söndag, september 22, 2013

Där hjärtat sitter

Ideologier. Uppfattningar om hur samhällen skall fungera. Lika många åsikter som individer. Att vi överhuvudtaget kan samlas kring något tycker jag stundtals är ett mirakel. Att det kan gå att enas om minsta gemensamma nämnaren.

Demokrati verkar långsamt. Diktatur går snabbare. Revolution är omvälvande, inte ett konstant tillstånd och förändras över tid till något annat, hittills alltför ofta till diktatur. Varje system har sina offer. Jag väljer demokrati alla gånger, och då har jag också valt den långsamma vägen. Den är plågsam eftersom det är svårt att se var, när och hur det går att sätta in krafterna för att förändra något som känns fel, men jag föredrar det framför våld och terror. Det tänker jag på ibland när poserande människor uttalar sig om att det inte vill vara delaktiga i det system vi har idag. De som säger att demokratin inte fungerar som de vill och att den därför är meningslös. Jag undrar ofta om de verkligen har tänkt igenom alternativet. Vill örfila upp dem och säga till dem att skärpa sig.

Ord som fått en tydlig ideologisk hemvist är egentligen omöjliga att använda. Kan en moderat prata gott om solidaritet? Kan en socialist tala positivt om privat ägande? Jag struntar i vilket. Det viktigaste för mig är vad vi kan enas om som grundbultar för vårt samhälle. Det leder mig vidare till att undra hur någon kan ha invändningar mot att det är bra att jämna ut startfältet. Hur kan det vara fel att arbeta för att alla skall ha rätt till boende, mat, utbildning och sjukvård? Hur kan insikten om att alla människor har ett egenvärde, oavsett om de producerar något eller ej, överhuvudtaget ifrågasättas?

För inte särskilt länge sedan fanns i vissa kretsar åsikten att man fattig för att man var lat. Det börjar kännas som att snart står en minister och säger det igen, med exakt de orden: de fattiga är lata. Den ministern vill jag påminna om att den som är fattig antingen har ett arbete med en lön som det inte går att försörja sig på, eller så är vederbörande arbetslös, eller har nedsatt funktionsförmåga, eller är sjuk. Är någotdera att vara lat, undrar jag.

Äh. Jag orkar inte riktigt med det här. Att vara klar och genomtänkt och säga precis allt om samband och verkningar och hur människor urholkas och hålls nere och att ingen människa är särskilt rationell, och det därför är alldeles sant att även de som förväntas sträva hårt för att komma ur svåra liv kan göra korkade val som att dricka för mycket alkohol eller röka eller köpa sig lyckliga på kredit. Det enda jag har kvar att säga är att de som är mest utsatta, de som är samhällets svaga, det är alltid de som straffas först och hårdast varje gång de gör ett misstag. De har ingen möjlighet att komma igen.

Då finns knappast någon känsla av samhörighet kvar. Ingen tilltro. Kanske heller ingen lust att hjälpa till för det allmänna bästa - när det verkar som att det allmänna bästa aldrig kommer en själv till godo.

Det här blev inte så bra. Men det struntar jag i.