torsdag, augusti 15, 2013

Mon panache

Bli berörd. Lockas till skratt eller tårar och känna att jag lever. Det längtar jag till. Och har inga problem med det heller; jag är en av de där typerna som har, som man säger, nära till sina känslor. Ofta för nära. Men samtidigt lägger jag gärna distans mellan mig och omvärlden. Det där lätt ironiserande filtret som kan vara skönt avsvalkande, men som är förrädiskt eftersom man en dag upptäcker att det viktiga blev bortträngt med en sarkastisk kommentar. Då vill jag ta spjärn mot känslorna igen och stå för vad de visar. Vågar sällan. Rädd för att göra mig löjlig.

Då kan det vara skönt att frossa i något känslosamt som ändå inte är privat, som en sorglig film. Något av det mest rörande och sorgliga jag vet är slutscenen i Rostands "Cyrano de Bergerac". Det vill säga, just i den filmatiseringen där Gérard Depardieu spelar Cyrano. Jag gråter varje gång. Det tar mig så starkt, det där dumma självförnekande ädelmodet som han visar. Det är så tragiskt alltihop. Så pass att jag tvingat in det allra sista av slutrepliken på franska, trots att min franska är så knapp att jag måste ha ett lexikon bredvid mig för att begripa. (Eller som vi gör nuförtiden, köra google translate och hoppas på det bästa.) Mitt uttal kan vi lämna därhän. Men känslan. Innebörden!

J´emporte malgré vous
et c´est
Mon panache.

Inga kommentarer: