torsdag, augusti 01, 2013

Men kom igen


Jag läste en artikel i Aftonbladet om hur planer på ett LSS-boende i ett bostadsområde möttes av arga protester från grannar. Det var ingen råge på de galna fördomar som de boende hade om personer med autism, Asperger och Downs syndrom. Jag orkar inte säga något om vad jag tänker och känner om det här, mer än att det är en djup sorg som sätter sig i bröstet. Jag tycker att vi kan kräva mer av oss själva. Förstå när vi har fördomar och ifrågasätta dem.

Men det är klart, att alla som inte är normala skall sättas i en bunker ute i skogen så ingen störs av dem. Att det sedan är de normala människorna, som är de som i mycket större utsträckning ägnar sig åt att förtrycka andra, utöva våld i olika former och är de verkligt farliga, det kan vi ignorera.

Jag tänker igen på hur långt vi har kvar. Segregation på precis alla sätt och alla håll och kanter. Åt helvete.

Bara för att pigga upp mig lite kommer här en länk till en sång som på 1960-talet var en liten kick åt bostäder och marknadsvärde i USA, ni vet, när svarta flyttade in i ett medelklassområde så flyttade de vita ut. (Jfr förorter i svenska storstäder.) I´m in love with a big blue frog är kanske inte den vassaste kritik jag kan hitta, men jag måste få flina lite också. Och tro att det är lite bättre idag på det området, och att det en dag kanske blir så att även människor med funktionshinder inte blir antingen demoniserade eller ihjälgullade utan får ses som individer. Som det går att bo granne med utan att marknadsvärdet på fastigheten sjunker.

Inga kommentarer: