måndag, augusti 26, 2013

Vi letar skrivbord och tvingas till slut till IKEA men allt går bra tack vare Alva

När jag är tillsammans med mina två äldsta barn är det som att allting är möjligt. Jag andas lättare.

Projekt leta skrivbord till Justus hade trögt före inledningsvis. Justus och jag hade vandrat länge och fruktlöst, men så kom räddningen. Alva hämtade oss på sin vita springare, nej i vår vita skruttmobil, och körde först till Kupan, sedan Myrorna, och till sist till IKEA när vi hade sett att det inte fanns något överflöd av gamla skrivbord som stod och väntade på oss. Jag vill aldrig till IKEA. Jag avskyr att gå runt runt på IKEA och undra var jag tappade själen på vägen, om det var vid garderober eller köksavdelningen. Hjärnan slutar också fungera. Men min dotter älskar att vara på IKEA och hittar överallt där. Hon blev min och Justus andliga vägledare. Hon är Kvinnan Som Hittar på IKEA.

Justus har fått det skrivbord han önskade. Jag ligger inte död och kvarglömd i ett hörn i köpeladan. Älskade dottern dyker upp igen i morgon för att hjälpa Justus att sätta ihop sitt skrivbord, för hon gillar sådant. Hon är rikt begåvad på många sätt, inte minst på det viset att hon vet vad hon skall använda händerna till. Hon är bäst i familjen på att lösa tekniska bekymmer, skruva ihop möbler, få loss linor som snurrat in sig i propellrar och precis vad som helst annars. Och hon gör allt så enkelt. För sina syskon också, särskilt Justus. De är ett starkt team.

Jag är så lyckligt lottad.

lördag, augusti 24, 2013

Under huden

Det är svårt att styra associationer. Tanken flyger fort iväg och har den väl dragit åt ett håll är det omöjligt att backa. Nästan alltid häpnar jag över min hjärnas förmåga att sprinta iväg utan att jag är medveten om förloppet. Det kan bli roliga saker som händer. Men det händer ofta att jag önskar att tanken hade stillat sig. Särskilt önskar jag det när jag kopplar från en sak till något som egentligen inte alls har med startpunkten att göra, närmare bestämt när slutmålet för tankeflykten är Samuel. Inte för att jag inte vill tänka på min son, det handlar inte om det. Utan för att det känns själviskt och insnöat att hoppa från min väns med ME svåra kamp för att få en port a cath inopererad till tanken på att Samuel begravdes med sin.

Jag tror i alla fall det. Vi sade nej till obduktion och då tror jag knappast att någon på bårhuset avlägsnade port a cathen liksom bara för att. Nu funderar jag vidare. Samuel kremerades. Vid kremering försvinner inte riktigt allt, som bekant. Undrar om materialet i port a cathen var brännbart eller ej. Något att distrahera mig med nästa gång jag besöker graven och tittar på platsen där urnan är nedsänkt och sörjer att min pojke är bortom mina omsorger. Då kan jag fokusera på en likgiltig frågeställning några sekunder. Ligger port a cathen tillsammans med askan eller plockades den bort?

Det påminner mig om hur jag kände inför vinteroverallen som blev Samuels sista. Bara någon dag innan hjärtstilleståndet var vi ute och cyklade på en knölig vinterväg och Samuel som alltid mådde illa kräktes pyttelite på overallen. Det var inte alls något trist ögonblick, tvärtom, för han lyckades få ut sondmatningsslangen ur näsborren samtidigt. Han var rätt nöjd över det. Jag var förstås bekymrad eftersom det fanns en anledning till sondmatningen (han åt inget utan att få upp det igen) men samtidigt så glad eftersom han visade vilja och inte bara fogade sig längre. Han började bli starkare och gladare. Precis innan det tog slut.

