tisdag, augusti 06, 2013

Och där brast illusionen

I förmiddags läste jag en bloggtext om hur ett par agerade så medmänskligt och, som jag tycker, rätt på alla sätt och vis när de lät en asylsökande familj få bo hos dem över natten, eftersom ingen samhällelig hjälp fanns att få just när det begav sig. Jag delade länken till texten på Facebook och skrev något pretentiöst om att jag hoppades att jag skulle handlat likadant. Sedan gick jag på lunch.

På vägen blev jag stoppad av en kvinna som hade en flicka i nioårsåldern i sällskap. De hade pappmuggar med lite slantar i, och kvinnan sade "four children, food, not for me, for my children, for Jesus Christ". Jag rafsade i plånboken och lyckades hitta fyrtio kronor i kontanter och lade i flickans pappmugg. Men kvinnan fortsatte att säga "food". Jag sade att jag inte hade kontanter. Hon föreslog att jag kunde gå till en bankomat. Och nu kommer det: jag blev irriterad. Hon var för framfusig, för på. Det är hemskt sådan jag är. Alltid mig själv närmast. Så jag log halvblekt och gick vidare.

Tio minuter senare ville jag bara dö. Då hade polletten ramlat ner. Jag skulle också kunna göra så, för mina barn. Det hon ville var dessutom inte alls att slita mig på pengar, hon hade bett mig att gå till Hemköp tillsammans med henne och handla lite mat. Jag vred mig. Hur i h-e kom det sig att jag inte hade fattat denna tämligen enkla sak, och inte gjorde denna enkla handling som hade kunnat hjälpa en människa i nöd? Jag bestämde mig för att om jag såg henne igen skulle jag dra med henne till affären.

Jag tittade runt i kvarteren i närheten men hittade henne inte. Däremot blev jag stoppad av en annan kvinna med barn, som räckte fram en ros åt mig och sade "tack". Jag köpte ingen ros. Därför att det blev så svårt. (Och lite för att jag inte hade några kontanter kvar.) Det blev så tydligt. Problemet med välgörenhet är att någon väljer vem som skall få hjälp. Jag hade just beslutat att hjälpa den ena. Varför inte den andra? Varför inte båda? Varför inte alla tiggare jag möter?

Jag menar inte att jag skall vägra att hjälpa en individ eller familj därför att jag inte kan hjälpa alla. Men det måste finnas bättre sätt än att slumpmässigt välja ut vem som skall få del av det som, åtminstone jämförelsevis, är ett överflöd. Men det hjälper givetvis inte just nu, eller i morgon. Jag vet inte hur jag skall göra framöver. Skall jag hjälpa just den första kvinnan om jag råkar på henne igen? Skall jag hjälpa någon annan, och på vilka grunder väljer jag i sådana fall att vara medmänniska till en person och inte den som står bakom nästa gathörn? Ett vet jag, och det är att jag chockerades av mitt eget agerande i det första fallet. Hur kunde jag vara så korkad, hur kunde jag inte se?

Jag arma fattiga syndare. Det känns. Det svider att inse att den där fina bubblan av medmänsklighet och solidaritet som jag självbelåtet guppat runt i sprack för minsta vindpust.

Inga kommentarer: