söndag, oktober 20, 2013

Arbete-avslappning-andakt

Det har varit dagar fyllda av körmusik eftersom körfestivalen Young Cathedral Voices har hållits sedan torsdag. Jag har sjungit lite själv i ett annat sammanhang också. Med all musik i öronen och med alla dessa på olika sätt fantastiska sångare och musiker har något jag länga tuggat på dykt upp till ytan. Vad är bra?

En subjektiv upplevelse är det omedelbara svaret. Men det finns andra parametrar. Det bästa exemplet på hur svårdefinierbart det kan vara fick jag igår kväll. Först var det konsert med Riga Doma meitenu koris, en flickkör från Riga som var helt enastående. Jag satt förbluffad. Och tagen. Efter dem sjöng Singknaben der St. Ursencathedrale Solothurn, ett charmigt gäng gossar av yngre modell samt duktiga herrar. Om man skall se det rent musikaliskt/tekniskt så är det ingen tvekan om vilka som var det jag nu kalla bäst: Rigaflickorna. De befann sig i en annan... dimension, stratosfär, uppe bland stjärnorna. Men. Gosskören från Schweiz hade ett tilltalande uttryck. De bjöd på sig på ett annat sätt och hade i det välfyllda programmet stoppat in sånger som både gladde värdarna (Alfvéns Aftonen och Stenhammars Sverige) och andra som var både musikaliska höjdpunkter (Elijah Rock), avslappnad pop (Can´t buy me love) och avslutade med shownumret La Cucaracha. Till både Elijah Rock och La Cucaracha gjordes rörelser, dessutom. Det ger höga poäng hos åhörarna!

Hur kommer det sig att Rigaflickorna med sitt prettoprogram inte gav mig samma varma känsla i hjärtat som Solothurnkillarnas inte helt perfekta framförande? För min egen del har jag svaret. Jag orkar inte riktigt befinna mig i ett konstant tillstånd av, skall vi kalla det tillbedjan och perfektion. Det behövs det som kallas comic relief för att jag skall bli helt övertygad. I körsångssammanhang betyder det inte nödvändigtvis ett shownummer, men det kan vara en sång med roligt arrangemang, finesser och fiffigheter som får en att le - eller blunda saligt, allt efter personlighet.

Jag landar i att det är med konserter som med livet: det behövs arbete för att få allt att fungera. Helst perfekt, tycker jag i min körsångarvärld. Det är när allt sitter perfekt som det går att ta sig friheter. Det behövs avslappning just för att ingen orkar med högspänning hela tiden. Och till sist, också andakten. Den stillhet som leder till kontemplation och fördjupning.

Det är tur att de två körerna jag skrivit om var så sinsemellan olika att det inte är någon idé att jämföra dem. De är helt enkelt två helt olika storheter var och en på sitt sätt.

Inga kommentarer: