onsdag, december 31, 2014

Tala med bönder på bönders sätt och med lärde män på latin

Kommunikation är viktigt.  Jag är stolt över att meddela att jag hittills klarat att växla mellan olika kommunikationssätt med barnen utan att en enda gång hamnat i det dödläge där avkommans ansiktsuttryck signalerar "jag har inte en susning om vad du säger". Det vill säga, ansiktsuttrycket uppkommer frekvent men jag märker det ju och anpassar snabbt kommunikationssättet vid behov. En mors fina intuition, se. Eller normal uppfattningsförmåga, beroende på hur gärna man vill mytologisera egenskaper, eller ej.

Rödtotten skall ut senare ikväll och inte komma hem förrän nästa år. Svävande förhandsuppgifter sade att nyåret skulle firas in med klasskompisar. Har jag en aning om vilka hans klasskamrater är och var de bor? Svar: nej. För en stund sedan fångade jag in honom och utbad mig aningen mer utförlig information om exempelvis adressen han skulle befinna sig på. Han såg lite frågande ut. Ja, sade jag, om zombieapokalypsen inträffar ikväll vill jag veta var jag skall börja leta efter dig. Ansiktet klarnade och jag fick en adress. Har fortfarande inget namn eller så, men jag är nöjd. Och han var nöjd när han förstod att jag inte var ute efter att punktmarkera honom hela kvällen. Det gäller att uttrycka sig på rätt sätt.

Med tanke på alla gånger jag misslyckas med kommunikation känns det här finfint. Än så länge funkar det med barnen.

tisdag, december 23, 2014

Luftar tankarna bara. Ett helt ointressant inlägg, lite om böcker och politik.

Går i tankar på böcker jag vill ge barnen som start på sina egna bibliotek. När jag funderade på böcker till Utegångsfåret dök plötsligt en bokserie från min barndom upp i huvudet: Sven Wernströms böcker Trälarna, Trälarnas döttrar och så vidare. Av den upplysningen kan den allmänbildade snabbt skapa sig en uppfattning om vilken politisk riktning som gällde i mitt barndomshem, och alldeles riktigt var den allmänt vänstervriden. (Det är jag glad över, förresten, jag är mycket nöjd med mina mer vänsterinriktade samhällsåsikter.) Visserligen gick det inte så långt som till att någon var kommunist, nej, man höll sig till det mer stabila socialdemokraterna. Det vill säga, det vet jag inte. Min mor har nämligen alltid hållit hårt på det här med valhemlighet och avslöjade aldrig vad hon lade sin röst på. Under tonåren lekte jag med tanken att hon antingen röstade på Kd -  det här var innan de kommit in i riksdagen och nog ansågs som lite extrema åt ett håll - eller på KPML(r).

Tillbaka till böckerna om arbetarna och deras barn. Det finns en passus i boken Trälarnas döttrar som jag av någon anledning minns väldigt väl. Berättelsen har där hunnit fram till förra seklets början, och man beskriver en demonstration, förslagsvis år 1909. (Det retar mig oerhört att jag inte direkt kan kontrollera detta i bokhyllan, den boken har förkommit.) Nåväl. Ett demonstrationståg, alltså, bevakat av ridande poliser i pickelhuvor. På en av banderollerna står orden Leve socialismen, men mellan orden finns en svart lapp påsydd. När demonstrationståget nått en viss punkt i staden sliter någon av lappen, och då syns hela texten: Leve den revolutionära socialismen.

När jag var barn och läste detta förstod jag inte riktigt. Jag var så pass medveten att jag visste att det fanns länder där man inte fick säga vad man ville, men jag kunde inte föreställa mig att det hade varit så i Sverige. För inte länge sedan, då när jag var barn. Jag läste boken första gången år 1976. Avståndet i tid var för en åttaåring jättestort, men i verkligheten... det fanns människor som gick omkring och andades som hade varit med om den tiden.

Det är med viss bävan jag läser min svenska historia och förstår att arbetarrörelsens framväxt inte alls var en given framgång. Jag tycker snarare att det är otroligt att det gick att genomföra en samhällsomvälvning på det viset - utan vapen och blod. Idag ser samhället mycket annorlunda ut än vad det gjorde när jag växte upp. Inte till det yttre kanske, men det har definitivt skett ett skifte vad gäller värderingar, enligt mitt eget snäva livsperspektiv. Jag är inte glad över hur det är idag. Det enda som är bra är att det framkommer mer och mer tydligt att det enda som styr är pengar. Ingen kan undgå att märka att det vi kallar realpolitik i själva verket alltid handlar om pengar. Att inte komma på kant med kapitalet. Att det är vinsten som är det viktigaste. Visst, vi lever inte i en bytesekonomi. Pengar är det medel vi har kommit överens om att använda som värdemätare. Måttstocken. Det är svårt att komma undan att om jag vill att människor skall ha rätt till vård och skola så måste det finnas något som bekostar det också.

Men här kommer min envisa tanke: Varför det? Varför? Naiv och enkel fråga: vem har bestämt att någon äger skogen som ger virke till husen? Pengavärdet bestäms av något som är så diffust att jag inte har en aning, guldmyntfot kunde man möjligen fatta men det var det länge sedan vi övergav, så VAD ger pengarna värde?

Jag vandrar förvirrad vidare i livet utan några svar. Men jag vet en sak, och det är att jag kommer att fortsätta att fråga.

Små, små ord av kärlek

Dagen före dopparedagen. Jag stökar stillsamt med vardagsbestyr och funderar på om det är något jag borde komma ihåg inför morgondagens logistik kring att få pojkar till kyrkan i tid till julspelsrepetitionen. Jag kommer fram till att jag tror att jag inte har ansvar för detta i år och tänker nöjt på hur fint det är att få börja julafton med julspelet. Musiken är ur Händels Messias och bara det är i sig nog för min del. Så börjar jag flina. Rödtotten skall göra premiär som Josef i julspelet. Och med all respekt för manusförfattaren (jag vet vem du är) så har Josef en replik som inte är alldeles lätt att få fram på ett bra sätt. Det är något som jag och barnen har dragit på munnen åt i några år nu, och jag är förväntansfull inför att se hur min egen Josef skall klara uppgiften.

De flesta av er känner till historien så jag behöver knappast utfärda någon spoilervarning här, va? Så här går det till: Josef och Maria kommer vandrande mittgången fram. Den är lång. Domkyrkan är stor. Så småningom suckar Maria över att det är så långt att gå (till Betlehem, n.b.). Då svarar Josef "Det är nära nu". Och sedan blir det alltid en liten paus, och så säger han "Och jag älskar dig".

Jaha, säger ni nu. Vad är det som är lustigt med det? Här har vi en hyvens karl som stöttar sin höggravida och trötta hustru. Han muntrar upp henne genom att säga att de snart är framme och så kröner han det hela med en försäkran som varje gravid kvinna gärna kan få flera gånger dagligen, det vill säga att han älskar henne och finns där med henne. Varför fnissar jag? För att det varje år låter som att det är taget lite ur luften och låter som en praktillustration till innebörden av begreppet non sequitur.

Eller så är det bara jag. Och mina barn. Som har en märklig sorts humor.

Och jag älskar dem.

måndag, december 22, 2014

Styra upp lite

Jag fick med mig min rödhårige tenor för att handla lite. Han var lugn och tålmodig till mjölkdisken ungefär. Då fick han spel (i den utsträckning denne älsklige yngling får spel, det vill säga ganska lite) och utbrast " Aaarrgh! Jag måste ordna upp det här" och så började han rumstera om i kundvagnen. Sorterade saker och placerade försiktigt röda glaskulor och annat pynt på ett ställe där de inte behövde krossas under mjölktetror och annat som hans obetänksamma mor kastade ner i vagnen. Jag såg fascinerat på. Frågetecknen formerade sig ovanför mitt huvud. Varifrån kommer det här draget? Sedan tänkte jag tacksamt att det är väldigt praktiskt att ha honom. Så fiffigt ordnat att barnen inte är som jag.

Den rödhårige. Rekommenderas. Se ordningen i kundvagnen.

fredag, december 19, 2014

Att vara Josef

Det drar ihop sig till jul. I många år nu har vi gått till domkyrkan för att se julspelet på julafton. Pinglan, Rödtotten och Utegångsfåret har alla sjungit i kören i många år nu. Utegångsfåret började sin julspelskarriär som liten ängel, och det är ett minne för livet det året han hade ansvar för en kollektkorg. Vartefter den började fyllas tittade han förundrat ner i den, och så började han lyfta upp sedlar och vifta med dem. Det såg ut som han var på väg att göra en Joakim von Anka och dyka ner i pengahögen och rulla sig. Han lyckades inspirera jämnåriga körledarbarnet till att göra samma sak, och jag satt i bänken och höll mig krampaktigt för munnen för att inte gapflabba rätt ut.

Det finns roller att besätta till julspelet. Familjen har, som sagt, bidragit med en liten ängel, innan han började i gosskören. Två år hade vi också en vis man som kom med myrra. I år hörde jag rykten om att Rödtotten hade avancerat till att vara herde, som nog är den roll som är roligast eftersom herdarna drar ner skratt genom att ligga i mittgången och snarka högt i mikrofoner, för att så väckas av den himmelska härskaran som här består av ett antal småttingar som lätt förvirrat vallas runt medan de svingar små klockor. Kul, tänkte jag. Men så fick jag höra att Rödtotten blivit uppgraderad: han skall vara Josef.

Det är min själ inte lätt att vara Josef i domkyrkans julspel. Först skall man vandra mittgången fram med en Maria vid armen medan man säger tröstande och ömma ord. Sedan sitter man placerad i allas synfält utan att ha något mer att göra medan kören sjunger. Tänk levande tablå där man tillåts att röra på sig. Jag vet inte om jag skulle klara att sitta och titta ömt än på Jesusbarnet i krubban, än på min Maria, och inte bara fastna i ett stelt leende. Jag är lika imponerad varje år av ungdomarna som sköter sina uppdrag med den äran. Jag är säker på att Rödtotten fixar det, för han är - tro det eller ej - en liten estradör i smyg, men enkelt är det som sagt inte.

Det får mig att tänka vidare på Josef och hans roll i julevangeliet och framgent. Han är inte så framträdande. Men jag vill föreställa mig att han var en närvarande far och att hans söner var med och lärde sitt yrke vid hans knän. Det är bara så tråkigt att det där med pappan som inte anses vara så viktig i de mindre barnens liv är en lång tradition.  Att det än idag finns personer som på fullt allvar tror att det är skadligt för små barn att bli omhändertagna av sina pappor, eftersom män inte skulle förstå hur de skall ta i småbarn eller begripa deras behov. Bröder överallt: jag önskar jag kunde upprätta er alla. Jag blir urförbannad när sådana åsikter förs fram. Och jag anser att jag har tillräcklig erfarenhet från mitt liv för att säga att jag hittills inte har träffat på en man som är skadlig för sina barn på det allmänna sätt som vissa personer påstår. Att det finns män som slår och inte begriper sina barns behov, det är beklagligt sant. Grejen är bara att det finns lika många kvinnor som slår och inte begriper sina barns behov. Dålig förälder har inget med kön att göra.

Så, alla Josef därute. Du är viktig för ditt barn. Ditt barn behöver din kärlek och ditt stöd ända från första början. Ja, även den tiden när det ser ut som lillen bara ligger vid sin mammas bröst hela tiden behövs du. Barn känner kärlek och omtanke. Barn märker när händerna som tar i dem och lyfter dem är medvetna och kärleksfulla. Låt ingen komma och ta ditt föräldraskap ifrån dig.

söndag, december 14, 2014

Strutar jag minns

Innan jag hade söner i gosskören var mitt intresse för stjärngossestrutar ljumt. Det var en kon som vippade på skulten på dem som stod längst bak i luciakören, inget mer. Men så kom gosskören och därmed den årliga konserten "Goder afton, mitt herrskap" in i mitt liv och då blev det hela lite intressantare.

Första året handlade det mest om att spänna resårbandet lagom hårt runt min lille stjärngosses haka. Men redan följande år hade jag börjat göra vissa observationer. Med erfarenhet av tio års struteri har jag kommit fram till fyra huvudtyper (haha) av, inte just struten själv, men variationer i uppbärandet av densamma. 

Figur ett är den klassiska varianten. Placerad mitt på hjässan och tämligen rakt uppstående. Förankrad med ett osynligt resårband under hakan. 

Figur två är snarlik ettan men skiljer sig från den genom den lätt nonchalanta nedvikningen av strutens spets. Framåt skall det tydligen vara, jag har hittills inte sett någon bakåtvikning. Den här varianten signalerar "jag har haft strut på huvudet så många år att jag inte längre har någon respekt för den". Alternativt "det här är min storebrors gamla strut".
Figur tre är min favorit. Förekommer främst på små gossar som stött till struten när de kliat sig i håret med stjärnpinnen eller nyst så häftigt att struten halkat. En annan orsak till Pisalutningen är att de stått och dragit i resårbandet i obehag över att ha ett spännband mellan öron och haka (det är mycket viktigt att få till rätt åtstramningsgrad här), så resåren har blivit slapp och struten står rätt ut från bakhuvudet. 

Figur fyra visar den sk svävande struten. Det är ett fenomen som uppstår när strutbäraren har en hög frisyr, som en Mohawk eller, som på bilden, dreadlocks. Strutkanten förmår helt enkelt inte ligga an mot hjässan och därför ser struten ut att vara på väg att lyfta. I detta fall krävs ett rejält resårband. 

Detta var ett smakprov ur min kommande avhandling En komplett studie i strutar

måndag, december 08, 2014

Solstrålarna

Vid hemkomsten från jobbet möttes jag av två glada söner som stod i köket och pratade om något. Jag lämnade matkassarna i deras ömma händer och tänkte någon sekund på frågan som Rödtotten kastat ur sig direkt jag klev in.

"Mamma, visst är det ok att Utegångsfåret ser på the Walking dead?" Jag hann tänka flera saker innan jag svarade. Att för några år sedan var det Rödtotten som skrek till lillebror att genast byta kanal när ett ovanligt läskigt program dök upp, för det borde inte lillebror se. Att mina barn gillar ruskiga filmer och läskigheter på ett sätt som jag inte fullt ut förstår. Och att det i det aktuella fallet förmodligen redan var för sent att stoppa. Så jag svarade "Ja, du är stor nog att känna själv om du mår dåligt av att se något - och att då sluta upp med det". Utegångsfåret svarade "Jag sover bra om nätterna" (han är snabb, den lilla grisen, nej fåret) och försvann sjungande upp till sitt rum.

Då avslöjade Rödtotten med ett kärleksfullt överseende leende att det var som jag trodde, det var för sent att stämma i bäcken. Utegångsfåret hade sagt till sin storebror "Jag har redan tittat lite på the Walking dead, jag är inne på andra säsongen. Men säg inget till mamma." Det var här Rödtotten tyckte att det vore lite fånigt att liksom backa Utegångsfårets läskighetsnivå när han redan passerat den. Och så minns han säkert vad han själv tittade på vid samma ålder...

Men jag undrar nu vad Utegångsfåret avser när han använder ordet "litet".

fredag, december 05, 2014

Ursäkta

Ja, nu blir det sådär klagigt igen. Annars hade jag under dagen faktiskt gått och tänkt på ett mera käckt inlägg om hur jag klippte ihop min lunchsallad, förkyld och hemmavarande som jag var, men dysterheten klistrade sig fast igen.

Visserligen ramlade två av mina pojkar in (den tredje är i Warszawa och sjunger luciasånger på svenska ambassaden) och det förstår ni att det är något underbart varje vecka. Jag beslöt att köpa pizza till kvällsmat och det hade de inget emot, mina smågrisar. Jag gick till pizzerian. Handlade. Småpratade med innehavaren som är samma som haft butiken sedan vi flyttade ut hit i oktober 1997. Fick en gråtklump i halsen. Även det här kommer att försvinna.

Och visst. Inte går det att hålla på och tänka så om allting, sitta och sucka över att det var sista gången för att göra si eller sista gången man träffade på så på just det viset. Jag vet dessutom att det går snabbt för mig att finna mig tillrätta på nya platser, men vägen dit är fruktansvärt svår. Jag menar faktiskt inte att gnälla. Jag vet också att jag vare sig är ensam om situationen eller har det värst. Det är bara så otroligt tungt och av olika anledningar är jag inte särskilt stark längre.

Att lilla affären, som vi alltid kallat den, plötsligt skulle göra mig så sentimental hade jag ändå inte räknat med. Men det är många år vi främst köpt pizza och lördagsgodis där, nödköpt mjölk eller annat. Vi är igenkända, och ungarna också sedan de var små. Sigvard var snäll nog att sticka iväg till affären igen för en stund sedan för att handla mjölk och dricka, som jag hade glömt att köpa när jag hämtade pizzorna. Jag sade till honom att kontanterna han fick nog inte räckte, men han kunde ju kolla. Han kom hem igen med både mjölk och dricka. Vi fick vara skyldiga 6 kronor till en annan dag. (Som Sigge och jag har bestämt innebär att pengarna skall de få i morgon.) Sådant betyder en hel del. Finns förhoppningsvis på andra platser också. Det blir lättare att ta fasta på den dag jag väl vet var den platsen är.

Avslutningsvis: Oh, I get by with a little help from my friends. Och familjen. Tack.

måndag, december 01, 2014

Världens tillstånd sett genom vargtimmans glasögon

Jag har svårt att sova och lyssnar på musik. Jag gjorde misstaget att välja något som upprör och väcker tankar istället för att lugna ner. Av olika anledningar letade jag mig fram på Spotify till Moses Pergaments Den judiska sången, skrivet 1944. Det skrämmer mig att jag upplever det som så högaktuellt även idag. 

Främlingsfientligheten florerar och lyckas bli mer och mer normaliserad. I mina mörkaste stunder tycker jag att vi balanserar på randen till Ragnarök varje dag. Syrien. Putin. Fattigdom, hunger. Rädsla och intolerans människor emellan. Jag har sagt det förr, och säger det nu igen: om inte det här är någon form av ödestimma för världen, hur långt dröjer det?

För mig räcker det att tänka på valresultatet i det svenska valet i september. Samma förtvivlade känsla som jag hade på valnatten lägger sig som en klistrig hinna av ångest över mig igen. Det är fanimej inte möjligt att svenskarna har sett till att ett främlingsfientligt parti blev det tredje största. Att vi har en tredje vice talman som....jag vämjs vid tanken på det. Och jag skäms över mitt land.

Att det ser likadant ut över i stort sett hela Europa gör mig vettskrämd. Hur långt kommer det att gå den här gången?

torsdag, november 27, 2014

Tystnaden

Tönnes tystnad tär på mig, jag kan inte låtsas som något annat. Varför tystnar man när man är femton och ett halvt år, utan något trauma eller sjukdom?

Jag fortsätter att prata med honom. Ställer frågor. Får tystnad tillbaka. Han är inte nedstämd på något vis. Han ler, dansar till musik och visar upprymdhet som förr - men i absolut tystnad. 

Det känns som han stöter bort mig även om jag vet (tror mig veta) att hans tystnad inte är riktad mot någon. Därför var det skönt nyss när vi väntade på musikterapin; jag pratade, han gav inget svar. Men blev med ens väldigt gosig. Vi hade en gemensam stund där.

För någon vecka sedan kunde jag inte hålla mig. Jag ställde en fråga som jag vet är omöjlig för honom att svara på, men jag har tänkt på den så länge att den liksom tvingades ut. "Varför vill du inte använda din röst längre, gubben?" Han skakade bara på huvudet. 


onsdag, november 26, 2014

Morgonbestyr

Sådant jag inte vill mötas av när jag kommer in igen efter att ha lämnat Tonåringen vid taxin halv åtta en mörk novembermorgon: Utegångsfåret står och tejpar fast sulorna till sina sneakers med silvertejp och förkunnar glatt "förresten mamma så behöver jag nya skor".

Mm, jag såg det. Och förmodligen har de varit söndriga länge och meddelandet hade kunnat lämnas vid en tidpunkt då det gick att göra något åt saken. Jag antydde detta och fick svaret att han var glad att han kom ihåg att säga det nu. Efter det kunde jag inte säga så mycket. Jag vet ju själv allt jag glömmer hela tiden. Lyckades i alla fall hitta ett par mer vintriga kängor som inte var alltför trånga som han får klara sig med idag. Det räddade min dag, i förbigående sagt.

Jag tog de trasiga pjucken och gick mot soptunnan och sade att de här kastar vi. "Väntavännavännavänna" ropade Utegångsfåret (som slår både mig och sin morfar när det gäller att prata snabbt och otydligt trots att vi båda är erkända snabb-och otydlighetspratare), "de måste få en liten begravning". Så tog han skorna och lyste välsignelsen över dem innan han dumpade dem. Avslutade med "vila i frid". Se där vad gedigen kyrklig fostran ger i kombination med humor och snabb situationsuppfattning. Fin pojke.

tisdag, november 18, 2014

Ett fönster på sjätte våningen

Mitt nya och bättre jag har fortfarande inte behagat dyka upp så jag tar bussen till och från jobbet. Den busslinje jag oftast åker med tar vägen nedanför sjukhusområdet och varje gång vi passerar byggnaderna vid ingång 60 och 70 reagerar jag med en liten stöt. Det är ingen stor reaktion och det är tur det, hur skulle jag orka leva med att få en jättestöt åt hjärtat gång på gång, men det är en pytteliten ryckning. En hågkomst.

I morse försökte jag hinna se en glimt genom ett fönster på sjätte våningen i 60-huset. Det gick förstås inte att se något. Jag vet dessutom att det är längesedan det var vårdavdelning där. Redan när Samuel låg inne för benmärgstransplantationen var flyttplanerna framskridna, och året efter...

Jag erkänner, jag vandrade som en slags vålnad ett tag där på sjukhuset i omgångar våren 1998. En dag gick jag upp i 60-huset, stack in huvudet i rummet till en förvånad läkare som hade expedition där och sade "Ursäkta att jag stör, jag ville bara titta lite, min son låg här för ett år sedan. Nu är han död." Sedan vandrade jag vidare efter att ha kastat en hastig blick ut genom fönstret. Mindes hur jag hade stått med Samuel där för att han skulle få vinka ner till lillasyster och pappa. Barnen fick inte träffas under den perioden, och att vinka sex våningar ner kändes väldigt konstigt och avlägset för dem båda.

Ändå var det en tid av hopp.

Det är mycket märkligt och gör mycket ont att minnas.

måndag, november 17, 2014

Biodöden; jag är skeptisk

Betalat 145 kr för biobiljetten. 35 kr för en Mer och en rulle Mentos. Det ser ut att bli fullt i salongen = många biljetter plus dricka å popcorn å godis. Detta betalar vi glatt trots tider av streaming, nedladdning, hyr- och köpesfilm. 

Uppenbarligen gillar vi människor att försöka tillgodogöra oss innehållet i en film samtidigt som vi sitter och skaver armbågarna mot pladdrande främlingar som lämnade folkvettet hemma. Jag vill påstå att den där biodöden man pratat om i decennier känns rätt överdriven. 

Och nej, jag är inte jätteförtjust i att gå på bio. Vill helst slippa puckon som pratar högt och biter så det knakar i äpplen eller är allmänt jobbiga medan jag vill försjunka. Undantaget är om jag hamnar i en stor salong där jag får plats med armar och ben och grannarnas närvaro inte är så påträngande. Då är det riktigt trevligt. Men ikväll, mina vänner... liten salong. Folket runt mig luktar öl och har mössan på inomhus. 

När jag jämför detta med en dvd-film, soffan, mitt te samt möjligheten att pausa och gå och kissa när jag behöver, då känns kvällens nöjeskostnad rätt sur och svår att försvara. 

Hjälp. Det är trångt här. Lätt klaustrofobisk. Om vi pratar biodöd här, är det nog mitt lik som kommer att påträffas i salongen. Anledning: irriterades till döds. 

torsdag, november 13, 2014

Ingen pardon

Jag har kört tvättmaskinen
rensat luddfiltret
dragit upp mängder med schampoinbakade hårtussar ur badrumssilen

Jag har hämtat på fritids
kört i rusningstrafik
jag har jobbat med tekniska hjälmedlet fast ungen var trulig

Jag har fluffat min couscous
jag har tinat ärterna
serverat mat till tonårssönerna.

Jag har tagit reda på en massa saker
utan att bryta ihop
vid varje dörr som stängdes framför näsan på mig

Jag har försökt paddla min kanot själv
men klarat att ta emot stöd
från dem som inget hellre vill än än hjälpa mig

Jag har försökt var modig
att vara duktig
käre Gud, om jag lovar att inte klaga mer över annat än riktiga katastrofer;

 får jag stanna kvar då?

onsdag, oktober 29, 2014

När tingen jävlas

Nämen vad kul, det funkar inte att ladda upp filer till tryckeriet den här gången heller. Verkar vara ett olösligt problem. De senaste fyra numren har jag suttit i telefon med vad som förmodligen är världens mest tålmodige trycktekniker varje gång det är dags att skicka över filerna. Tålmodige tryckteknikern har gett instruktioner som jag följt till punkt och pricka - utan framgång. Min enda ljuspunkt där är att det i alla fall inte är jag som gör fel (dvs. är så otroligt korkad att jag inte förstår hur det skall göras) utan att det uppenbarligen är något med hårdvaran som strular. Varje försök har slutat med att han sagt "mejla filen till mig".  Ergo har jag denna gång gjort det utan mellansteget telefonkontakt. Orkar inte riktigt med det sedvanliga "hej, det är Jenny från IOGT-NTO i Uppsala, uppladdningen av filerna skiter sig igen".

Det retar mig enormt att vi trots våra sammanlagda ansträngningar hittills inte har listat ut vad som är fel. Även min datasupport har varit inblandad och är lika frågande. Jag har beslutat mig för att gilla läget och inse att det har gått troll i det här. Bokstavligt talat. Det sitter ett elakt litet troll någonstans i min dator och blockerar på vägen ut på nätet och till tryckeriets uppladdningspunkt.

Jag tror att det ser ut så här.


onsdag, oktober 22, 2014

Sådant som inte är avsett att vara lustigt men råkar bli det ändå

Av olika anledningar läser jag om Lina Sandell på Wikipedia. Ett avsnitt som behandlar hennes liv ser ni nedan. Det är inte lysande skrivet. Säger jag, och ber samtidigt arrogansguden att förbarma sig över mig nästa gång jag åstadkommer en groda. Eller anka. Eller något annat väsen ur faunan.

Lina Sandells liv var fyllt av tragedier. Hennes far drunknade i Vättern 1858, då hon var 26 år. Två år senare avled hennes mor. Hon gifte sig 1867 med den sju år yngre köpmannen och riksdagsledamoten Oscar Berg och de flyttade till Stockholm. 1892 insjuknade hon i tyfoidfeber. Deras enda barn dog vid födseln. Hon har ibland felaktigt omtalats som "Lina Sandell-Berg".

Fråga: vilket var den största tragedin? Giftermålet eller det felaktiga omnämnandet av henne?

måndag, oktober 20, 2014

Andliga övningar

Ungen har varit här och röjt. Och lagat kvällsmat till mig som det blev matlådor kvar av också. Kärleken. Tacksamheten. Och samtidigt skamkänslan. Inte skall hon redan nu behöva ta hand om sin gamla förälder, liksom. Men jag är en tiggare och kan som sådana inte välja när och hur jag skall ta emot hjälp. För visst behöver jag hjälp även om jag helst vill paddla kanoten själv.

Jag behöver inte öva mig i tacksamhet, för den känner jag jämt och ständigt när människor är snälla och omtänksamma på olika vis. Men jag måste öva mig i att ta emot. Det är mycket svårt. Det är så svårt att jag nästan inte kan andas emellanåt.

Jag läxar upp mig själv lite och säger till mig på skarpen att jag inte måste förtjäna allting jag får. Jag måste inte genast lämna ett kvitto när jag fått hjälp, genom att raskt se till att hjälpa tillbaka. Säger jag alltså till mig. Det går inte in, kan jag säga. Jag övar vidare. För det är dubbelknasigt att jag, som faktiskt ber om hjälp, ändå inte klarar att ta emot den när den kommer. Ett steg fram - två steg tillbaka. En galen tango med mig själv som jag inte vill fastna i.


lördag, oktober 11, 2014

Tidsinsikt

Allt som är svårt i livet tar tid, det vet vi. Det vill säga, det tar tid att låta känslor och förnuft hitta varandra så det går att hantera det som är svårt. På kort sikt är det inte så svårt. Att vara mitt i en kris är att befinna sig mitt i stormens öga med det slags lugn som följer med insikten om att inget går att styra. Att vara i chock har jag upplevt på samma sätt. Det är efteråt det svåra börjar.

Jag tänkte på det häromdagen, det där med tiden och sorg och bearbetning av större och mindre kriser. Jag har lite svårt med att jag tycker att jag inte riktigt kommer vidare. Tänker att jag måste ha väldigt svårt för att acceptera och leva med verkligheten, och så blir det ytterligare ett misslyckande. Grunnade vidare. Nu är det oktober. Det börjar dra ihop sig till den där tiden på året som jag (struntar i om det verkar överdrivet dramatiskt) brukar tänka på som mitt livs *golgatavandring. En del år känner jag inget särskilt alls. Vardagen och livet trillar på, och de åren har jag varit lika lättad varje gång i slutet av januari. Tänkt att nu äntligen, nu har jag kommit vidare. Andra år lägger det sig över mig och livet som en kvävande matta. Jag vet inte varför det kommer när det gör det, och varför det går bra andra år.

Men så, häromdagen, när jag som sagt funderade på allt det här, slog det mig. Något som kändes så uppenbart att jag skrattade till för mig själv, och samtidigt kände mig lite fånig som inte hade insett det tidigare. Tiden är inte linjär. Tiden, som vi upplever den, går på ett sätt från punkt A till punkt B, men det är inte så vi känner. Vi minns, vi återkopplar, vi drömmer framåt, vi hoppar tillbaka, vi uppslukas av det vi håller på med för ögonblicket. Allt det där händer tämligen jämsides. Inom oss. Så samtidigt som jag vaknar på morgonen och gör saker i nuet och dagen transporterar mig fram till kvällen, så har jag upplevt oändligt mycket mer än det jag just har ägnat mig åt. I tankarna och känslorna har jag levt igenom flera tidsloopar - och även tänkt framåt mot det jag inte vet något om än.

Inget nytt. Men för mig var det en lättnad att plötsligt landa i det. Det är inte ett karaktärsfel hos mig att jag vandrar min golgatavandring emellanåt och säkert kommer att göra det ända tills jag dör. Det vore föralldel heller inte fel om jag skulle fastna lite oftare i glada minnen, och det är dit jag önskar att jag kommer, men jag kanske till sist kan släppa min tro att jag längs vägen skall kunna lämna det svåra i ett dike någonstans. Det är dessutom så korkat att just jag har kunnat tro det, jag som alltid har tyckt att man måste kunna se det svåra för att inte bli ihjälskrämd varje gång det gör sig påmint. Så skönt att det går att få insikter!

Och så fnissar jag. Såklart det finns Star Trek-referenser även här. Ni som vet, hajar. Ni som inte vet och möjligen är lite nyfikna kan googla på Deep Space Nine och wormhole aliens/prophets. Vilket säger att min insikt sannerligen inte är revolutionerande ny, men den behövde tydligen många år för att landa i mig.



* 15 december får Samuel hjärtstillestånd under pågående rond. (Inlagd kvällen före pga krampanfall hemma.) Omedelbar hjärt-lungräddning. Drygt 30 minuter innan hjärtat går igång. Idag vet vi att hjärnan var förstörd av syrebristskador redan då, det fattade vi inte då. Till intensiven. Veckor går, så småningom överförd till sin gamla avdelning. Vi får besked om att man nu bara kan ge palliativ vård. 21 januari dör Samuel efter fem veckor i koma. Det är den tiden jag vissa år återupplever mer eller mindre intensivt.


fredag, oktober 10, 2014

Samla på människor

Jag har i många år tänkt att jag samlar på människor. Personer jag möter i olika sammanhang, nära vänner eller avlägsna bekanta eller damen som log så vänligt i affären - alla ingår i min samling av bra typer. För jag samlar bara på bra typer. Andra typer fastnar som klister alldeles av sig själva, enligt principen att en surbulle behöver minst tjugo stöttande och vänliga människor för att väga upp den dåliga känslan.

Så kom jag häromdagen att själv känna mig samlad på. Det var inte alls roligt. Då fick jag tänka till. Vad var skillnaden mellan mitt eget glada och varma samlande, och min känsla av att liksom ha blivit snabbt avsmakad och sedan bedömd som fadd och lite dumpad? Jag tänkte så det knakade. Kom inte fram till någonting mer revolutionerande än att det har med situation, humör, individuella skillnader samt slumpen att göra. Jag beslöt att fortsätta samla på människor men möjligen vara lite mer vaksam på att jag själv inte beter mig så någon känner sig hastigt bortglömd eller så. Det känns bra.

Särskilt bra för jag just pratade med en person som jag samlat in, så att säga, utan att hon vet om det. Min husläkare gör mig alltid lite glad när vi har talats vid. Jag har haft svårt att sätta fingret på det men har landat i att det handlar om något så banalt som hennes otroligt charmiga tyska brytning. Jag börjar le i telefon direkt hon presenterar sig. Dessutom är hon engagerad och lite ruschig - ibland känner jag mig som jag blivit omkörd av en långtradare i 150 knyck på E4:an, men på ett bra sätt - utan att någonsin sluta lyssna. Heder åt denna person. Som jag glatt fortsätter att räkna in i min samling bra typer.

Hej alla bra typer där ute - antingen är ni redan insamlade eller så löper ni risk att bli det om vi möts. Jag bara säger det. Nu är ni varnade.

söndag, oktober 05, 2014

Gosskörsbild

Jag tog en bild under dagens högmässa. Jag är imponerad av både goss- och flickkören. Ruskigt duktiga och hängivna, det är vad de är. Jag gillar gosskören skarpt. Detsamma känner jag för deras ledare Margareta Raab. Heder åt denna Magga, säger jag bara.

Bilden visar gosskören som sjunger en Bachkoral. Sådana gillar jag. Det är en stadigvarande liten lyckokälla, det där med att ungarna sjunger i kör.  Jag har ringat in de pojkar som jag är särskilt intresserad av. Rödtotten blir fortfarande skymd av längre kompisar, men han växer så det knakar så vilken dag som helst sticker han nog opp sin knopp. Utegångsfåret växer även han, och en sådan takt att det banne mig känns som att han har vuxit synbart under natten.

Jag är extra nöjd inför den här terminen eftersom Rödtotten målbrottat sig ner till tenoren efter åtta år som sopran och ett år som alt. I och med det ha han ett naturligt umgänge med killarna i sin egen ålder och uppåt, och det är viktigt att ha ett kompisgäng som bjuder på gemensamma fniss och bus. Då orkar man vara en god förebild och kompis för sina yngre körkamrater - och tycker inte att det är lika påfrestande under tider med täta repetitioner eftersom man både tar emot och ger empati. Bara det att kunna skratta ihop med en bredvidsittande stämkamrat när inget stämmer och körledaren blir mer och mer frustrerad gör att allt blir lättare. Då känns det dessutom lite roligt att först sjunga i högmässan, sedan på egen hand fixa sin lunch på stan för att efter det gå tillbaka till Femman (våra repetitionslokaler samt domkyrkomusikernas arbetsrum) för att ha ett eftermiddagspass med musikteori.

Utegångsfåret är kvar i sopranstämman och har ett kompisgäng där. Och så tar han (och de andra) lite hand om den hord med pojkar som tagit klivet från lilla gosskören till konsertkören. Idag stod Utegångsfåret längst fram och stack upp som ett kyrktorn över de små och nyblivna konsertkörsgossarna. Så länge jag har haft pojkar i gosskören har relationen mellan gossarna och herrarna varit fin. De äldre tar hand om, ibland tillrättavisar de, men framför allt är de så medvetna om att de har ett ansvar för sin yngre kamrater. Oftast därför att herrarna själva har börjat som små glyttar, blivit omhändertagna på ett fint sätt och nu vill göra likadant som ett slags kosmiskt tack. What goes around, comes around.

Nu kommer bilden.

torsdag, oktober 02, 2014

Att flöda över

Det är mycket med det mänskliga. Med självuppfattning och önskningar, med ideal och den krassa verkligheten. Idag tänker jag på mallar. Mallar som vi skall passa in i beroende på samtid, samhällsnivå och kön. Det finns oändligt många aspekter på det här, men jag väljer att här och nu prata på lite om känslor och hur vi människor förväntas förhålla oss till det faktum att vi har dem.

Min uppfattning om vårt samhälle är att det anses vara mest passande med viss återhållsamhet. Inte visa för mycket eftersom det kan vara genant för omgivningen. Det tycker jag egentligen är rätt okej; inte för en eventuell genans skull, utan för att den som visar mycket av sig själv riskerar att bli hårt åtgången också. Det kan alltså av ren självbevarelsedrift vara bra att se till att inte öppna sig för mycket innan man vet om människor går att lita på. Jag önskar att jag inte hade behövt lägga till det sista, men så ser världen ut. Det är inte alltid illvilja som gör att en person inte är att lita på, det kan helt enkelt vara så att man inte riktigt förstått vidden av det som sagts och så förs saker vidare och så brukar katastrofen vara ett faktum, åtminstone för den som sade för mycket till att börja med. Så jag är med på att en viss urskiljning kan vara av nöden.

Då kommer vi till frågan om vad gränsen går. Det är där det börjar bli intressant. För en del är det en överdriven känsloyttring att fälla en tår vid sorgliga besked. För andra är överdriften snarare när man börjar kasta sig efter kistan ner i graven vid en jordfästning (för att dra till med något riktigt överdrivet dramatiskt). Det varierar, med andra ord. Så måste det få vara. Alla fungerar inte likadant och vi mår bara dåligt om vi skall tvingas åt något håll som inte känns naturligt för oss. Men jag tycker att det är lite orättvist ordnat i vårt samhälle. Återhållsamhet värderas mycket högre än att visa känslorna. Jag gör mig själv skyldig till att säga eller tänka "det där var ett känsloargument" i sammanhang där jag föreställer mig att lugn saklighet vore på sin plats. Men samtidigt: om något känns - skall det bara sopas undan som något oviktigt?

I min drömbild av mig själv är jag lugn och vis och klarar att kontrollera känslorna. Inte som någon isdrottning, men jag skulle vilja kunna sitta still i båten och vänta ut stormen. Den som känner mig vet att motsatsen är den sanna. Det är lite jobbigt. Särskilt som jag så ofta kan övermannas av känslolägen, och då blir jag precis så där pinsam och genant för de människor som utsätts för antingen glada utläggningar eller sorgsna utläggningar eller utläggningar överhuvudtaget. Det är sådana där tillfällen då jag plötsligt inser att jag varit påstridig eller beskäftig eller något annat lika oönskat. Huga. Skämskudden fram. För det är ju pinsamt att liksom känna för mycket, vad det än gäller. Om det gäller en politisk fråga, ett udda intresse eller en människa spelar ingen roll. Det var det där "för mycket" som slår tillbaka eftersom åtminstone jag upplever det som att människor stöts bort av det.

Självrannsakan: stöts jag själv bort när andra människor flödar över? Handen på hjärtat så tror jag inte det. Och då är det i alla fall någon konsekvens i min galenskap och då kan jag vara lugn med det, i alla fall. Synd bara att jag ändå alltid längtar efter lite kyla och bättre kontroll i tron på att jag inte skulle göra bort mig lika mycket om jag vore stramare. Där kom det. Göra bort sig. Blotta sig och riskera att någon skrattar åt ens uppriktigaste och hetaste drömmar om framtiden, samhället, barnen eller vad det än är. Denna förbaskade rädsla för att vara genant! Men jag har ett skäl till att önska mig större kontroll, och det är för att jag tror att förmågan att klara svåra situationer borde bli bättre då. Ha ett klart huvud i kris och kunna tänka och reda ut saker. Kunna hjälpa andra också.

Jag hade bättre kontroll på mina känsloyttringar tills jag var nästan 30 år. Det var efter att Samuel dog som jag började släppa ut mycket mer. Jag är rätt säker på att många personer som råkat ut för mig genom åren tycker att det är just "för mycket". Då skäms jag. Men verkar inte kunna göra något åt det.

Jag vet inte vad det här utmynnar i. Det var tänkt som en reflektion över vilka egenskaper vi värderar i vår kultur, men blev som vanligt en självbekännelse istället. I´m signing off.

måndag, september 29, 2014

Ta diskussionen, men vilken

Just nu håller Sveriges riksdag på att välja en sverigedemokrat till andre vice talman i sagda riksdag. Inte utan protest; första slutna omröstningen resulterade i 292 blankröster. Men när proceduren upprepats och gett ungefär samma resultat kommer han att väljas. 

Jag har inte ord för hur mycket den här normaliseringen av främlingsfientlighet förfärar mig. För att inte tala om det allmänna tankegods av inskränkta åsikter som följer Sd i kölvattnet; homofobi är ett exempel. Den snart valde andre vice talmannen är uttalat homofob. Men det här skall vi svälja i demokratins namn. Sd blev faktiskt det tredje största partiet i valet, så nu skall vi visa respekt. Samma logik som i talesättet "miljoner flugor kan inte ha fel - ät skit". 

Nä. Vi måste inte svälja. På samma sätt som våra olika politiska partier kunnat kritisera varandra och stundtals gå hårt åt varandra när det gäller ideologiska skillnader kan vi alla fortsätta att kritisera Sd. Jag anser dessutom att Sd verkligen inte är ett parti precis som alla andra riksdagspartier. Hur kan främlingsfientlighet ha normaliserats ända in i riksdagen? Hur gick det till när samhällsproblemen plötsligt kunde identifieras till ett område; och enligt vem? Jag har rätt svårt att visa respekt för människor som just brister så svårt i det själva. 

Utöver "tredje största parti" hör vi sedan många år mantrat "ta diskussionen". Vi skall inte låta Sd kapa debatten om problemen med invandring och integration, heter det. Nävisst. Men ursäkta mig, om jag inte anser att det är ett specifikt problem, då? Om jag tycker att det som alltid i världshistorien handlar om att vi människor alltid tycks ha problem med - just andra människor? Att vi inte klarar att leva utan att sortera in i "vi och dem", och snabbt börja lägga in värderingar i dessa begrepp? 

Jag har större problem med folk som vill slå mynt av allt än jag har med folk från andra länder. Kan vi ta den diskussionen någon dag, kanske? Och sluta låtsas att Sd: s politik är något annat än ren och skär egoism. Det handlar om egen vinning på alla sätt. Om att inte behöva öppna sig och dela med sig, eller för den delen ta in något nytt. 

Så undrar jag också på ett nästan barnsligt sätt: Hur kommer det sig att vi låter det hända - igen? (Jfr Tyskland 1933. Jag är allvarlig.)

onsdag, september 24, 2014

Jag tolkar, alltså är jag

Så länge jag kan minnas har jag tjusats och berusats av ord. Därför tycker jag att det är märkligt att jag har så svårt att lära mig text innantill. Jag kan temporärt trycka in stora textsjok i exempelvis sånger, men direkt när de inte är aktuella längre så försvinner orden bort. Detta gäller även små mänger text. Tänkvärda citat, passager ur litteraturen som jag gärna vill förmedla av olika anledningar: alltid måste jag kontrollera. Det är något med min hjärna som gör att jag snabbt byter ut en preposition här eller väljer en synonym till ett ord där. Det här är något som sker helt omedvetet.

Jag fick för några år sedan lära mig att detta inte bara är en beklagligt dålig minnesfunktion utan även ett karaktärsfel, eftersom de där små omvridningarna beror på att jag ljuger och svänger ihop helt nya utsagor. Det var inte roligt alls.

Tidigt i somras fick jag en aha-upplevelse som gjorde att jag tänkte om. Jag kan faktiskt nu helt avfärda teorin ovan. Min dåliga förmåga att ordagrant återge något beror på att jag omedelbart sätter igång med att grunna på vad orden innebär. Vad är det som har sagts? Jag börjar tolka, helt enkelt. Jag blir så intresserad att jag inte kan stanna upp, utan tankarna spinner på. Det finns för all del stunder även för mig då en cigarr bara är en cigarr, så att säga, annars skulle hjärnan explodera, men så fort jag fastnat för något på allvar sätter processen igång.

I dagsläget kan jag säga att jag fortfarande tycker att det är opraktiskt. Det är det faktiskt. Men det är inget större fel. Det tar lite kraft från mig själv, men det kan jag leva med. För den människa som inte tolkar sin omvärld, hon finns inte.

Ja. Och hur var det nu hon sade, ärkebiskop Antje, när hon citerade Nathan Söderblom? Innebörden är solklar för mig. Men... "Guds orkester är inte enstämmig"? Eller var det "Guds orkester är flerstämmig"?

måndag, september 22, 2014

Sådant som värmer i magen

Var med Tonåringen till specialisttandvården idag. Jag har sagt det förr och säger det igen: de som arbetar där gör det av en anledning. De är så bra. Idag gick det hur smidigt som helst, och jag satt och tänkte på att åren ändå har gått och att Tonåringen har mognat och lärt sig mycket. För fem år sedan hade han inte alls legat stilla och låtit sig petas i munnen på det självklara sätt som nu. Polering av tänderna hade varit en brottningsmatch och förmodligen bara kunnat genomföras halvvägs, visserligen utan prestation och krav eftersom saker får ta sin tid hos specialisttandvården, men ändå. Duktiga Tonåringen. Tack, personal!

Vi åkte hem. Möttes av brorsor och syrra. Syrran hänger här lite vilket vi alla uppskattar mycket, och hon står just nu och lagar kvällsmat. Det luktar väldigt gott. Syskonen umgås i köket. Jag mår bra av att höra och se dem tillsammans.

 Och så kom ett paket med posten. Ingen avsändare. Öppnar. Inuti ligger en CD med Pizzicato Five, närmare bestämt Made in USA från 1994 som jag länge gnölat om att jag saknat på Spotify. Jag blir så glad att jag blir stum. Värme sprider sig i kroppen. Jag konstaterar att den strålar ut från magen och inte alls från hjärttrakten, som ju annars är den kroppsdel som vi brukar benämna som värmepunkt när vi pratar goda känslor. Det har jag aldrig tänkt på förut. Nå. Det har ingen betydelse var värmen sitter. Huvudsaken är att jag får känna den.

Tack alla.

onsdag, september 17, 2014

Det meningslösa valet

Okej okej okej så Sd är inte ett rasistiskt parti och deras väljare är inte heller rasister. Så om det funnits ett till populistiskt parti, utan främlingsfientliga & rasistiska drag, hade alltså de där 13% lagt sin röst på det. Men så skönt. Då behöver vi inte bry oss om att så många silat mygg och svalt kameler när de tyckt sig kunna tolerera Sd:s politik gentemot andra etniska grupper. Hurra! För det faktum att var tionde svensk lagt sin röst för främlingsfientlighet och intolerans betyder inte alls att svenskarna tydligare visar just främlingsfientlighet och intolerans. Vad lättad jag känner mig nu. Vilket parti man väljer har ingen betydelse alls för vilken ideologi man har, eller vilken människosyn och samhällssyn man förespråkar. Börjar inte själva grejen med val verka ganska meningslös nu?

tisdag, september 16, 2014

Taxiprat

Jag hade otur när jag tänkte när jag bokade in tid hos sjukgymnasten förra veckan. I imorse upptäckte jag att jag skulle lämna Tönnes till skoltaxin samtidigt som jag redan borde ha befunnit mig på en buss på väg till husläkarmottagningen. Lösningen blev att beställa taxi.

Vi kom ut Tönnes och jag, och så stod en taxi där. Inte skoltaxin, utan min, men Tönnes började tvekande gå mot den ändå eftersom han kände igen chauffören, som brukade köra honom förut. Vi stod och pratade och Tönnes tyckte det var lite skojigt att det var fel fast det ändå var rätt. Så kom skoltaxin och Tönnes sken upp och sträckte ut armarna i en välkomnande gest som tydligt sade "nu blev det ju rätt". Jag var glad. Tönnes gamla chaufför var glad. Tönnes nya chaufför var glad. Jag tror banne mig att även de barn som redan satt i skoltaxin var glada.

Tönnes for åt sitt håll och jag åt mitt. Vi hann prata ganska mycket politik och Sd på vägen till mottagningen, chauffören och jag. (Jaja, såklart att det var jag som satte igång.) Han var rätt påläst och rent allmänt samhällsintresserad och hade koll på valutgången på olika ställen. En trevlig karl. En vanlig hygglig svensk med god fattningsförmåga - som drar slutsatsen att stor invandring drar ner de svenska skolbarnens kunskapsinhämtning och resultat. Se på Finland, sade han, där har man nästan ingen invandring och se hur bra de finska skolorna presterar.

Självklart skulle han inte rösta på Sd, sade han. Men jag anade mig till en fortsättning: ... än. Den dag Sd blir helt normaliserat vet man inte.

Det är därför jag aldrig kan instämma helt i att de som är medlemmar i Sd, eller de som röstat in dem i beslutande församlingar, skall få vara ifred. De måste faktiskt förklara sig. I det finns både möjligheten för dem att berätta vad det är de tycker problemet egentligen är om de nu inte är främlingsfientliga, och en möjlighet för oss som aldrig kan förstå att peka ut brister i det resonemang som leder till att svaret är minska invandringen (som ju är så förfärligt jättejättestor).

söndag, september 14, 2014

Hej Sd-väljare

Vi vet inte ännu hur många svenskar som har röstat på Sverigedemokraterna eftersom den första prognosen dröjer. Men det är fler än förra valet. Nu undrar jag hur det kommer sig att du röstat på ett parti som är rasistiskt?

Jo, det är de. De kan bedyra tills de blir blå av andnöd att de har nolltolerans mot rasism i partiet, och allt annat blaj de kör med för att dölja sin värdegrund. Synd bara att det händer om och om igen att Sd-företrädare beslås med grovt rasistiska yttranden. Hur kommer det sig att du ändå röstar på dem? Kan det bero på att du själv faktiskt är rasist?

Nej, så illa kan det ju inte vara. Du har säkert suttit och ryst av fasa under historielektionerna i grundskolan när andra världskriget och nazismen har kommit upp. Du ryste kanske inte lika mycket när ni läste om kolonialmakternas framfart i Afrika och Asien, men du tyckte nog att slaveritiden i Amerika inte lät helt okej. Egentligen är du en hygglig typ som inte tycker att man skall vara för taskig mot människor och att man inte får bära sig åt som nazisterna gjorde och utrota människor. Så hur kommer det sig att du inte förstår var Sd har sina rötter?

Ibland talar man om att partier kan dras med barnsjukdomar. Det vill säga att de i sin begynnelse, när politiken höll på att utformas, hade åsikter eller gjorde saker som de sedan insåg var mindre lyckade eller rentav förkastliga. Sd kör gärna med det. Men att påstå att Sd inte har en rasistisk värdegrund och att de kommer att växa ifrån de åsiktsyttringarna är ungefär lika trovärdigt som att säga att Moderaterna inte framhåller det kapitalistiska systemet och marknadsekonomi som den rätta vägen i samhällsbyggandet som grund, och att de i själva verket kommer att gå över till att arbeta för planekonomi i framtiden. Det är helt enkelt inte sant.

Du bör veta vad du har röstat på. Om du inte har legat under ett täcke med kuddar över huvudet i fyra års tid borde du vid det här laget veta vad Sd är. Du borde veta att den människosyn som Sd lever efter i ett slag kan göra dina grannar, kompisar, syrrans kille eller dina barns lärare antingen marginaliserade - eller utsatta och utfrysta. Du har alltså inget att skylla på den dag det börjar gå riktigt snett. Du är ansvarig för att ha röstat fram ett parti som lever på folk med rötter i fascistisk och rasistisk mylla.

Jag ville bara säga det.

Utan hud

Idag är en sådan där dag då jag inte har något filter. Allt går rakt in. Mest det som är tungt och svårt, som rapporteringarna från Syrien, tidiga valprognoser som pekar på framgångar för Sd i valdistrikt där de tidigare knappt funnits, och annan skit. Förmågan att känna empati är en av de viktigaste mänskliga egenskaperna så jag borde inte klaga - men jag känner mest att det är så onödigt att ta vid sig så här. Det tär på krafterna.

Samtidigt är det så nödvändigt att inte trubbas av. Efter körens konsert under Kulturnatten igår kväll pratade jag med en gammal bekant som varit och lyssnat på oss. Han är politiskt aktiv och vi pratade lite om valet förstås, och han berättade om trevliga möten med ungdomar i valstugan. Han är ordförande i en nämnd där ärendena ofta handlar om barn och ungdomar som hamnat snett i livet, och, som han uttryckte det, det var rätt skönt att möta ungdomar som det går bra för. För han är inte avtrubbad. De människor han möter blir inte anonyma för honom. Sådant gör mig glad och ger hopp för mänskligheten och framtiden. Det är bättre att kunna känna med andra än att bara stänga av, även om det naturligtvis måste till en viss distans för att orka räcka till för så många som möjligt.

Jodå. Det är generellt bra att känna. Men inte för mig. Kraften rinner bort.

Engagerad

Det är vackert väder här i Uppsala denna valdag år 2014. Solen skiner och vi gläds åt vår förlängda sommar. Det var med glad stolthet som jag gick till vallokalen i morse och gjorde mina val. Jag hoppas att jag med min röst har bidragit till att Feministiskt initiativ får mandat i riksdagen. I övrigt hoppas jag på regimskifte, men framför allt att Sd inte går framåt. Ut ur riksdagen är för mycket att hoppas på tyvärr. Nu skall hela dagen gå medan vi väntar på att folket skall rösta, vallokalerna stängas och rösterna räknas. Det blir en lång dag.

Filosoferar. Tänker på att det finns många människor som underkänner hela det demokratiska systemet. Dels från höger och vänster, men det finns också rätt många som för ett resonemang utifrån en ståndpunkt som jag, i brist på full förståelse, vill kalla den extrema individualismen. Det är de personer som anser att alla politiker per definition är korrupta eftersom de är en del av ett system som förtrycker individen och vill stöpa om alla i samma form. De extrema individualisterna är inte nödvändigtvis egoistiska eller ovilliga att dela med sig till andra, det är annat som gör dem fullkomligt livrädda för politik. Och det största hotet verkar heta anpassning.

Antagligen kan vi alla dela den rädslan. Ingen vill bli tvingad att rätta in sig eller formas efter en mall,  så det är bara skönt att den obändiga delen av vår natur protesterar mot det. Men problemet med de extrema individualisterna är att de glömmer att ingen av oss är ensam. Det jag gör påverkar min omgivning. Det andra gör påverkar mig. Friheten att utvecklas och leva efter eget huvud går inte att koppla loss från det ansvar för oss själva, våra medmänniskor och hela skapelsen som vi faktiskt har.

Hittills har jag inte sett eller hört någon förklaring från de extrema individualister jag råkat på vad gäller ansvarsfrågan. Jag har heller aldrig fått svar på varför de ondgör sig över politiker i allmänhet. För mig är politiker människor som är engagerade och vill förändra sådant de tycker är dåligt och främja det som de anser är bra eller önskvärt. Är det inte precis så vi alla fungerar? Varför skulle det då vara dåligt att tänka och känna så starkt för något att man är beredd att lägga ner mycket tid och kraft på det? Att bli underkänd som människa för att engagemanget är så stort och brännande att det inte går att låta bli att inte kliva fram, det tycker jag är så dumt att det inte finns ord för det.

Jag tycker allt att den extrema individualismen är en pose. En likgiltig undanflykt och ett försök att höja sig ovan massorna av de där korkade arbetsmyrorna som faktiskt bryr sig om saker och reagerar på sådant de tycker går snett. Ibland får jag känslan av att de tycker att engagemang helt enkelt inte är tillräckligt estetiskt. Där krockar världsbilderna rejält. Det finns de som har råd att hålla sig med den synen. Det finns oändligt många mer vars liv hänger på att människor bryr sig om och agerar.  Det kan ju gå an att sitta i ett gemak och läppja på något kallt och slipa på sina sarkasmer och vara så rädd om sin egen särart att man glömmer bort sin medmänsklighet. Men det är inte på det viset världen blir ett enda dugg bättre.

fredag, september 12, 2014

Partiledardebatt och navelskådning

Slötittar på partiledardebatten så här fredagen innan valsöndagen. Så här nära valet undrar jag vad debatten tillför. Vi vet redan vad som skiljer partierna åt vad gäller hur vi tycker att ett samhälle skall byggas, samt människosyn. Jag tycker exempelvis inte det är så intressant att höra Björklund och Fridolin återigen tala om hur olika syn partierna har på skolan. Även om den debatten var lite rolig för Fridolin tog poäng på Björklund vilket jag ivrigt applåderar. Och självklart hoppas jag att Åkesson skall göra bort sig riktigt, riktigt rejält. Han är just nu på rätt god väg - applåder! Men jag undrar ändå vad den här debatten kan tänkas tillföra osäkra eller ljumma väljare. Inget nytt kommer fram. Och om den skulle vara tänkt som en sammanfattning, som samhällsinformation liksom, så är tonen för hätsk och tempot för stressigt.

Jag lite svårt att hålla intresset uppe. Tankarna vandrar istället åt andra håll. Som till när Rödtotten och jag nyss sammanstrålade i köket - han tittar också på partiledardebatten - och jag frågade hur han skulle ha röstat om han hade fått rösta i år. Han och jag skulle inte röstat lika i riksdagsvalet, visade det sig. Men det är lugnt. allt är okej så länge han inte vid nästa val röstar på det partiet, eller det, eller det, eller... nä. Huvudsaken för mig är att han har en människosyn som aldrig ens skulle kunna snudda vid Sd. Jag är trygg.

Sedan funderade jag lite mer. På om jag är non-konformist eller konformist. Jag kom fram till att jag på en del sätt är normbrytare. Men att jag i mycket högre grad inrättar mig i de olika led vi står i under livstiden. Jag följer med. Ergo: konformist.

Min självbild får sig ytterligare en tillstukning. Jag som trodde jag stod på barrikaderna!

Inget jädra fredagsmys här

Jag lärde mig nyss att det är ett ögonblicks verk att omvandla tre paket bacon till tre rykande kolhögar. Nej, processen hann inte fullbordas eftersom jag någonstans inne i förkylnings- och nedstämdhetsdimmorna plötsligt kände lukten från ugnen, men det var ytterst nära. Enda trösten är att det är gott med knapriga kanter. Det som är för bränt går att peta bort.

Fummelhänt är jag också. Tappade ut halva paketet med frysta potatisplättar på golvet. Så onödigt. Det är faktiskt så trist allting just nu att jag till sist måste citera Brandsta City Släckers, trots att det bär mig emot: Kom och ta mig långt härifrån.

Anyone?

torsdag, september 11, 2014

Lyckad hjärntvätt av tolvåring

Det var ingen bra morgon för vare sig Utegångsfåret eller mig. Vi har båda lyckats få svåra smärtor i höger fot. (Vi har alltså inte samma fot; i våra respektive högerfötter.) Utegångsfåret grät en skvätt för att det värkte så. Jag var hålögd efter min sömnlösa natt som orsakats smärtor i fossingen. Jag försökte vara lagom saklig och tröstande samtidigt. Efter nödvändigt kramande började jag sjunga för mig själv i ett försök att pigga upp åtminstone mig.

"Pest och översvämning tycker inte jag är bra
Sånt skapar lätt en viss förstämning"

... och så föll Utegångsfåret in: "men kaffe och bullar gör mig gla´".

Det gjorde mig mycket glad. Jag ägnade nämligen någon timme i somras åt att låta pojken lyssna på "Depressiva tankar kan ibland kompenseras med kaffe och bullar." Det är så jag går tillväga när jag smyger på ungarna kunskaper. De har inte en chans.

onsdag, september 10, 2014

Vi krymper

Ofta tänker jag på att det värsta med nedmonteringen av folkhemstanken är att vi blir så näriga. Människor som drabbats av sjukdom och arbetslöshet och bara har utförsäkringen framför sig som ett febrigt hot orkar inte bry sig om andra. Kanske att vi orkar bry oss om våra nära och kära. Vännerna. Möjligen grannarna eller arbetskamraterna, men sedan tar medkänslan slut. Ekonomisk och social osäkerhet tär på våra sociala förmågor. Det äter upp det empatiska kapitalet, för att snickra ihop en fras som känns lagom kall och avståndstagande. Det blir livsviktigt att skydda sig själv och då är egennyttan det enda ledordet.

Ja, det är det värsta. Vi blir så små, så små, som människor när solidariteten dör.


tisdag, september 09, 2014

Citronerna kommer

Måste lägga ut min bostad (min älskade trädkoja) till försäljning eftersom jag inte har råd att bo kvar med min låga inkomst. Ett steg i det ledet är att fotografera lägenheten och framställa den så bra som möjligt så att den intresserar folk. Att det gäller att framställa bostaden i så gott sken som möjligt är förstås vare sig nytt eller konstigt. Jag tycker också att det är lättare att bli intresserad av en lägenhet om den inte är genomskitig och man måste gå i gångar mellan boktravar, som hos Bok-Vicke en gång i tiden. Men det retar mig oerhört att allt skall presenteras som ett paket med glättade guldsnören.

Det är tydligen så att vi sedan ett tiotal år tillbaka inte klarar oss utan att knarka bilder på pimpade lägenheter och att det beroendet är så starkt att ingen kan vare sig sälja eller köpa en bostad utan dessa stelt likriktade bilder. Själv kan jag inte minnas att jag har sett ett enda foto på någon av de bostäder jag levt i under min livstid hittills, och det gick bra ändå. Visserligen inser jag mer och mer att jag inte riktigt är som alla andra så jag är helt med på att skriva upp det på mitt Jenny är knasig och underlig-konto. Trots detta medgivande vidhåller jag min första reaktion som är att utbrista: "störtlöjligt". 

Motvilligt har jag gått med på besök av en heminredare (jag vill inte säga home stylist, som mäklaren säger). Om villkoren för att sälja idag är sådana att jag måste få hemmet att se ut som att det inte lever människor i det utan är ett utställningsrum på IKEA, så tar jag såklart emot hjälp. Eftersom jag saknar både intresse och blick för heminredning är det också bra att det kommer någon som kan saken. Men jag har verkligen ingen lust. Jag vet å andra sidan exakt varför jag är så ovillig. Jag vill ju inte flytta. Jag vill bo kvar här. Jag trivs så otroligt bra! Området är tyst och lugnt, vilket är oerhört viktigt för mig som är så ljudkänslig. Det finns många andra skäl också. Det är därför jag spjärnar emot fast jag är mycket väl medveten om att jag inte kan betala månadskostnaden med leenden och charm. Det krävs mycket mer pengar än jag drar in varje månad, och så är det. Orubbligt faktum. Bara att böja sig under.

Heminredaren har inte andats ett ord om citroner än. Jag väntar faktiskt med viss förväntan på att få reda på om ämnet kommer upp nästa vecka när vi skall träffas. Jag har ett svar redo. "Citroner? Känns inte det väääldigt... 2008?" Det är så löjeväckande hela den trenden. Bilder av hem skall inte se ut som hem. Föremål som man ser på långa vägar att de är utplacerade för den estetiska effektens skull på platser där de inte skulle få ligga ifred mer än några minuter om det fanns människor i närheten som rörde sig och andades. De där broschyrbilderna är läskiga, tycker jag. De andas sterilitet. Och vad är det med de där citronerna egentligen? Vem har lagt fram dem om människor är bannlysta? Vad gör citronerna när ingen ser på dem? Jag får lust att skrika: They´re here! och springa åt motsatt håll av att se bilderna. Det kommer inte finnas en enda citron framme i bild när trädkojan skall fotograferas. Över min döda kropp.

Kan jag bli husockupant och vägra flytta ut? Ställa som försäljningsvillkor att jag är en inventarie som följer med köpet?

måndag, september 08, 2014

Henrik Dorsin, din jäkel

I min tillvaro ingår nu att besöka arbetsförmedlingen då jag söker nytt jobb samt skall börja stämpla. Idag har jag suttit mig genom den 1,5 timme långa obligatoriska informationsträffen. Utan paus, och när en man försynt frågade efter en bensträckare fick han nej och blev tvungen att blygt tillstå ett naturbehov (quelle blamage). Då gavs vi motvilligt en femminutare. "Men då håller vi på längre också." Nu tror jag inte att den informerande personen älskade oss som grupp så mycket att hon inte ville slita sig. Gissar att hon har ett krav på sig även hon. Hon skötte sitt uppdrag väl dessutom, så jag klagar inte. Men jag fick tillfälle att begrunda ett och annat som jag kanske formulerar någon annan gång. 

Efter 1,5 timme tänkte jag lämna in arbetsgivarintyg och annat. Jag trodde att det bara var att lämna över, men jag fick en nummerlapp och sitter nu och väntar på att få träffa en handläggare att lämna papiren till. Ja, vi byter säkert några ord också fast jag vet inte om vad. Jag känner ett litet frågetecken här. 

Vi är flera som väntar. Stämningen är inte yster, direkt. Därför väckte jag visst uppseende när jag började frusta för mig själv och till sist inte kunde hålla mig utan började skratta. Dendär Dorsin alltså.

onsdag, september 03, 2014

Doktorn & jag

Det pendlar fort mellan höjder och dalar nu. Idag har jag blivit alldeles matt av allt fram-å-tillbaka. Beslöt att försöka avsluta dagen på ett trivsamt sätt, så när pojkarna blivit fösta i säng tog jag med mig min bärbara dator och lade mig. Jag tycker det är rätt knöligt att titta på film i den bärbara i sängen. Jag måste palla upp kuddar så min onda rygg inte bråkar, måste ha något tjockt i knät så inte datorn bränner sönder översidan på mina lår, måste se till att nätanslutningen inte hoppar ur och stå ut med att jag inte kan röra mig utan att hela uppställningen glider iväg på något sätt.

Men nu är det värt det. Jag hittade andra avsnittet säsong 8 av Dr Who, och jag är så nöjd, så. I det här avsnittet påminner doktorn mer om Malcolm Tucker än om den plågade kabinettssekreteraren (eller vad han var) i Torchwoodavsnittet Children of the earth. Det gillar jag mycket. Eller för all del om den förvirrade nya doktorn i första avsnittet för säsongen.

Än en gång har populärkultur lyckats med att skingra mina tankar en stund och fösa undan både de svåra livsfunderingarna och min allmänna weltschmerz. Eskapism, javisst. Doktorn har räddat en människa till ikväll.

P.S. Har jag nämnt någon gång att jag dyrkar Peter Capaldi?

fredag, augusti 22, 2014

Väktaren i trappan

Varje vardagsmorgon kastar Tönnes upp sitt dingeldjur i trappan. Jag har i alla år sagt till honom att "det får vänta där på dig till du kommer hem". Vi har blivit så vana vid att det jämt ligger ett mjukdjur där att vi slutat se dem. 


Men ibland fångar de min blick. Oftast är det någon gång varannan vecka, som nu, när Tönnes gått över till sin pappa, och dingeldjuret kommer att ligga orörligt och vänta på Tönnes till nästa fredag. Känns bra. Allt är som det skall när mjukdjuret i trappan väntar och vakar.


Riddar Rödtott - han leve!

Tönnes ville bära brickan så jag gav glaset med dricka till Sigvard och tog själv ljuset. Sedan sjöng vi medan vi gick in till födelsedagsbarnet. Rödtotten med pepparkornsögonen log sådär mjukt och fint som bara han kan. När vi hade uppvaktat lämnade vi honom igen. Han har lång sovmorgon och gick knappast och lade sig en sekund före klockan ett eller så i natt.

Sjutton år fyller han idag. Min gosse som varit så älsklig ända redan sedan födseln och sjöng klockrent innan han hade fyllt två år. Min smarta pojke med den sjuka humorn och det oändligt stora hjärtat. Min Justus, som är så disträ att jag inte förstår hur det är möjligt. Min riddare. Ja, må han leva!




torsdag, augusti 21, 2014

Längtan

Har inte kommit igång med att bryta min lättjefyllda vana att åka buss till jobbet istället för att cykla. Marken är alltid frusen för lata svin, och jag har precis blivit förkyld. Hur som helst tog jag linje 20 som åkte förbi valstugorna och tänkte att du nu hade fått rösta i ditt andra riksdagsval. Den 18 september skulle du ha fyllt 23 år.

Jag vet inte varför jag liksom vill följa dig framåt i ett liv som slutade. Du kan aldrig bli mer än sex år och det är meningslöst att försöka gissa hur du skulle varit och vad du hade tyckt om att göra som tioåring, som tonåring, som ung vuxen. Det är väl längtan som gör det. Längtan efter dig tickar i mig som ett ur.

Tänker ibland på om dina små kompisar minns dig. Hur mycket de kan minnas. Någon gång skulle jag vilja veta. Deras föräldrar minns naturligtvis, men jag har ingen lust att vara spöket från den tragiska tiden för länge sedan som dyker upp för att älta. Man vill ju inte vara morbid.

Sista dagisfotograferingen, hösten 1996. Samuel var fem år. Sjukdomen upptäcktes drygt en månad senare.

onsdag, augusti 20, 2014

Ynk

I vissa lägen finns det bara en sak att göra, och det är att dra sjalen med ananasmönster över sig och försöka dö bort från världen en stund. Det senare är svårt att uppnå när ögonen känns som om pissmyror promenerar omkring på ögongloben, näsvingarna blir rödare och rödare av snytningar och halsen kliar. Å, vad jag inte vill bli förkyld. Pallar inte med det.

Asar mig ut i köket att fixa en kopp té och ta kvällsdosen av röd solhatt. Tron kan försätta berg, som bekant, och just nu behöver jag innerligt tro på röd solhatt.

Känner mig som en synnerligen vissen kisse. Men säger som Arnold: "I´ll be back".

måndag, augusti 18, 2014

Skrattspegeln

Vid kvällsmaten fick jag för mig att fråga Sigvard om det var någon i hans klass som hade växt under sommaren. Det är ju ungefär nu det börjar, de där åren då skolstarten innebär att det inte går att riktigt känna igen alla som ränt i höjden eller fått fjunmustasch. Jag uttryckte mig uppenbarligen inte så att han förstod. När jag ser i ansiktet och ögonen på den jag talar med att hen inte hänger med riktigt, tappar jag koncepterna och börjar blir rejält osammanhängande istället för att bli mer stringent. Jag flummade alltså iväg på min obegriplighets väg.

Till sist bröt Alva in och sade till Sigvard: "Är det någon som har växt i din klass?" Att pojken inte förstod det, det har jag ingen förklaring till, men till sist lyckades vi få fram meddelandet. Jag sade något om att för att vara så smart så är Sigvard rätt korkad. Då tog Justus honom i försvar och påpekade att om jag bara hade ställt en enkel och rak fråga till att börja med istället för att, och här började han härma mig med handviftningar och allt, säga att "man förändras under livet... och universum... och...."

Jag höll på att trilla under bordet att skratt. Jag insåg direkt att det var precis så jag hade uttryckt mig (nåja, jag nämnde faktiskt inte vare sig universum eller människans inneboende möjligheter till både stor godhet och ondska den här gången) och vad värre är, jag förstod att det är så jag låter hela tiden.

Vojne, vojne. Jag kan tyvärr inte utlova någon förbättring, men jag skall göra en allvarligt menad ansträngning att vara lite tydligare. Låta bli att vara så nervöst ängslig att bli förstådd att varje tecken till oförstånd eller missförstånd slungar iväg mig som en flipperboll på en ostyrbar bana. Ping - zing - tilt - frågetecken?

Hjärtanskär

De där människorna som gör att det inte är så svårt att andas. Att det går att le en gång till. Familj och vänner och bekanta. De som ler vänligt och lyssnar, det kanske räckte för att den dagen skulle vara uthärdlig. Så viktiga de är.

Jag har sådan tur att jag har tre av dem hemma på nära håll varannan vecka, och den fjärde dök upp spontant för en stund sedan. Nu tar hon med Rödtotten för att storhandla mat. Sedan skall hon laga kycklinggryta till kvällsmat. Jag kan rekommendera alla som inte redan har en att genast se till att få sig en Alva.

Utegångsfåret (som egentligen borde få byta namn nu när han blivit så välfriserad, men det kommer nog tider med längre hår igen) skypar med sin belgiska kompis medan de spelar online. Nyss vrålade han glatt "What is wrong with you, man?". Jag vet inte varför jag tyckte det var så hysteriskt roligt men jag vek mig ute i hallen.

Nu väntar jag bara in Tonåringen. Som har gått sin första dag på särgymnasiet. Ny skola, ny klass, ny lärare. Och inte kommer han att kunna berätta någonting om dagen för mig. Det skall bli spännande att hämta honom vid taxin och spana in hans uppsyn, för det är den jag har att gå på. Mamma detektiv letar spår och tecken överallt.

Så går det en dag till, och det gick också. Tack vare all hjälp som är ovärderlig.

lördag, augusti 16, 2014

Energitapp

Igår kväll hade jag en stund av dådkraft. Det vill säga, jag planerade inför dåd som skulle utföras dagen efter. Idag är det som man kan förstå dagen efter. Och det är rent märkligt hur mycket jag inte vill göra något annat än att ligga och läsa och till och från tramsa på Facebook.

Det blir ännu märkligare när jag betänker att jag känner mig som en dynamo av rastlös energi. Varvar upp hela tiden, så att säga. Så bra om den energin kunde kanaliseras till att göra det där jag planerade igår och som dessutom faktiskt bara är vanliga vardagsgrejer. Inga stordåd direkt. Det vore ännu bättre om den energin fanns till hands när det gäller att fixa de där stora livsprylarna. Vart tar den vägen?

Jag begrundar. Tänker att bara jag fattar ett aktivt beslut om att den här dagen skall ägnas åt att granska mitt navelludd så är det okej. Kan jag göra det? Törs jag?

tisdag, augusti 12, 2014

The black dog

Läser om Robin Williams död. Det gör gott att så många rapporter och inlägg på sociala medier pratar om hans depressioner. Att tonen är allvarlig och inte sensationslysten. Det kanske kan hjälpa en och annan att orka be om hjälp, tänker jag. 

Och sedan tänker jag på mig själv. Hur mycket har jag berättat? Det finns säkert många som anser att jag har berättat alldeles för mycket och brer ut mig plågsamt ordrikt om hur det är att må dåligt. Men vet ni vad? Jag har inte sagt mer än en bråkdel. Man vill ju inte skrämma upp sina föräldrar, barnen och vännerna. Mitt i den stora tomheten måste man ändå ta ansvar för andra. Det måste i alla fall jag. 

Det är först nu, när jag inte längre är deprimerad, och har kommit så långt att jag inte längre tar för givet att det måste komma depressioner livet igenom, som jag kan säga att jag också har balanserat på den där gränsen. Att säga rent ut att man inte orkar leva - det är svårt, det. Säga det på rätt sätt och i rätt stund till rätt person. Så det inte låter som att man koketterar med sin smärta, får det att låta som en flört med döden. 

Nej, jag har aldrig flörtat med döden. Jag har haft sådan tur att något funnits som viskat "lev" även när inget finns utom smärta. Jag har alltid hållits kvar av min kärlek till fem personer. Inte ens när jag föraktat mig själv som mest har jag varit så långt nere att jag trott att de skulle ha det bättre utan mig. Det, nej de, har varit min räddning. Samuel. Alva. Justus. Tönnes. Sigvard. Så heter mitt livs hållpunkter. Jag lämnar dem aldrig. 

Den svarta hunden är ett vidrigt sällskap. Den gör att allt i livet smakar aska.

Jag vill aldrig mer bli deprimerad. 

måndag, augusti 11, 2014

Blandade metaforer en ledsen stund

Ja, så såg man då till att bli kapten på skutan och sätta en nervös men samtidigt stadig hand till rodret. Nu skulle man styra ut över vågorna. Bli omtumlad och kanske kapsejsa några gånger, men ändå känna tillförsikt och få stadigare sjöben alltefter.

Så visade det sig att livet inte alls var en skuta och jag sannerligen inte någon kapten. Istället är jag dendär termosen som testades i det utmärkta gamla konsumentprogrammet REA av och för barn för drygt tio år sedan. Termosen som skulle vara okrossbar och klara att en pansarvagn körde över den. Den var inte okrossbar. Pansarvagnen rullade obevekligt över och termosen brast.

Termos och ingen kapten, således. Ligger i bitar på marken och tittar bittert upp mot livet, den tunga och ohejdbara pansarvagnen. Men visst. Rulla på och krossa lite mer. Strängt taget får man väl vara glad över att det finns något kvar att köra över.

söndag, augusti 10, 2014

Handarbete new school

Fick ett infall att det vore roligt att göra korsstygnsbroderier med bevingade ord, förnumstiga levnadsråd och Egen härd är guld värd. Flinade lite inombords tills jag började fundera på hur jag skulle gå till väga. Inledde med att tänka på material. Något tyg att brodera på, brodyrgarn, någon mer nål än de tre trotjänare som jag sytt i knappar, fållat gardiner och sytt fast märken på minstingens scoutskjorta med, och så stramalj eller vad det heter och så säkert ytterligare broderiparafernalia som är okänd för mig. Jag har inte utrymme i budget för plötsliga hantverksutsvävningar så det var ett verkligt aber. Sedan tänkte jag på att rita upp mönster och hur äckligt stora inslag av matematik det innebär. Fick huvudvärk och mindervärdeskomplex.

Sedan tänkte jag inte mer utan gjorde vad varje vettig människa gör nu för tiden; jag öppnade ett dokument i Word. Skrev frasen jag ville föreviga i en korsstygnsfont. Sparade dokumentet som pdf. Tog en ögonblicksbild av pdf:en och sparade som JPEG. Voilà. Redo att instagrammas eller läggas ut på Facebook, helt utan garnkostnader, sönderstuckna fingertoppar och sneda stygn. 

torsdag, augusti 07, 2014

Tumregel

Man måste ha regler här i livet. Något som fastställer ens gränser och definierar världen. Vad är utomhus? Vad är inomhus? Tänk om det vore tvärtom? 

Sopransyrran Bella jämrade sig över att ha gjort ett mindre begåvat intryck i TV-sändning av typen "vi frågar folk på stan vad de tycker om fråga X". När jag skulle trösta lite kom jag på en regel som jag i all ödmjukhet måste tillstå är lysande i sin enkelhet. Regeln gör inga anspråk på att täcka livet i allmänhet, men om den tillämpas på rätt sätt ger den omedelbar tillfredsställelse. 

Så om du fått en mikrofon samt offentlighetens ljus upptryckt i nyllet och i samband med det tycker att du uttryckte dig korkat, vagt, spånigt eller rent av felaktigt skall du ställa dig följande kontrollfråga: 
- Gick det sämre än för kungen i valfri mediasituation?

måndag, augusti 04, 2014

Måluppfyllelse

Det finns mycket i livet som är osäkert. Det är både spännande och skrämmande att inte veta vart vägen leder. Men jag tror man kan säga att jag är framme vid ett av mina livsmål. Jag är en pinsam morsa. Yes! Jag klarade det!

Jag vet inte annars hur jag skall tolka det som händer var gång jag stuckit in huvudet till Sigvard och pratat några ord med honom (det vill säga, stör honom i hans on-line-umgänge och dataspelande). Han är inte på något vis motsträvig eller irriterad, utan tar bort hörlur från öra och lyssnar till vad jag säger och svarar där det är lämpligt. Men varje gång jag har vänt ut ur rummet hör jag honom säga "That was my mum" och så en förklaring till vad som hade utspelats. Idag var förklaringen "--- and she wanted to know why I sounded so funny". Sigvards belgiska kompis, som han hänger med mest varje dag sedan de hittade varandra på något spelforum, torde anse att jag är alla kontrollfreaks moder. (Ni såg vad jag gjorde där, va? Va?)

Men vad skulle ni göra om ungen plötsligt låter som Beavis och Butthead? Skulle inte ni också fråga varför han låter som Beavis och Butthead? Jag bara säger det.

torsdag, juli 31, 2014

Att våga tillit

Jag var på väg mot busshållplatsen när en man reste sig från bänken jag gick förbi, och frågade om jag talade engelska. Ja, svarade jag. Han bad då om hjälp. Berättade att han var student och just nu befann sig i en svår situation och hade sovit ute den här natten. Han frågade blygt om jag hade möjlighet att hjälpa honom med pengar till en bussbiljett. Medan han berättade tänkte jag fort och mycket. Han verkade trovärdig. Han var alldeles förkrossad över de omständigheter som hade gjort att han missat avfärd och studieresa, han luktade inte sprit och var inte virrig. Jag beslöt fort att de 290 kr han behövde hjälp med absolut var något jag kunde ställa upp med. Så vi slog följe till en bankomat och hann prata om både ekologi, naturen, människor, Gud, skapelsen, att Sverige för honom var himmelriket eftersom svenskar hade hjälpt många afrikanska länder väldigt mycket, och att han ansåg att man har ett ansvar att utbilda sig och ge tillbaka till mänskligheten det man har fått.

Innan vi skildes åt ville han få mitt telefonnummer för att kunna kontakta mig längre fram och betala tillbaka. Sedan lovade vi bägge att be för den andra, och så gick han iväg. Jag fortsatte på min väg och tänkte att det givetvis är möjligt att det var en bluff. Jag vet sedan tidigare att jag är naiv. Men just idag var det som ett tecken att det dök upp en hjälpsökande människa i min väg. Det går inte att leva i misstänksamhet och snålhet om man samtidigt säger sig vilja förändra världen och hjälpa andra människor. Det handlar om att våga ha tillit till sina medmänniskor. Jag bestämde mig för att ta risken att bli lurad. Det kan det vara värt om jag lyckas hjälpa en eller två personer någon annan gång. För jag vill inte leva så att jag aldrig törs lita på andra. Jag vill inte heller tänka att det inte är min sak att räcka ut en hjälpande hand; det måste ju ta död på själen.

Jag är glad att jag vågade idag. Ärligt talat, hela situationen kändes uppriktig - och om den inte var det, ja, då har jag ändå hjälpt en människa (som visserligen betett sig skurkaktigt) som säkert behövde pengar till mat eller resa oavsett omständigheterna. Hur jag skall lösa det oändligt mycket större problemet med att jag inte har resurser att hjälpa alla som sträcker fram sin hand, det vet jag inte. Men ett första steg är att våga.

onsdag, juli 30, 2014

Orolig själ och nattens längtan

Vaknade nyss till en ny dag. Ansiktet var vått av tårar. En del av tårarna hade runnit in i öronen. Vad hade jag drömt? Drömmen är redan på väg att skingras så detaljerna är borta. Men huvuddragen är kvar. Jag drömde om Samuel. Inte om hur det var eller något som stämde med verkligheten. Nej, drömmen var på en och samma gång allmän och specifik. Den handlade om den stora sorgen och obönhörligheten i att Samuel låg och dog för oss. Den utspelade sig, lite vagt och nästan som det var, under de fem veckor Samuel låg i koma innan han dog. 

När jag vaknat till torkade jag ansikte och öron. Undrade varför jag gick igenom det här igen. Trodde jag var ganska färdig med att bearbeta det även om sorgen ännu kan vara så häftig att den tar andan ur mig. En ytlig förklaring till drömmen fann jag fort. Igår satt jag länge och tittade på ett foto av Samuel, så han fanns aktivt i mina tankar när jag somnade. Men ändå. Han har varit borta så länge. Tomrummet han lämnade efter sig är inte något nytt och ovant faktum. 

Det är väl så att det aldrig går över. Jag längtar fortfarande efter min pojke. Min vackra pojke med den starkaste integritet  jag stött på hos ett barn. Min pojke med den raka hållningen, virvlarna i håret och de djupa tankarna. Vi fick sex år med Samuel. Det hör till i sådana här sammanhang att vara tacksam för den tid man fick men jag drabbas än av stunder av vild sorg då jag inte är ett dugg tacksam. Hur skall jag kunna vara nöjd med att vi inte fick livet med Samuel? Vara tacksam över allt han aldrig fick uppleva? Finna ro i det faktum att han plågades och dog och att jag aldrig mer fick höra hans röst, se hans leende och hålla om honom... efter mer än sexton år har jag ännu inte funnit frid. Så illa är det. 

Jag längtar efter Samuel varje dag. 

måndag, juli 28, 2014

Dubbelnatur. Minst.

Jag söker nytt arbete och filar på CV och personligt brev.  Eftersom arbetsgivare sällan är telepater måste jag beskriva vad jag kan, och vilka egenskaper jag har som vore bra för just den tjänst jag söker. Inget konstigt eller nytt, det vet alla som söker arbete. Men för mig är det första gången jag söker arbete så här, och att skriva vad jag kan och är bra på är oväntat svårt. För även om jag i likhet med många andra människor har svårt för att slå på trumman för mig själv, så undrar jag ändå om jag inte har svårare för det än de flesta. Det är banne mig som att varje sak jag tar fasta på genast motsägs av något annat. Att tala om vad jag kan och har med mig är som att läsa en lista på biverkningar av en del mediciner: du kan tappa aptiten, du kan gå upp i vikt. Du kan bli sömnig, du kan få svårt att sova.

Jag är extrovert men har ett mycket stort behov av tystnad och ensamtid. Jag är social men mycket blyg. Jag är glad men deprimerad. Jag är snabb men tycker om att klura länge på saker. Jag tycker om att arbeta i grupp men gillar att jobba ensam. Jag får energi av att göra saker men blir fort utmattad.

Men så bra. Nu vet jag precis vem jag är, vad jag kan, och vad vilket av det som är det som väger över och är mest relevant information till en potentiell arbetsgivare.

Konst eller konstigt?

Har småärenden på stan och sitter och tar igen mig på expen en stund för att fly värmen. Passade på att ta in posten också. Där fanns ett brev adresserat till kulturansvarig hos oss, så jag gissade att det var information från någon kulturarbetare som ville erbjuda en föreställning. Mycket riktigt.

I tider som dessa, då allt skall vara proffsproducerat och tjusigt och man helst skall ha flerårig designutbildning för att skriva en kursinbjudan, känns det uppfriskande att se något sådant här. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är oerhört raffinerat eller bara gjort direkt ur hjärtat, så att säga.
 
Det är jag som täckt över telefonnumren, riktigt så ... annorlunda, hade inte avsändaren skrivit & ritat.
 

fredag, juli 25, 2014

Väldoft

Jag sitter och tänker på hur lyckligt lottad jag är som har vänner. Under livets berg- och dalbanefärd har vännerna hängt med, trogna och tålmodiga. Jag har aldrig behövt uppleva det som jag har hört andra berätta, nämligen att när deras barn hade dött eller de hade skilt sig så försvann många runt dem. För mig har det tvärtom varit så att när livet krisat så har jag upplevt en mobilisering av vänner och bekanta som är något alldeles extraordinärt.

Bland annat därför är det är väldigt synd att jag är så dålig på att hålla kontakt genom att träffas. Det har visserligen haft orsaker som vännerna förstår, men ändå: hur roligt är det med en vän som aldrig orkar gå med på bio eller fika eller ringer? Som tur är funkar jag bättre i skrift och är bra på att hålla kontakt genom facebook, mejl och sms. Men jag tycker ofta att jag i många år varit en rätt dålig vän i betydelsen att jag sällan varit kroppsligen närvarande. Inte heller alltid själsligt. Att vännerna inte har dumpat mig är en livets gåva som jag är förundrat tacksam över.

Jag har vänner som jag känt i många år. Andra som har dykt upp senare under åren. Jag har otroligt många bekanta, både gamla och nya. Jag har också så smått börjat få nyare vänner vilket egentligen borde vara statistiskt omöjligt i min ålder. Det är alldeles fantastiskt.

Vänskapens blomma doftar i sanning ljuvt.

Systrar, bröder & Cab Calloway

Jag minns inte längre om det var Magnus eller jag som började med att kalla varandra för broder och syster i fin godtemplaranda. Tror det var Magnus. Länge sedan är det i alla fall. Jag gillar tanken på att man delar ett syskonskap i anden. Det är lite synd att vi tappat ordbruket. 

Tankarna leker ping-pong som vanligt och från detta med syskonskap letade jag i minnet efter låtar om sådant. Den första som ploppade upp i mitt huvud var There's a boat that's leavin' soon for New York. Sången är ur Gershwins opera Porgy and Bess och framförs av rollfiguren Sportin' Life när han lurar med sig Bess på villovägar. Broder Andersson har verkligen aldrig lurat ut mig på dylika så sången stämmer inte med livet här. Men Cab Calloway kan aldrig vara fel och han benämner Bess som syster, så... lyssna särskilt till hur han sjunger ordet "sistah". Lovely.

torsdag, juli 24, 2014

Leve surrealismen

Det händer att jag hakar upp mig på ett ord. Att jag börjar tänka aktivt på det och upprepar det gång på gång inne i huvudet. Liksom tuggar och smakar på det. Då blir ordet till sist garanterat konstigt och obegripligt. Hur kom någon på att sätta ihop ljud till just det där? Och så låter ordet underligt i flera månader efteråt.

För tillfället har jag hakat upp mig på singel. Det började med att jag helt enkelt läste fel och trodde att jag läste en annons för prima snigel, men det var det förstås inte. Det var en annons för grus. Jag fnissade. Sedan dök ordet upp i TV-reklam i samband med någon salva som skulle tas i singeldos. Haha, snigeldos, sade jag inne i mitt huvud. Det låter mycket roligare så.

Nu såg jag en till reklamfilm som är riktad direkt till sniglar, nej förlåt, singlar. Det är visst en kontaktförmedling för, citat, "elitsniglar". Mittåt, elitsinglar.  Jag kan inte låta bli! Singel låter mer och mer knasigt och jag bara måste ersätta det med snigel.

Det värsta är att jag har börjat byta åt andra hållet också. Kom att tänka på den roligaste kampanj jag vet för att få folk att betala TV-licensen, ni vet den där när barn fick uttala de hemskaste straff de kunde komma på för vuxna som inte betalade - jodå, nu sitter kampanjens slogan i mitt huvud, förvanskad till "Vill du ha en singel på ögat?"

Surrealism, du förgyller mitt liv.

P.S. När jag googlade snigel på ögat för att hitta filmen dök det till min stora häpnad upp ett blogginlägg som någon människa hade skrivit om det här redan år 2008. Jaha, titta, det var ju jag....

Hurra vad jag är bra

Det är ångbastu både ute och inne. Mitt huvud känns som om någon hoppat på det i timmar. Jag, som enbart badar i Sydkinesiska sjön eller möjligen Indiska oceanen eftersom allt annat är för kallt, skulle för en gångs skulle inte ha något emot ett dopp i en pool eller sjö. Men jag kan inte bada. Eller kan och kan, kroppsliga omständigheter gör det lite meckigt och ofräscht och så känns det inget vidare heller. Hur som helst är det synd om mig.

Men! Jag har gjort första utkasten till personligt brev samt CV som skall drabba en intet ont anande arbetsgivare när de väl har gått igenom kontrollen från argusögonen Magdalena och Sara. Det är bra kämpat en sådan här dag, tycker jag. Klappar mig själv på axeln.

tisdag, juli 22, 2014

Utomjordingen

Det där med att inte vara som alla andra, det kan slå åt olika håll. Utanförskap är inget vi önskar en medmänniska, och jag önskar hett att vi skall intressera oss mindre för vad som kan skilja oss åt och mer för vad som för samman. Det är föralldel inte gjort på en kafferast. Men det måste vara dit vi strävar, tycker jag. 

Alienation är alltså inget bra. Men det finns egenvalt utanförskap också. Människor som väljer att bryta en norm eller på annat sätt kliva utanför den stora gruppen. Jag skulle säga att, så länge inte det här utanförskapet föranletts av att man är psykopat och hanterar andra människor efter det, så är det mod det handlar om. Oavsett motivet. För viljan att stå utanför behöver inte alltid ha en vacker anledning. Det kan lika gärna vara en präktig tjurskallighet som gör nonkonformisten; mod krävs det i alla fall. 

Så finns det utanförskap som sitter ytligare. Det jag känner vid jämförelser med andra. "Alla andra" går livsvägen rakt fram utan kringelikrokar, har hyfsad lön, gillar heminredning, husdjur, motionerar och älskar att laga mat. Det luriga med "alla andra" är att jag vet att den glättade livsstilsmagasinsbilden inte är verkligheten - ändå köper jag den på något sätt. Och kommer alltid till korta  vid jämförelser. 

Därför har jag nu bestämt att bli en alien på riktigt. Jag är faktiskt inte intresserad av, till exempel, matlagning. Gillar att äta men vill slippa tänka och göra. Har dragits med vissa komplex för det. Dels husmoderskomplexet, dels osinnlighetskomplexet. Ni vet, en människa som älskar mat och frossar i dofter och pratar om mustiga grytor och så vidare, det leder ju tankarna till ett och annat. Vad säger det om en som tänker "orka"...? 

Men nu skall jag inte tänka så längre. Jag skall bejaka mitt utanförskap till fullo och njuta av det. Som den utomjording jag är. Hittar jag fler utomjordingar är jag glad. Annars får jag odla min särart och säga som det är att mat är gott, men det finns böcker. 

lördag, juli 19, 2014

En stilla reflektion

Utegångsfåret har kompisen A här. När de kom inrusande från regnet berättade A att de hade sett en chow-chow som de tyckte var så otroligt söt. Vi pratade om hur mysigt pälsiga de är och A tyckte att det måste vara skönt att ha en chow-chow uppkrupen bredvid sig i soffan och luta hakan mot. Jag som tyvärr reagerar som pälsdjursallergiker med ryggmärgsreflexen, tyckte inte det lät lika skönt men höll med om att de ser ut som stora mjuka pälsbollar. Samtalet avslutades med att A sade att det kunde vara praktiskt att ha vovven där (underförstått med sin täta, tjocka päls) för då kunde man ställa sina drinkar där. Bilden av glas som försvinner halvvägs in och står stadigt i pälsen på en chow-chow är jättegullig.

Men förlåt mig nu. Varför ingår drinkar i en tolvårings liv och föreställningsvärld? Det går att besvara med att säga mjölkdrinkar och andra alkoholfria drinkar, men ni vet lika väl som jag, och A, att det var inte det hen såg framför sig. Svaret är som vanligt normen. Traditionen. Kulturen. Som gör att barn tidigt drillas i att veta vad vuxna förväntas ha i sina glas. Det är det som gör mig så förbannad emellanåt och alldeles uppgiven andra gånger. Inte att människor tar sig ett glas då och då.

Jag är inte uppväxt i en helnykter miljö och vet att det går alldeles utmärkt med måttlighetsdrickande. (Det är jag väldigt tacksam för, mamma och pappa.) Mitt livsval att aldrig börja dricka och helt slänga ut alkoholen från mitt liv har mer övergripande orsaker, likaväl som personliga. Jag upprörs alltså inte av att alkohol förekommer i barnfamiljer. Jag anser däremot att det är helt åt skogen att normen aldrig ifrågasätts. Jag blir illa berörd när en tolvåring pratar om drinkar. Så fånig är jag.