fredag, oktober 11, 2013

Malala och mänsklig natur

Malala Yousafzai. Ni har hört talas om henne. Säkert sett intervjuer där hon slår oss med häpnad genom sin balanserade klokhet. Bara sexton år gammal. Ge henne Nobels fredspris, säger jag och ungefär alla andra.

Jag tittade just på ett filmklipp som ni nog också har sett, där hon intervjuas av Jon Stewart. Allt hon säger gör mig tagen, men det som satte sig mest (åtminstone idag) är det hon inledde med. Jon Stewart frågade varifrån hennes engagemang för utbildning kommer. Hon svarade att det ligger i den mänskliga naturen att inte sakna det vi har förrän det har ryckts bort från oss.

Så ohyggligt sant. Jag tänker på vårt land här och nu. Hur många människor som låter möjligheten till utbildning rinna mellan fingrarna, som kastar bort demokratin genom att slentriangnälla över allting och ägnar sin tid åt att hitta syndabockar. Hur många som inte fattar vilka möjligheter vi har bara genom att vi får äta oss mätta och har tak över huvudet. Vi borde verkligen kunna ägna oss åt lyxen att filosofera mer över oss själva och tillvaron, vi har det så bra själva att vi borde kunna tänka på andra och unna dem att också ha det bra. Istället är vi själviska till kräkgränsen. Stänger in och stänger ute. Hur många är det inte som förstör sin medmänsklighet och samhället genom att dela in folk i "vi" och" dem" - där de andra alltid är sämre, farliga och mindre värda än "vi"?

Åter till Malala. Som säger att utbildning är det viktigaste som finns bland annat för att den ger oss större möjligheter att förstå andra. Det är så starkt. Malala är osannolik men samtidigt så tydligt en människa när hon är som bäst. Jodå, vi människor kan vara väldigt bra också. Jag tänker på hennes pappa: även han är ett bevis på att mänskligheten kryllar av goda personer. Malalas pappa anser att kvinnor har rätt till utbildning. Han stöttar sin dotter trots att det måste ha varit mycket svårt och farligt även för honom och övriga familjen (som jag inte vet något om. Mamman? Eventuella syskon?). De är människor som utgör en sorts motståndsfickor. Jag önskar att fler kunde vara sådana.

Den mänskliga naturen. Så god. Så ond. Den avgörande skillnaden tror jag ligger i hur man ser på andra människor. Empati är livsnödvändigt. Utan empati är det enkelt att hantera andra männsikor som objekt. Till skillnad mot det Malala säger om hur hon skulle bemöta en taliban som kom emot henne med vapnet i högsta hugg:
      "Först tänkte jag att jag skulle slå honom med min sko (hon fnittrar lite), men sedan vill jag inte sänka mig till talibanernas nivå och använda våld. Jag skulle säga att jag vill att han skall få utbildning och att hans barn skall få det, sedan kan han göra vad han vill med mig". (Inte ordagrant återgivet från intervjun, men nästan.)

Med mina ord är Malalas förhoppning att hon skall kunna se även talibanen som en människa. Trots att talibanen inte ser henne som en. Må vi alla se varandra som människor och inte låta våra lägsta instinkter vara de enda yttringar som märks av den mänskliga naturen.

Inga kommentarer: