torsdag, juli 25, 2013

Rasslande gula löv

Jag har alltid uppfattat mig själv som tämligen ointresserad av naturen. Jag har ingen som helst lust att plantera blommor eller få jord under naglarna. Naturen är ett underverk och behövs, tänker jag, och så bryr jag mig inte om att räkna gråsuggearter under stenar eller så. Jag blir inte heller sådär upplyft och läkt av en skogspromenad som vi svenskar förväntas bli. Skogspromenad botar allt från melankoli till cancer, ungefär.

Självklart behöver jag ändå allt det där gröna och växande runt om mig. Jag är ju människa och en del av naturen, så det behovet går inte att skära bort. För att inte tala om vad jag behöver det där plaskiga, våta. Vatten är min grej. Gärna hav. Inte att bada i, för det är alldeles för kallt. Personligen badar jag enbart i Sydkinesiska sjön eller Indiska oceanen där vattnet uppnår vettig badtemperatur.

Men så händer det ibland att jag kan bli intresserad av en planta, en blomma eller träd som individ, liksom. Sigvards squashplantor på balkongen är ett exempel, men det tydligaste är den gamla eken. Jag sörjer den fortfarande oväntat starkt,  den flerhundraåriga eken som fyllde vår utsikt så länge. Den kapades för kanske fem år sedan på grund av röta, och jag är ledsen för det den dag som idag är. Den var inte ett träd. Den där eken hade personlighet. Nästan så jag hade föredragit att den hade fått stå kvar med sin murkenhet och sedan kroknat någon blåsig dag och fallit över vårt hus så att vi hade fått den rätt in i sovrummet.

I tomrummet efter den planterades en japansk prydnadskörsbär. För att ersätta den magnifika eken. Pfutt. Den plantan tog sig aldrig och försvann efter kanske två år. Då var det en redig person i vår bostadsrättsförening (evig heder över hans namn som jag tyvärr inte har en aning om vilket det är) som donerade en ekplanta. Den har stått och växt på sig och jag blir glad när jag ser den trots att jag kommer vara död sedan mansåldrar innan den är lika stor som gamla vännen, eken som togs bort. Men nu är jag orolig. Det har varit riktigt varmt och torrt så länge. Löven är gula och rasslar ödsligt. Jag vet inte vad jag skall göra. Gör det någon skillnad om jag tar med en hink vatten och pytsar på varje kväll? Jag tror tyvärr inte det, men jag är beredd att göra en räddningsinsats. För den där lilla eken har också en personlighet. Jag vill att den skall överleva.



Inga kommentarer: