tisdag, oktober 08, 2013

Man? En? Min vän reder ut.

Min synnerligen lärde och kloke vän Magnus Andersson har i ett facebookinlägg svarat på en fråga om det mer och mer utbredda bruket av "en" som ersättningsord för "man". Jag är inte den som är sen att åka snålskjuts på andras jobb, så tacka Magnus! Här kommer hans utredande text.

Det beror alltså på att man uppfattar det könsneutrala pronominet ”man” som icke längre könsneutralt, eftersom det är liklydande med substantivet ”man”.

Pronominet ”man” kommer i och för sig rent språkhistoriskt ur substantivet ”man”, men det innebär
ju inte att det har betytt ‘person av hankön’, och pronominet ”man” har inte heller uppfattats som något annat än könsneutralt förrän helt nyligen.

Och ska man vara språkhistorisk (vilket det väl inte finns någon anledning att vara), så är det ju så att substantivet ”man” i fornsvenska och i andra äldre former av nordiska språk också var könsneutralt. Det betecknade inte ‘person av hankön’ utan hade innebörden ‘människa’. (man- går tillbaka på en gammal urindoeuropeisk ordstam som verkar ha grundbetydelsen ‘tänka’. En tänkande varelse, alltså.)
Om svenskarna för tusen år sedan ville uttrycka ‘person av hankön’, sade de ”ver” (samma stam som ”vir”, för den som har läst latin).
Men språkhistorien är väl ointressant. Det måste vara hur orden uppfattas nu som räknas.

Ett problem med ”en” för oss som har någon form av förankring i svensk talad dialekt är att pronominet ”en” är ännu mindre könsneutralt än ”man”. Pronominet ”en” är identiskt med räkneordet och den bestämda artikeln ”en”.

De svenska dialekterna har i allmänhet behållit språkets tregenussystem, som nästan har försvunnit i det skrivna riksspråket.
”En” med kort /e/ och långt /n/ är den maskulina formen av räkneordet och den obestämda artikeln ”en”. I den feminina formen har n-et oftast fallit bort, och den uttalas numera i dialekterna som bara /e/ eller någon annan vokal. Vi som kan ångermanländska eller värmländska eller västgötska vet ju att det heter ”en tröskel” men ”e dör(r)”; ”en fot” men ”e hann (hand)”; ”en mur” men ”e vägg”. (Tröskel, fot och mur är grammatiskt maskulina ord; dörr, hand och vägg är grammatiskt feminina.)
”E fin vise.” ”E lita kula mä bara Dalarna på.”

Så den som vill markera sitt genusmedvetenhetsställningstagande (eller göra sig till värmlänning) genom att säga och skriva ”en” i stället för ”man” kan naturligtvis göra det – men vad som är mer könsneutralt är inte alls alldeles självklart

1 kommentar:

em sa...

En annan e ju fudd på söder i Stockholm, där en veldit ofta anvender en, istellet för jag - eller kanske en ska seja anvende, för jag vet inte om man fortfarande gör det.
Margarethaa
som tycker att
språkhistoria
är superintressant