onsdag, augusti 21, 2013

Och jag undrar så

Ögonbrynen far upp halvvägs till hårfästet. De tydliga skrattlinjerna som går från näsan och ner bredvid mungiporna djupnar. Ögonen lyser och munnen ler brett. Han rycker loss ett blad från syrenbusken och tittar förväntansfullt på mig. Jag svarar enligt formeln: Nämen, va? Han ler och kniper ihop ögonen, kastar så bladet på marken och pratar ivrigt. Gestikulerar och visar att han leker något. Jag vet inte vad det är, men han tycker att det är roligt och busigt och är mycket glad. Vi gör om proceduren några gånger tills jag är glädjedödare och säger att nu räcker det, inte riva loss fler blad från busken. Han går med på det.

Vi står och väntar på taxin och jag undrar så vad det var han lekte. Vad han upplevde som stimulerande. Jag tror att han gillade att göra något busigt.

Den här leken var så tydligt på småbarnsnivå. En kort stund senare pratar jag med honom som jag brukar, jag för ett resonemang och lägger ut orden precis som med de andra barnen. Tänker att det här är säkert för abstrakt, men han förstår ju så mycket. Och så får jag ett gensvar som kan tolkas som antingen en slump, eller som ett kvitto på att han har begripit precis vad jag har bubblat om. Det händer mycket ofta att jag upplever att han förstår allt. Paradoxen är att han är förståndshandikappad, men han är sannerligen inte dum. Att veta precis när och hur han kopplar annorlunda än oss är inte direkt enkelt att veta - men det är kanske inte så viktigt så länge man kommer ihåg att han kopplar. Jag grubblar vidare. Samma tankar som jag har haft hela hans liv. Får jag någonsin ett svar?

Så svårt att inte underskatta honom. Andra gånger farligt att överskatta omdöme och förmågor. De stora kasten är stundtals plågsamma för mig. Framför allt som han inte pratar och inte talar om för oss vad han vill och tänker.

Inga kommentarer: