tisdag, juli 30, 2013

Cardassiska sorkar en natt på hematologen

Minnesblixt. Den bara slog ner, som minnesblixtar gör. Jag såg ett avsnitt av Deep Space 9 och plötsligt satt jag i en fåtölj på våning sex i 60-huset på Akademiska sjukhuset. Hematologen låg där då, och Samuel var inlagd där i samband med benmärgstransplantationen. Det var där han började försvagas. Det var där han efter transplantationen fick så svår huvudvärk att han stönade. Hur det var att sitta bredvid min femåring medan han vaggade huvudet i sina händer och snyftade "Nä, det här går inte längre", det är inget jag vill minnas.

En natt efter en sådan dag satt jag och hade TV-n på lågt. Samuel hade somnat. Det gick att få in många fler kanaler på avdelningen än vad det gick hemma. Cartoon Network gick hela dagarna eftersom Samuel inte orkade med någon annan slags förströelse mer än mycket korta stunder i taget. Där, vid ettiden på natten, fick jag in kanal 3 som visade Deep Space 9. Det var det avsnittet jag kastades tillbaka i tiden av.

I efterhand, när allt gick som det gick, vet jag att det var tur att vi inte hade en aning om att allt inte skulle gå vägen. Då hade ingen av oss orkat med den där tiden. Det var där som den svåraste tiden började, men eftersom vi trodde att Samuel skulle bli frisk klarade vi oss igenom den på ett annat sätt än vad jag skulle kunna idag. Ignorance is bliss.

måndag, juli 29, 2013

Från flickboksfunderingar till Putin på bara någon minut

Det var så varmt att jag inte kunde tänka. Klarade ingen större intellektuell utmaning så jag läste om en gammal så kallad flickbok. (Jag ritade på omslaget när jag var tretton år eller så för att förstärka färgen på huvudpersonens naglar och läppar. Omslaget är värt ett inlägg i sig; varför måste hon se ut som en glamourflicka i den svenska utgåvan från 50-talet?)

Författaren Helen Wells skrev bara de fyra första böckerna i serien om sjuksköterskan Cherry Ames. Sedan lånade hon sitt namn till de följande böckerna. De fyra första utspelar sig under och strax efter andra världskriget. Naturligtvis är de en hejdlös uppvisning i amerikansk chauvinism, det vore märkligt annars. Men redan som barn skruvade jag på mig när de japanska flygplanen beskrevs som dödsbringande. Till skillnad mot de amerikanska bombplanen som släppte ner bomullstussar och godis.

Tidsanda och allt det där. Hjältar. Fienden som alltid beskrivs som just kollektivet Fienden. Jag gissar att det är likadant i böckerna om Biggles. Jag har faktiskt aldrig läst någon, men behovet att skilja mellan oss och dem torde vara detsamma som i alla barn-och ungdomsböcker från förra seklets första sjuttio år, sådär. Och det har mänskligheten i stort väldigt nära till. Om det inte är de där tosingarna i grannbyn som är så konstiga, så är det folk från ett annat landskap, eller staden. För att inte tala om tockna där utlänningar. Å folk med annan hudfärg eller religion, eller såna där gay people (som min värdinna i Minneapolis sade). Nu slår det mig att precis där är ryssarna nu. Eller igen. Och även jag, som får klart för mig att jag visst har fördomar om ryssar som folk. Som bekräftas av Putin et consortes. 

torsdag, juli 25, 2013

Ett till träd

Jag tänker inte inleda någon större exposé över träd jag minns, men jag kom att tänka på att min känsla för ett individuellt träd faktiskt kom tidigare än med eken. Det stod almar i Arkaparken. Jag gillade att titta på dem genom köksfönstret om morgnarna när jag pysslade med frukost till barnen, mina två små Samuel och Alva. En dag stod det maskiner och män vid träden. De började kapa. Jag upprördes. Blev förvånad över att jag var upprörd. Så fanns en dag bara jordplättar kvar eftersom även stubbarna dras upp så att inte man skall snubbla över dem i mörkret eller nå´t, vad vet jag. Det blev tomt efter träden.

Men man slapp få kajskit i håret (s.k. naturliga skott) varje höst efter det.

Rasslande gula löv

Jag har alltid uppfattat mig själv som tämligen ointresserad av naturen. Jag har ingen som helst lust att plantera blommor eller få jord under naglarna. Naturen är ett underverk och behövs, tänker jag, och så bryr jag mig inte om att räkna gråsuggearter under stenar eller så. Jag blir inte heller sådär upplyft och läkt av en skogspromenad som vi svenskar förväntas bli. Skogspromenad botar allt från melankoli till cancer, ungefär.

Självklart behöver jag ändå allt det där gröna och växande runt om mig. Jag är ju människa och en del av naturen, så det behovet går inte att skära bort. För att inte tala om vad jag behöver det där plaskiga, våta. Vatten är min grej. Gärna hav. Inte att bada i, för det är alldeles för kallt. Personligen badar jag enbart i Sydkinesiska sjön eller Indiska oceanen där vattnet uppnår vettig badtemperatur.

Men så händer det ibland att jag kan bli intresserad av en planta, en blomma eller träd som individ, liksom. Sigvards squashplantor på balkongen är ett exempel, men det tydligaste är den gamla eken. Jag sörjer den fortfarande oväntat starkt,  den flerhundraåriga eken som fyllde vår utsikt så länge. Den kapades för kanske fem år sedan på grund av röta, och jag är ledsen för det den dag som idag är. Den var inte ett träd. Den där eken hade personlighet. Nästan så jag hade föredragit att den hade fått stå kvar med sin murkenhet och sedan kroknat någon blåsig dag och fallit över vårt hus så att vi hade fått den rätt in i sovrummet.

I tomrummet efter den planterades en japansk prydnadskörsbär. För att ersätta den magnifika eken. Pfutt. Den plantan tog sig aldrig och försvann efter kanske två år. Då var det en redig person i vår bostadsrättsförening (evig heder över hans namn som jag tyvärr inte har en aning om vilket det är) som donerade en ekplanta. Den har stått och växt på sig och jag blir glad när jag ser den trots att jag kommer vara död sedan mansåldrar innan den är lika stor som gamla vännen, eken som togs bort. Men nu är jag orolig. Det har varit riktigt varmt och torrt så länge. Löven är gula och rasslar ödsligt. Jag vet inte vad jag skall göra. Gör det någon skillnad om jag tar med en hink vatten och pytsar på varje kväll? Jag tror tyvärr inte det, men jag är beredd att göra en räddningsinsats. För den där lilla eken har också en personlighet. Jag vill att den skall överleva.



onsdag, juli 24, 2013

Sommaronsdag, så skön, så skön

Förberedelse i hemmet. Hur stavas schampo?
Vi är ohyggligt effektiva när vi skall handla, mina pojkar och jag. Ordningsamme Sigvard har handlingslappen och pennan för avbockning, och Tönnes sköter scannern. Coop Forum är så nära en faspistol jag kommer. Star Trek i vardagen, liksom. Annars är scannern det allra bästa sättet, om inte det enda, att se till att Tönnes inte rymmer. Om det är han som får sköta scannandet är han upptagen och nöjd. Genidrag, om jag får säga det själv. Han var lite sugen på att scanna in en motorgräsklippare i dag, men annars gör han inga vidlyftigheter med apparaturen.


Jag hann läsa aftontidningarnas löpsedlar också. Och det var väl det jag trodde, att det inte skulle dröja många andetag innan tjafsandet om att Estelle och den nyfödde brittiske prinsen förväntas bli så goda vänner. Gärna kärestor på sikt, antar jag. Arma barn.

Lika effektivt som vi drog in i affären zoomade vi ut och hem igen. Tönnes är lycklig eftersom jag köpte Bröderna Lejonhjärta-filmen till honom. Den gamla gick sönder för ett halvår sedan och jag vet hur han har saknat att få se den. Mycket riktigt sitter han nu och ser samma scen om och om igen: en av de läskigare där en man blir dräpt på torget. När Tengil vill ha in arbetskraft och fyrtio vita hästar, om ni minns. Tyrann! En gång ska du också dö! Mitt liv blev mycket lättare när Tönnes lärde sig hantera fjärrkontrollen så jag slapp ranta fram och tillbaka när han ville se utvalda filmscener gång på gång.

De där barnen jag har. Säger det igen, så lika men ändå så olika. 

tisdag, juli 23, 2013

Utveckling

Åren går och mycket är sig likt, samtidigt som mycket förändras. Den där tekniska utvecklingen till exempel, den som vi lever med och fort glömmer att det inte alltid har varit som det är nu. Attitydförändringar är något annat. Eftersom vi befinner oss mitt i ett skeende går det inte att sätta på fingret på när och var inställningen till något började skifta. Processen pågår och vi är delar av den. Om hundra år kanske någon kan säga att "det var i samband med det här som främlingsfientligheten på allvar utrotades", men vi som lever nu vet inget om vad som var vattendelaren.

Ni ser att jag anlade ett oerhört optimistiskt perspektiv på det där med främlingsfientligheten och dess försvinnande. Det kan bero på att jag kurar framför Star Trek Deep Space 9. Det går att säga mycket om Star Trek förstås, men ni skall veta att skaparen Gene Roddenberry utgick ifrån en tro och ett framtidshopp där mänskligheten hade slutat att diskriminera, kriga, använda ett monetärt system och andra företeelser som för en del trista personer verkar naturvidrigt att vi inte skulle hålla på med. (Om ni hänger med.) Det var i ett avsnitt av Star Trek, originalserien, som den första kyssen mellan två personer av olika hudfärg visades på TV. Sägs det i alla fall. Orkar inte källgranska, men det låter fullkomligt troligt.

Och nyligen såg jag det Star Trek Deep Space 9-avsnitt också sägs vara ett pionjäravsnitt: den första kyssen mellan två personer av samma kön som visas på TV. Jag tycker att manusförfattarna har lyckats rätt fint med att få fram att könet inte har någon betydelse när det gäller kärlek. Tyvärr har de varit tvungna att linda in det i en historia som går ut på att de två kvinnor som möts varit gifta i varsitt tidigare liv då en av dem var man (ja, liten suck, men ok), men de svårigheter som de förälskade möts av har inget att göra med att de är av samma kön. Heder åt manusförfattarna som lät det bli en (jaja, något krystad) del av ett kulturtabu som inte tillät att personer som i tidigare liv varit gifta få vara det i sina nya liv. Det vill säga, inte ett ord om könet.

Det här avsnittet sändes 1995. Jag tittar på årtalet igen och tänker att det är omöjligt, det måste vara mycket tidigare. Inte tusan kan det ha dröjt ända till mitten av 90-talet innan en kyss mellan två personer av samma kön visades på TV?

Jag låter det vara osagt om det finns tidigare samkönade kyssar (herrejisses vilket uttryck) som producerats för och sänts i TV och funderar vidare på årtalet. 1995 var nyss. För mig. Jag var vuxen då. Jag hade två barn. I mitt möjligen dammiga minne var det vid den här tiden inte alls tabu att prata om kärlek utan könsgränser. Därför hajar jag till och får inte ihop det med tidsandan som jag minns den. Men så slår det mig hur det är i dag, 2013. Det är fortfarande långt ifrån självklart att komma ut för många. Det finns familjer som reagerar på de mest häpnadsväckande hatiska vis. Så visst har vi och samhället utvecklats mot ett öppnare förhållningssätt i stort, men det är långt kvar tills vi låter människor få vara ifred med vilka de är.

Och då undrar jag avslutningsvis var någonstans på vägen vi befinner oss. Tanken på ett bakslag och reaktionära tongångar får mig att må så illa att jag låtsas att det inte finns någon möjlighet att det skulle kunna komma. Nog måste vi utvecklas till att öppnas mer än till att stängas igen?

måndag, juli 22, 2013

En stund

Tog mig några mogna smultron. Det verkar som att det inte är så många harar som springer på kyrkogården längre, tidigare år har smultronen kunnat vara uppätna. Av vakthararna, som lillasyster sade när hon var fyraochetthalvt och Samuel hade varit död i ett halvår. Vi såg dem rätt ofta. Jag har inte sett någon på länge, men så är jag inte lika ofta vid graven längre. Den ser fin ut i alla fall. Jag tänker att jag har gjort en bra grej i alla fall, och det var när jag grävde upp några vildväxande smultronplantor ute hos oss i Ulleråker och planterade vid graven. Smultronplantorna sköter sig själva. Det var länge sedan någon av oss planterade något annat.

Här vill jag själv ligga den dag jag har gått ur tiden. Med Samuel.



söndag, juli 21, 2013

Besvärligt ärligt

Ofta när det är kämpigt sprutar jag omkring mig lättsamheter på facebook, i samtal eller för all del även här. Försöker följa alla råd om att räkna det som är bra och se det ljusa istället för att snöa in mig i min mörkergrotta. Det går sisådär, men det går för all del. Jag är ju kvar. Så då är det väl bra, då.

Men jag blir så less på mig själv. Jag vill skala av och trimma och inte väja. I alla fall inte när det gäller sådant jag verkligen vill säga. Problem: jag vet inte vad jag vill säga. Problem två: det blir svårare och svårare att hitta orden och det där som kallas rösten; med andra ord det jag vill säga eller berätta när jag dränker mig själv i dels futtiga gnällisar eller fåniga skojsigheter. Jag tror inte att något blir bra om man håller undan vem man är. Det innebär inte att vara privat, men att våga vara personlig på riktigt. Och det är svårt.

Önskar som så ofta att jag visste något om någonting om min plats i världen.

lördag, juli 20, 2013

Ständigt denne Shakespeare

Han var märklig, den där William. Det är som att det alltid finns något han har skrivit som passar in på nästan vilken mänsklig upplevelse eller situation som helst. Och då skall noteras att jag inte är direkt Shakespearesprängd, men det jag har räcker ganska långt.

Åt kvällslugn lördagspizza med pojkarna. Vi idisslade i godan ro och konversationen rörde sig väl mest om vad som stod på mjölkpaketet. Jag flinade inombords åt månadens mjölkpaketsvisdom som handlade om att det är nyttigt att le, och så det smittar sedan. Jodå, visst stämmer det. Men betänk att allt är inte vad det synes vara.

Jag känner mig trygg när jag får citera Shakespeare.  - one may smile, and smile, and be a villain—.

fredag, juli 05, 2013

Talandets konst

Jag kan inte prata i telefon. Jag blir osammanhängande och råkar ständigt avbryta den jag talar med eftersom jag felaktigt trott att det uppstått en paus i talflödet på andra sidan. Oftast gör det inget, att jag återigen känner mig som ett fån är knappast ett världsproblem, men det är bekymmersamt när jag i telefon måste hitta en lösning på något. Ringa teknisk support är klassikern. Försäkringskassan. Vårdcentralen.

Jag börjar alltid i fel ända. Ändå brukar jag träna mentalt innan jag ringer upp, ibland skriver jag upp stödord så att samtalet skall avlöpa i en slags logisk följd, men det rasar direkt av en oväntad motfråga. Då blir jag sinnebilden av uttrycket hönsighet.

Borde strama upp mig. Borde byta genre från svamlighet till stringens. Hur går det till, när det är så mycket som vill ut på en gång?