, men den är givetvis pre sammanslagningen 1970. Vad tror ni, 50-talet?

I korridoren på jobbet sitter lite partyhattar och ballonger kvar efter de glada ryck som då och då drabbar delar av anställda och ideella. Idag tänkte jag att det inte är mycket som ser så ledset och deprimerande ut som en ballong där luften har pyst ut. Känns som en livsmaxim, på något sätt. Full av luft blir man god och glad och festlig. Utan luft: ett uttömt ingenting. Jag får inte glömma att andas.




lördag, juni 01, 2013

Dagens ljud

Fönstret på glänt. Tidigare idag lät jag et släppa in luft som var solvarm, några fläktar och en skalbagge med en otroligt vacker jadegrön sköld. Jag puttade ut baggen genom fönstret igen men lät värmen och fläktarna vara kvar.

Nu släpper jag in sval regnluft. Ljud av ett sakta ökande regn. När jag ser ut genom fönstret är det fortfarande en torr asfaltsfläck mellan de två stora trädens utbredda kronor, men om en stund har regnet nått igenom lövverket tillräckligt. Det börjar smattra mot fönsterblecket.