Den där vinteroverallen med sin lilla rest av Samuel lät jag bli att tvätta i två år. Det var det enda organiska jag hade kvar av honom. Men så växte lillasyster och så åkte overallen i tvättmaskinen och så hann syster och tre små bröder använda den innan den var helt slut och kastades. För så måste det vara. De levande går före de döda. Men ibland längtar jag så mycket efter mitt första barn, rent fysiskt, att det är omöjligt.

onsdag, augusti 21, 2013

Och jag undrar så

Ögonbrynen far upp halvvägs till hårfästet. De tydliga skrattlinjerna som går från näsan och ner bredvid mungiporna djupnar. Ögonen lyser och munnen ler brett. Han rycker loss ett blad från syrenbusken och tittar förväntansfullt på mig. Jag svarar enligt formeln: Nämen, va? Han ler och kniper ihop ögonen, kastar så bladet på marken och pratar ivrigt. Gestikulerar och visar att han leker något. Jag vet inte vad det är, men han tycker att det är roligt och busigt och är mycket glad. Vi gör om proceduren några gånger tills jag är glädjedödare och säger att nu räcker det, inte riva loss fler blad från busken. Han går med på det.

Vi står och väntar på taxin och jag undrar så vad det var han lekte. Vad han upplevde som stimulerande. Jag tror att han gillade att göra något busigt.

Den här leken var så tydligt på småbarnsnivå. En kort stund senare pratar jag med honom som jag brukar, jag för ett resonemang och lägger ut orden precis som med de andra barnen. Tänker att det här är säkert för abstrakt, men han förstår ju så mycket. Och så får jag ett gensvar som kan tolkas som antingen en slump, eller som ett kvitto på att han har begripit precis vad jag har bubblat om. Det händer mycket ofta att jag upplever att han förstår allt. Paradoxen är att han är förståndshandikappad, men han är sannerligen inte dum. Att veta precis när och hur han kopplar annorlunda än oss är inte direkt enkelt att veta - men det är kanske inte så viktigt så länge man kommer ihåg att han kopplar. Jag grubblar vidare. Samma tankar som jag har haft hela hans liv. Får jag någonsin ett svar?

Så svårt att inte underskatta honom. Andra gånger farligt att överskatta omdöme och förmågor. De stora kasten är stundtals plågsamma för mig. Framför allt som han inte pratar och inte talar om för oss vad han vill och tänker.

tisdag, augusti 20, 2013

Självmedlidandevalsen

Jag ville flyga men föll
jag ville sväva men dök
Lät som en groda
och inte som en sång.

Efter att ha lyssnat på inspelningen av den sista satsen Agnus dei, i Poulencs G-durmässa från Uppsala domkyrkokörs konsert i maj i år.

lördag, augusti 17, 2013

Lilla lördagsnöjet

Idag fnissar jag åt inkonsekvenser och treknobabble i Star Trek TNG. Jag har just väst åt TV-rutan att nu får de skärpa sig. Rådgivare Troi ber datorn göra en sökning på ett namn. Datorn får upp 47 träffar. Rådgivare Troi suckar uppgivet och lägger ner projektet.

Men för tusan, har ni hört talas om korsreferenser?!


fredag, augusti 16, 2013

Övningar

Hur tänker du att du vill ha det om fem år?

Jag blir stum. Det enda som far genom huvudet är att det är då jag fyller femtio. Stirrar på en bokrygg och anstränger mig för att hitta ett svar. Jag förstår ju vad syftet är. Jag förstår alltid meningen med övningar. Att de är till för att sätta spår i mig så att jag kan bli hel. Men allt rinner av, spårlöst.

Öva sig att leva när halvseklet redan står bakom knuten. Tjena.

torsdag, augusti 15, 2013

Mon panache

Bli berörd. Lockas till skratt eller tårar och känna att jag lever. Det längtar jag till. Och har inga problem med det heller; jag är en av de där typerna som har, som man säger, nära till sina känslor. Ofta för nära. Men samtidigt lägger jag gärna distans mellan mig och omvärlden. Det där lätt ironiserande filtret som kan vara skönt avsvalkande, men som är förrädiskt eftersom man en dag upptäcker att det viktiga blev bortträngt med en sarkastisk kommentar. Då vill jag ta spjärn mot känslorna igen och stå för vad de visar. Vågar sällan. Rädd för att göra mig löjlig.

Då kan det vara skönt att frossa i något känslosamt som ändå inte är privat, som en sorglig film. Något av det mest rörande och sorgliga jag vet är slutscenen i Rostands "Cyrano de Bergerac". Det vill säga, just i den filmatiseringen där Gérard Depardieu spelar Cyrano. Jag gråter varje gång. Det tar mig så starkt, det där dumma självförnekande ädelmodet som han visar. Det är så tragiskt alltihop. Så pass att jag tvingat in det allra sista av slutrepliken på franska, trots att min franska är så knapp att jag måste ha ett lexikon bredvid mig för att begripa. (Eller som vi gör nuförtiden, köra google translate och hoppas på det bästa.) Mitt uttal kan vi lämna därhän. Men känslan. Innebörden!

J´emporte malgré vous
et c´est
Mon panache.

onsdag, augusti 14, 2013

Silhuett mot kvällshimlen

Precis när jag slängde en trött blick ut genom fönstret och gäspade såg jag en gubbe som antingen lägger ut texten för omgivningen i något ämne, eller sjunger en sång. Jag tror att trädgubben sjunger en sång från Dunderklumpen. Det blåser en storm över Jorm, förslagsvis. Antingen ser ni honom eller så gör ni det inte.


Teknikoptimist - det trodde ni aldrig

När det kommer någon ny teknisk landvinning blir vi exalterade och bekymrade på en och samma gång. Det är spännande med det nya, framför allt om det kan vara arbetsbesparande eller roande. Samtidigt kan vi inte riktigt frigöra oss från en smygande misstanke om att så här lätt kan det inte vara, inte så skojigt, inte så bra. Jag har inte rotat i något arkiv, jag har inte ens googlat för att leta efter reaktioner på elddonet, hjulet, symaskiner, ångfartyg och bilar, men jag tror nog att människosläktet betett sig lite likadant överlag. Om det blir för enkelt blir vi oroade. Blir inte vår moraliska fiber liksom försvagad om vi får det så lätt? Kommer vi att sluta träffa varandra nu när vi har den nymoderna telefonen? Ibland blir det humor, förstås. När vi förutspår det ena eller andra och trettio år senare finns det inte något som uppvisar ens en ynka likhet med framtidsprognosen; men vem vet. Ibland träffar det rätt. Själv både hoppas jag och fasar för att transportörer skall bli verklighet. (Se Star Trek.)

Jag tycker att det är nödvändigt att ställa de kritiska frågorna. Givetvis. Tyvärr lyckas vi sällan ställa rätt frågor i tid, så exempelvis det monster som bilismen har utvecklats till är svårhanterat.  Men vi gör så gott vi kan och granskar noga det nya för att se vilka nackdelar de kan ge människosläktet och hela planeten. Nu kommer det komplexa i mig fram: trots att jag anser att granskning är nödvändig blir jag ändå lätt irriterad på larmrapporter om det ena eller det andra. Idag är det föregivna uppgifter om att föräldrar ägnar mer tid åt facebook, mejl eller att prata i telefon än åt sina barn. (Men om man facebookar, mejlar eller ringer till sitt barn som inte är hemma för tillfället, då?) Jag vet, jag vet. Det är bra att påpeka om beteenden går överstyr. Jag håller naturligtvis med. Dock har jag under min vandring under solen läst och hört rätt många larmrapporter om tekniska nyheter som förebådar dåligheter utan att jag kan märka att så fruktansvärt mycket har hänt, egentligen. Människor emellan. Vi möter faktiskt varandra på riktigt än i dag. Vi sitter inte allihop i varsitt rum och kommunicerar enbart via dator.

Men jag tror att vi kan vara lugna för en sak, och det är att i vilket tekniskt utvecklingsskede vi än befinner oss, så kommer vi både att befinna oss i relationer till andra människor och upprätthålla dem. Jag tror att vi kommer att arbeta och göra saker utanför arbetet.  Allt mänskligt beteende på gott och ont försvinner inte på grund av teknisk utveckling.Vi fortsätter att vara människor.

Och var inte oroliga, det finns ungdomsbrottslingar som hamnar på forbedringspensjonat trots att TV har varit en stor del av vardagen sedan långt tillbaka.

lördag, augusti 10, 2013

Beatbox

Det har knäppt i min högra käke i tjugofem år. I vintras började det knaka i höger stortå (konstaterad artros). Det gnisslar stundom i mitt högra knä. Men allt är inte koncentrerat till höger sida! Bägge tummarna låser sig så att jag måste skaka till dem så de lossnar med ett knäppande ljud. Till det kommer sommarens nya begivenhet, vänster armbåge som också låser sig och måste lossas med en skakning och ljudligt knäpp.

Här kommer jag, en vandrande rytmsektion.

Dagens snurriga

Ofta vill jag ta om något i mitt liv. Göra om och göra bättre; inte bete mig som jag gjorde och framför allt inte prata så mycket som jag gjorde. Varje gång jag tänker så, inser jag i samma ögonblick att även om jag haft en spola tillbaka-knapp för livet så skulle det sannolikt inte gjort någon skillnad. Om jag var tillbaka i den situation jag ville ta om skulle jag ju bete mig likadant igen. Förutsättningarna skulle inte vara annorlunda eftersom jag fortfarande är jag. Tyvärr. Mig själv slipper jag aldrig ifrån. Och så tänker jag ledset att det är då tusan att man skall vara fången i sig själv.

Men idag började jag fundera på ett annat sätt att se på saken. Att jag är som jag är och sitter fast i mitt eget nät på många sätt, det kanske bara är att vara en alldeles normal organism. Att jag fungerar naturligt i mitt eget sammanhang, på samma sätt som det brukar hänga ihop med djur och natur. Daggmasken flyger inte. Fiskar hoppar inte hopprep.

Det innebär inte att jag hänger mig åt ödestro. Förhållanden runtom oss kan förändras så att vi plötsligt kan slita loss en nättråd och bege oss åt ett annat håll. Det kan vara på gott och ont: den svartvita flugsnapparen blir mer och mer sällsynt på grund av att den natur den behöver för sin existens förändras och försvinner. På samma sätt kan vi människor också försvinna om vår omgivning blir dålig för oss. Men samtidigt kanske det är en trygghet att tänka på att jag fungerar som jag gör helt enkelt för att jag skall göra det? I min naturliga miljö? Och ändå utvecklas, naturligtvis.

Eller så är det bara en ursäkt för att vara feg och förändringsobenägen.

Jag vet inte var jag landade med det här.

Ting & sentimentalitet

Jag säger alltid att jag inte fäster mig så mycket vid saker. Bryr mig inte om grejer. Det är både sant och inte sant. Jag har nämligen upptäckt att jag är gräsligt sentimental när det gäller vissa ting.

Där står de uppradade på fönsterbrädan. Nagellacken. Som de stod när hon flyttade hemifrån i februari. Det var i biblioteket hon satt och målade naglarna och mycket sällan ställde tillbaka lacken i badrummet efter sig igen. Jag klarar inte att flytta bort dem riktigt än. De är spår efter min älskade dotter.

Dessutom sitter det ett annat barn därinne numera och målar sina tånaglar då och då. Spår även efter Sigvard, med andra ord.

fredag, augusti 09, 2013

Dagens teknikkunniga barn?

Jag vet inte hur ofta jag har hört folk berätta eller skriva om hur deras ettåringar flinkt hanterar föräldrarnas smartphones eller ipads. Det är ett slags vandringsmyt som säger att alla barn födda på 2000-talet liksom fått apparatvanan via osmos eller så. Inte vet jag hur det är i andra familjer, men i min är det visserligen alldeles sant att barnen ibland är snabbare på att förstå hur en del funktioner används, men långt ifrån alltid.

Sigvard har fått ta över Björns smartphone. Han är mycket lycklig. Dagen har gått åt till att fippla med den, lägga till kontakter, testa kameran, ringa till styvbror och lära sig hur man laddar ner spel och annat. På förmiddagen när de första trevande stegen med telefonen togs höll jag på att bli galen. Mamma, hur gör man? Mamma, vad skall jag trycka på nu? Mamma?

Ha. Jag kunde lista ut hur det gick till trots att jag själv inte har en likadan telefon. Där gick tjugohundratalsbarnet bet. Lite gammaldags nittonhundratalslogik vann loppet.

tisdag, augusti 06, 2013

Och där brast illusionen

I förmiddags läste jag en bloggtext om hur ett par agerade så medmänskligt och, som jag tycker, rätt på alla sätt och vis när de lät en asylsökande familj få bo hos dem över natten, eftersom ingen samhällelig hjälp fanns att få just när det begav sig. Jag delade länken till texten på Facebook och skrev något pretentiöst om att jag hoppades att jag skulle handlat likadant. Sedan gick jag på lunch.

På vägen blev jag stoppad av en kvinna som hade en flicka i nioårsåldern i sällskap. De hade pappmuggar med lite slantar i, och kvinnan sade "four children, food, not for me, for my children, for Jesus Christ". Jag rafsade i plånboken och lyckades hitta fyrtio kronor i kontanter och lade i flickans pappmugg. Men kvinnan fortsatte att säga "food". Jag sade att jag inte hade kontanter. Hon föreslog att jag kunde gå till en bankomat. Och nu kommer det: jag blev irriterad. Hon var för framfusig, för på. Det är hemskt sådan jag är. Alltid mig själv närmast. Så jag log halvblekt och gick vidare.

Tio minuter senare ville jag bara dö. Då hade polletten ramlat ner. Jag skulle också kunna göra så, för mina barn. Det hon ville var dessutom inte alls att slita mig på pengar, hon hade bett mig att gå till Hemköp tillsammans med henne och handla lite mat. Jag vred mig. Hur i h-e kom det sig att jag inte hade fattat denna tämligen enkla sak, och inte gjorde denna enkla handling som hade kunnat hjälpa en människa i nöd? Jag bestämde mig för att om jag såg henne igen skulle jag dra med henne till affären.

Jag tittade runt i kvarteren i närheten men hittade henne inte. Däremot blev jag stoppad av en annan kvinna med barn, som räckte fram en ros åt mig och sade "tack". Jag köpte ingen ros. Därför att det blev så svårt. (Och lite för att jag inte hade några kontanter kvar.) Det blev så tydligt. Problemet med välgörenhet är att någon väljer vem som skall få hjälp. Jag hade just beslutat att hjälpa den ena. Varför inte den andra? Varför inte båda? Varför inte alla tiggare jag möter?

Jag menar inte att jag skall vägra att hjälpa en individ eller familj därför att jag inte kan hjälpa alla. Men det måste finnas bättre sätt än att slumpmässigt välja ut vem som skall få del av det som, åtminstone jämförelsevis, är ett överflöd. Men det hjälper givetvis inte just nu, eller i morgon. Jag vet inte hur jag skall göra framöver. Skall jag hjälpa just den första kvinnan om jag råkar på henne igen? Skall jag hjälpa någon annan, och på vilka grunder väljer jag i sådana fall att vara medmänniska till en person och inte den som står bakom nästa gathörn? Ett vet jag, och det är att jag chockerades av mitt eget agerande i det första fallet. Hur kunde jag vara så korkad, hur kunde jag inte se?

Jag arma fattiga syndare. Det känns. Det svider att inse att den där fina bubblan av medmänsklighet och solidaritet som jag självbelåtet guppat runt i sprack för minsta vindpust.

torsdag, augusti 01, 2013

Men kom igen


Jag läste en artikel i Aftonbladet om hur planer på ett LSS-boende i ett bostadsområde möttes av arga protester från grannar. Det var ingen råge på de galna fördomar som de boende hade om personer med autism, Asperger och Downs syndrom. Jag orkar inte säga något om vad jag tänker och känner om det här, mer än att det är en djup sorg som sätter sig i bröstet. Jag tycker att vi kan kräva mer av oss själva. Förstå när vi har fördomar och ifrågasätta dem.

Men det är klart, att alla som inte är normala skall sättas i en bunker ute i skogen så ingen störs av dem. Att det sedan är de normala människorna, som är de som i mycket större utsträckning ägnar sig åt att förtrycka andra, utöva våld i olika former och är de verkligt farliga, det kan vi ignorera.

Jag tänker igen på hur långt vi har kvar. Segregation på precis alla sätt och alla håll och kanter. Åt helvete.

Bara för att pigga upp mig lite kommer här en länk till en sång som på 1960-talet var en liten kick åt bostäder och marknadsvärde i USA, ni vet, när svarta flyttade in i ett medelklassområde så flyttade de vita ut. (Jfr förorter i svenska storstäder.) I´m in love with a big blue frog är kanske inte den vassaste kritik jag kan hitta, men jag måste få flina lite också. Och tro att det är lite bättre idag på det området, och att det en dag kanske blir så att även människor med funktionshinder inte blir antingen demoniserade eller ihjälgullade utan får ses som individer. Som det går att bo granne med utan att marknadsvärdet på fastigheten sjunker.