lördag, juni 22, 2013

All you need is love

Ju äldre jag blir, desto mer intresserad blir jag av samhällets normer. Nyfiken på de överenskommelser vi sluter med varandra om hur saker skall vara, vad som är rätt och fel och var gränserna går.  Jag tycker inte att det nödvändigtvis är fel med normer eller överenskommelser om hur vi människor skall bete oss mot varandra. Tvärtom önskar jag att vi alla vore mer civiliserade än vad vi är idag; men jag pratar förstås om något helt annat än vad de flesta kommer att tänka på när ordet norm dyker upp. Strunta i det för ögonblicket så skall jag komma till sak.

Människor som på ett eller annat sätt är utlämnade åt andras nåd sitter i en mycket speciell klämma. För det första måste de vara tacksamma, helst över att de överhuvudtaget får finnas. För det andra måste de anpassa sig mycket mer efter gällande normer än andra, för så fort de sticker utanför mallen märks de och det är inte bra, tycker vi. Det är obehagligt när personer som förväntas vara passiva, tacksamma och lydiga plötsligt visar nyanser. Beter sig lika dumt som vem som helst eller lika fantastiskt som någon annan; beter sig på ett sätt som visar att de är människor. Vi klarar inte riktigt av det. Skruvar på oss. En del blir upprörda.

Just nu tänker jag på förståndshandikappade personer och vilken förståelse vi har för deras möjligheter eller längtan efter kärlek och sex. Som det ser ut nu i samhället tror jag att de flesta tycker att det är rart när två personer med funktionshinder har hittat varandra. Men jag har märkt att det kan vara svårt att acceptera kärleksrelationer mellan förståndshandikappade personer. Nästan alltid säger man att det beror på omsorg om människor. Det får absolut inte bli barn där. Det säger jag med en gång, att det tycker inte jag heller. Ett barn, oavsett vuxen kropp, skall inte ha barn. Men en parrelation handlar ju inte bara barnalstring.

Tack och lov är det ändå inte längre tabu att prata om att förståndshandikappade och funktionshindrade i allmänhet vill eller kan vilja ha sex. Det är alltid något. För mig är det här inte så förbaskat lätt att ta ställning till heller, just för att min son kommer att vara ett barn på många sätt hela sitt liv samtidigt som han har och kommer att ha högeligen vuxna känslor på en del områden. Hur gör man så att allt går bra?

Och: även om vi mer eller mindre glatt erkänner behovet av kärlek, närhet och sex hos alla, hur ställer vi oss till om exempelvis en förståndshandikappad flicka blir kär i en annan förståndshandikappad tös? Det är något jag aldrig har sett tas upp. För mig är det enkelt. Jag ställer mig inte alls. Jag bryr mig inte om vilket kön det är på den person någon människa, inte heller min förståndshandikappade son, kan bli kär i eller vilja ha sex med. Men jag har en känsla av att samhället i stort har det svårare att ta till sig kärlek mellan samkönade individer när de tillhör den här gruppen. Den speciella grupp som vi antingen gärna vill hjälpa så mycket att vi fixar allt, eller i extremt hemska fall styr och formar efter vad vi anser vara rätt. Glömmer individerna och förbarnsligar dem. För att det kan vara knepigt att ha respekt samtidigt som man torkar någon i rumpan.

All you need is love. Om det vore så enkelt, ändå.


Inga kommentarer: