lördag, augusti 24, 2013

Under huden

Det är svårt att styra associationer. Tanken flyger fort iväg och har den väl dragit åt ett håll är det omöjligt att backa. Nästan alltid häpnar jag över min hjärnas förmåga att sprinta iväg utan att jag är medveten om förloppet. Det kan bli roliga saker som händer. Men det händer ofta att jag önskar att tanken hade stillat sig. Särskilt önskar jag det när jag kopplar från en sak till något som egentligen inte alls har med startpunkten att göra, närmare bestämt när slutmålet för tankeflykten är Samuel. Inte för att jag inte vill tänka på min son, det handlar inte om det. Utan för att det känns själviskt och insnöat att hoppa från min väns med ME svåra kamp för att få en port a cath inopererad till tanken på att Samuel begravdes med sin.

Jag tror i alla fall det. Vi sade nej till obduktion och då tror jag knappast att någon på bårhuset avlägsnade port a cathen liksom bara för att. Nu funderar jag vidare. Samuel kremerades. Vid kremering försvinner inte riktigt allt, som bekant. Undrar om materialet i port a cathen var brännbart eller ej. Något att distrahera mig med nästa gång jag besöker graven och tittar på platsen där urnan är nedsänkt och sörjer att min pojke är bortom mina omsorger. Då kan jag fokusera på en likgiltig frågeställning några sekunder. Ligger port a cathen tillsammans med askan eller plockades den bort?

Det påminner mig om hur jag kände inför vinteroverallen som blev Samuels sista. Bara någon dag innan hjärtstilleståndet var vi ute och cyklade på en knölig vinterväg och Samuel som alltid mådde illa kräktes pyttelite på overallen. Det var inte alls något trist ögonblick, tvärtom, för han lyckades få ut sondmatningsslangen ur näsborren samtidigt. Han var rätt nöjd över det. Jag var förstås bekymrad eftersom det fanns en anledning till sondmatningen (han åt inget utan att få upp det igen) men samtidigt så glad eftersom han visade vilja och inte bara fogade sig längre. Han började bli starkare och gladare. Precis innan det tog slut.

Den där vinteroverallen med sin lilla rest av Samuel lät jag bli att tvätta i två år. Det var det enda organiska jag hade kvar av honom. Men så växte lillasyster och så åkte overallen i tvättmaskinen och så hann syster och tre små bröder använda den innan den var helt slut och kastades. För så måste det vara. De levande går före de döda. Men ibland längtar jag så mycket efter mitt första barn, rent fysiskt, att det är omöjligt.

Inga kommentarer: