tisdag, juni 18, 2013

Lägga krokben för sig själv

Låg, så låg. Kan bero på att migränen slog till idag efter att ha hållit sig borta i säkert två veckor. Hur som helst, tycker synd om mig själv och har ägnat någon timme åt att försöka tillfredsställa mitt bekräftelsebehov genom att tänka på situationer och trevliga saker där jag antingen har dugt eller upplevt roligheter. Det finns mycket att ösa ur egentligen, men så fort jag letade i minnet dök det bara upp motsatsen till det jag ansträngde mig för att minnas och hålla mig i. När jag exempelvis tänker på kören - en källa till glädje - slår huvudet till och jag minns bara senaste konserten och Poulencs Agnus Dei. Det blir en konstigt bakvänd hybris: ingenting jag gjort är bra och det kommer det aldrig att bli heller.

Inte konstruktivt. Inte bra på något enda litet sätt. Och så svårt att kämpa sig ifrån! För även när jag måste flina åt mig själv mitt i det patetiska eländet (jag är inte dum) kan jag inte kapa linan och säga åt alla idiotiska, självförstörande tankar att dra. Helst till havs och segla bort mot horisonten och tippa över kanten. (Jorden är platt.)

Hur gör man?

2 kommentarer:

Åsa-Karin Hansson sa...

Det här jobbar jag med som bara den just nu! Jag tror att nyckeln kan vara de där sällsynta men värdefulla upplevelserna av att vara en liten del av någonting större. Jag brukar känna det när Misan sover i min famn och jag liksom är i upplevelsen att alla andas. Eller när jag och Max tittar på träd. Jag behöver inte bevisa någonting, göra någonting, jag är en liten del av den här stora, fantastiska skapelsen, och det räcker så gott. Jag måste komma bort från prestationstänket, tror jag. Det ger mig egentligen ingenting! För även om jag ibland blir så hög på att jag gjort något bra att jag svävar fram, hamnar jag allt som oftast i den där bakvända hybrisen du beskriver. Åå, så jobbigt. Det är som att det inte går att ha det första utan att hamna i det andra också. Alltså försöker jag välja ett tredje, befriat från båda. Men det är svårt. Jag är ju så van vid ett visst tankemönster. Jaha, det här var ju flummigt måhända! Kanske t om obegripligt. Men ett försök till något slags svar på din fråga, som jag själv som sagt processar för fullt just nu. KRAM FINA!

Jenny sa...

Låter som en bra väg att jobba sig vidare på. Skall tänka lite mer på det, så tack Åsa! Kramar till dig och lill-Maxen.