måndag, oktober 21, 2013

Min dag i bilder och några ord

Carolina & Ylva
Jag var yr när jag vaknade vilket var obehagligt, men jag kom iväg till jobbet. Det blev bra en stund när jag träffade de här två arbetskamraterna. Sedan hände en massa andra saker, som att kopiatorn dummade sig och annat. Framåt lunch var jag så yr att gick jag hem och sov, sov, sov. Väcktes av att Justus diskret klappade på mig och berättade att det var med yrsel hans virusomgång startade förra veckan. Hurra. Två veckor kvar till konsert. Självklart är det dags att bli sjuk.

Framåt 16-tiden var jag mindre yr och drog till Stockholm med Alva. Vi skulle hälsa på bror Johannes och Billy Bob (Mira jobbade). Jag fascinerades av GPS:en och Alva körde säkert och rätt till söder.

Så blev det timmar av hundlek, hundgos, mat och prat och lite mer hundlek och hundgos. För de andra, alltså. Jag var tvungen att bryta upp tidigare än jag ville eftersom luftrören började kännas väl trånga, men det gick ändå bra tack vare antihistamin och bricanylinhalationer. Så dagen var ett slags utsnitt ur livet självt. Bra och dåligt om vartannat.
Billy Bob ville äta upp Alvas händer hela tiden.

Attention! Det prasslar i köket.
Är det inte skönt så säg, att lägga sig

söndag, oktober 20, 2013

Allvarliga flickor och spexande pojkar

Det här är ett uppföljande inlägg till det jag skrev nyss. Om jag räknar på ena handens fingrar hur många flickkörer jag har sett som spexat till det så blir inget finger räknat. Jag säger inte att de inte finns, bara att jag aldrig har råkat på dem. Det gäller även flickor som sjunger och spelar på skolavslutningar. Flickorna tar uppgiften på allvar oavsett om de är trygga och proffsiga eller mer nervösa och fumliga. Killarna spexar. Så många år har jag sett hur killarna i avgångsklassen i grundskolan showar medan flickorna står bakom eller inte är med på scenen alls.

Uppsala domkyrkas gosskör spexar inte under sina konserter. Men de har ett julspex som framförs efter pausen i konserten Goder afton, mitt herrskap (som ni förresten skall boka in redan nu). Hittills har inte Uppsala domkyrkas flickkör gjort något spex; visserligen har de ingen tradition och givet tillfälle att göra det på, men skulle de komma på idén att göra ett spex om så vore? Jag hoppas det.

Vi vuxna körsångare i domkyrkan, då? Jag kan i alla fall säga att sångare i Uppsala domkyrkokör definitivt inte spexar när vi framträder officiellt. Vår ledare skulle få en hjärtattack och dö om det inträffade så vi aktar oss. Men jag är stolt att säga att när vi har vår stora fest, där ansvaret för arrangemanget vandrar mellan stämmorna, så är det damstämmorna som håller fanan högt vad gäller underhållningen. Ha. Eat your hearts out, tenors and basses. Inget slår sopranstämman förstås, tycker vi själva, även om altarna gjorde väldigt bra ifrån sig senast.

Jag är glad att killarna spexar. Om ingen spexade skulle vi aldrig ha roligt, liksom. Men i skolmiljö och i (åtminstone domkyrko-)körsmiljö finns inga spexande flickor. Kom igen tjejer. Ni är ju roliga.

Arbete-avslappning-andakt

Det har varit dagar fyllda av körmusik eftersom körfestivalen Young Cathedral Voices har hållits sedan torsdag. Jag har sjungit lite själv i ett annat sammanhang också. Med all musik i öronen och med alla dessa på olika sätt fantastiska sångare och musiker har något jag länga tuggat på dykt upp till ytan. Vad är bra?

En subjektiv upplevelse är det omedelbara svaret. Men det finns andra parametrar. Det bästa exemplet på hur svårdefinierbart det kan vara fick jag igår kväll. Först var det konsert med Riga Doma meitenu koris, en flickkör från Riga som var helt enastående. Jag satt förbluffad. Och tagen. Efter dem sjöng Singknaben der St. Ursencathedrale Solothurn, ett charmigt gäng gossar av yngre modell samt duktiga herrar. Om man skall se det rent musikaliskt/tekniskt så är det ingen tvekan om vilka som var det jag nu kalla bäst: Rigaflickorna. De befann sig i en annan... dimension, stratosfär, uppe bland stjärnorna. Men. Gosskören från Schweiz hade ett tilltalande uttryck. De bjöd på sig på ett annat sätt och hade i det välfyllda programmet stoppat in sånger som både gladde värdarna (Alfvéns Aftonen och Stenhammars Sverige) och andra som var både musikaliska höjdpunkter (Elijah Rock), avslappnad pop (Can´t buy me love) och avslutade med shownumret La Cucaracha. Till både Elijah Rock och La Cucaracha gjordes rörelser, dessutom. Det ger höga poäng hos åhörarna!

Hur kommer det sig att Rigaflickorna med sitt prettoprogram inte gav mig samma varma känsla i hjärtat som Solothurnkillarnas inte helt perfekta framförande? För min egen del har jag svaret. Jag orkar inte riktigt befinna mig i ett konstant tillstånd av, skall vi kalla det tillbedjan och perfektion. Det behövs det som kallas comic relief för att jag skall bli helt övertygad. I körsångssammanhang betyder det inte nödvändigtvis ett shownummer, men det kan vara en sång med roligt arrangemang, finesser och fiffigheter som får en att le - eller blunda saligt, allt efter personlighet.

Jag landar i att det är med konserter som med livet: det behövs arbete för att få allt att fungera. Helst perfekt, tycker jag i min körsångarvärld. Det är när allt sitter perfekt som det går att ta sig friheter. Det behövs avslappning just för att ingen orkar med högspänning hela tiden. Och till sist, också andakten. Den stillhet som leder till kontemplation och fördjupning.

Det är tur att de två körerna jag skrivit om var så sinsemellan olika att det inte är någon idé att jämföra dem. De är helt enkelt två helt olika storheter var och en på sitt sätt.

fredag, oktober 11, 2013

Malala och mänsklig natur

Malala Yousafzai. Ni har hört talas om henne. Säkert sett intervjuer där hon slår oss med häpnad genom sin balanserade klokhet. Bara sexton år gammal. Ge henne Nobels fredspris, säger jag och ungefär alla andra.

Jag tittade just på ett filmklipp som ni nog också har sett, där hon intervjuas av Jon Stewart. Allt hon säger gör mig tagen, men det som satte sig mest (åtminstone idag) är det hon inledde med. Jon Stewart frågade varifrån hennes engagemang för utbildning kommer. Hon svarade att det ligger i den mänskliga naturen att inte sakna det vi har förrän det har ryckts bort från oss.

Så ohyggligt sant. Jag tänker på vårt land här och nu. Hur många människor som låter möjligheten till utbildning rinna mellan fingrarna, som kastar bort demokratin genom att slentriangnälla över allting och ägnar sin tid åt att hitta syndabockar. Hur många som inte fattar vilka möjligheter vi har bara genom att vi får äta oss mätta och har tak över huvudet. Vi borde verkligen kunna ägna oss åt lyxen att filosofera mer över oss själva och tillvaron, vi har det så bra själva att vi borde kunna tänka på andra och unna dem att också ha det bra. Istället är vi själviska till kräkgränsen. Stänger in och stänger ute. Hur många är det inte som förstör sin medmänsklighet och samhället genom att dela in folk i "vi" och" dem" - där de andra alltid är sämre, farliga och mindre värda än "vi"?

Åter till Malala. Som säger att utbildning är det viktigaste som finns bland annat för att den ger oss större möjligheter att förstå andra. Det är så starkt. Malala är osannolik men samtidigt så tydligt en människa när hon är som bäst. Jodå, vi människor kan vara väldigt bra också. Jag tänker på hennes pappa: även han är ett bevis på att mänskligheten kryllar av goda personer. Malalas pappa anser att kvinnor har rätt till utbildning. Han stöttar sin dotter trots att det måste ha varit mycket svårt och farligt även för honom och övriga familjen (som jag inte vet något om. Mamman? Eventuella syskon?). De är människor som utgör en sorts motståndsfickor. Jag önskar att fler kunde vara sådana.

Den mänskliga naturen. Så god. Så ond. Den avgörande skillnaden tror jag ligger i hur man ser på andra människor. Empati är livsnödvändigt. Utan empati är det enkelt att hantera andra männsikor som objekt. Till skillnad mot det Malala säger om hur hon skulle bemöta en taliban som kom emot henne med vapnet i högsta hugg:
      "Först tänkte jag att jag skulle slå honom med min sko (hon fnittrar lite), men sedan vill jag inte sänka mig till talibanernas nivå och använda våld. Jag skulle säga att jag vill att han skall få utbildning och att hans barn skall få det, sedan kan han göra vad han vill med mig". (Inte ordagrant återgivet från intervjun, men nästan.)

Med mina ord är Malalas förhoppning att hon skall kunna se även talibanen som en människa. Trots att talibanen inte ser henne som en. Må vi alla se varandra som människor och inte låta våra lägsta instinkter vara de enda yttringar som märks av den mänskliga naturen.

tisdag, oktober 08, 2013

Man? En? Min vän reder ut.

Min synnerligen lärde och kloke vän Magnus Andersson har i ett facebookinlägg svarat på en fråga om det mer och mer utbredda bruket av "en" som ersättningsord för "man". Jag är inte den som är sen att åka snålskjuts på andras jobb, så tacka Magnus! Här kommer hans utredande text.

Det beror alltså på att man uppfattar det könsneutrala pronominet ”man” som icke längre könsneutralt, eftersom det är liklydande med substantivet ”man”.

Pronominet ”man” kommer i och för sig rent språkhistoriskt ur substantivet ”man”, men det innebär
ju inte att det har betytt ‘person av hankön’, och pronominet ”man” har inte heller uppfattats som något annat än könsneutralt förrän helt nyligen.

Och ska man vara språkhistorisk (vilket det väl inte finns någon anledning att vara), så är det ju så att substantivet ”man” i fornsvenska och i andra äldre former av nordiska språk också var könsneutralt. Det betecknade inte ‘person av hankön’ utan hade innebörden ‘människa’. (man- går tillbaka på en gammal urindoeuropeisk ordstam som verkar ha grundbetydelsen ‘tänka’. En tänkande varelse, alltså.)
Om svenskarna för tusen år sedan ville uttrycka ‘person av hankön’, sade de ”ver” (samma stam som ”vir”, för den som har läst latin).
Men språkhistorien är väl ointressant. Det måste vara hur orden uppfattas nu som räknas.

Ett problem med ”en” för oss som har någon form av förankring i svensk talad dialekt är att pronominet ”en” är ännu mindre könsneutralt än ”man”. Pronominet ”en” är identiskt med räkneordet och den bestämda artikeln ”en”.

De svenska dialekterna har i allmänhet behållit språkets tregenussystem, som nästan har försvunnit i det skrivna riksspråket.
”En” med kort /e/ och långt /n/ är den maskulina formen av räkneordet och den obestämda artikeln ”en”. I den feminina formen har n-et oftast fallit bort, och den uttalas numera i dialekterna som bara /e/ eller någon annan vokal. Vi som kan ångermanländska eller värmländska eller västgötska vet ju att det heter ”en tröskel” men ”e dör(r)”; ”en fot” men ”e hann (hand)”; ”en mur” men ”e vägg”. (Tröskel, fot och mur är grammatiskt maskulina ord; dörr, hand och vägg är grammatiskt feminina.)
”E fin vise.” ”E lita kula mä bara Dalarna på.”

Så den som vill markera sitt genusmedvetenhetsställningstagande (eller göra sig till värmlänning) genom att säga och skriva ”en” i stället för ”man” kan naturligtvis göra det – men vad som är mer könsneutralt är inte alls alldeles självklart