torsdag, januari 30, 2014

Min fascination för fyrtio

Jag har influensa, säger doktorn. När den, som det tydligen heter, medicinske teknikern tog min temperatur hajade han till när han avläste displayen. Jag hade 40 grader. Detta är något som jag inte kan komma över. Jag har nämligen aldrig feber.

Som barn hade jag det kanske. Jag minns att mina föräldrar tog tempen på mig med kvicksilvertermometern med den där runda kulan längst ner, men har ingen aning om vilka resultat det gav. En gång under gymnasieåren hade jag feber vid en kraftig förkylning. Sedan: intet. Alla mina vänner och bekanta har feber minst en gång per år, verkar det som. Jag har förstått att det är vanligt att man får feber vid förkylningar och andra infektioner. Men inte jag. Förrän november 1995 då jag hade dubbelsidig lunginflammation, (vilket jag inte hade fattat).  Efter det -  ingen mer feber. Jag har genom åren haft en oändlig svit av förkylningar och luftvägsinfektioner, jag har haft halsflussar och urinvägsinfektioner och mildare influensor och fan och hans moster. Ingen feber. Det vill säga, jag brukar uttrycka det som att jag känner mig febrig, för något händer med kroppens termostat, men inget som ger utslag på någon termometer eller påverkar mig så väldigt mycket.

Det är därför jag är så häpen nu. Jag har haft 40 graders feber. Helt plötsligt. Jag blir på något sätt nyfiken. Undrar varför min kropp fungerar som den gör, och vad det var som krävdes att det plötsligt skulle bränna till.  Har jag fel på hypotalamus? Är det gynnsamt för mig, eller inte? Får jag längre sjukdomsperioder för att ingen feber finns som driver virusen på flykten genom att skapa en varm och otrivsam miljö för de små skitföreteeleserna?

Frågor, frågor. Navelpetande i sin prydno.

lördag, januari 25, 2014

Jag såg en dokumentär om Folke Bernadotte så nu kommer ett virrigt inlägg om det

Hamnade av en slump framför en dokumentär om Folke Bernadotte och hans gärningar med de vita bussarna och förstås som medlare i Palestina. Jag blir alltid starkt berörd när jag hör eller ser om människor som har haft betydelse för andras liv på riktigt. Inte bara Folke Bernadotte själv, förstås, utan alla medhjälpare också. Det var väldigt intressant att se intervjuer som gjorts med personer som var med när det begav sig. Jag vet inte hur gammalt allt arkivmaterial var, men bland annat fanns intervjuer som åtminstone måste ha gjorts under tidigt 90-tal, möjligen senare ändå, med två skånska bussförare som kört vita bussar ner till Neugammen och Ravensbrück. Blev mest tagen av den ene av dem, stor och sådär skånsk, med ful slips och var bara vanlig äldre man, få blanka ögon när han berättade hur det kändes att köra in i Ravensbrück.

I en annan intervju berättade en kvinna som uppenbarligen hade bott flera år i Sverige innan hon emigrerade till Israel om hur det kändes att tas emot av de svenska lottorna när de kört över gränsen. Då tänker jag på min mormor som var lotta under kriget. Det kom lite närmare, helt plötsligt.

Jag tyckte att något av det läskigaste i programmet var de klipp från ett israeliskt TV-program (samma format som Här är ditt liv, eller något liknande) från 1991. I intervjusitsarna satt två män som varit medlemmar i Lehi - det som vi oftast kallar Sternligan. Där satt de, två mysgubbar liksom och skrockade lite över att de tydligen hade en svaghet för adel; först avrättade de lord Moyne, sedan greve Bernadotte. Studiopubliken småskrattade  i en anda av "oj så tokigt det kan bli". Två män i publiken som varit med vid attentatet fick också säga några ord. En av dem berättade att han hade fått en hotfull lapp med order om att hålla tyst. Han sade att han visade den för Moshe Dayan som var hans befäl. Dayan hade viftat undan det och sagt att inget kommer att hända. Studiopubliken fnissade. Och mycket riktigt hände inget. Ingen av mördarna greps. De har avlidit i hög ålder,  högt respekterade av sitt folk. En av dem blev premiärminister.

Hur sjukt är det? De sitter och nästan skroderar om hur de avrättade, inte mördade förstås, Folke Bernadotte eftersom han ville ge även palestinierna något i förhandlingarna. Gamla gubbarna, nu avdöda allihop. Sitter och pratar om mord som vore det gamla lumparminnen. Försvarar intensivt gruppens beslut att mörda Bernadotte. Men det är ju så det går till på detta yra klot. Människor gör sådant som förminskar deras medmänsklighet. Avtrubbning är ett måste. Samt att aldrig någonsin ifrågasätta handlingar och beslut, utan säga att det var det enda rätta att göra. När det handlar om att döda...

Jag säger inte att jag kan förstå hur det känns att brinna och hata eller älska ett land eller en fråga så mycket att jag kan döda för det. Jag är privilegierad och trygg. Jag vet inte hur det var att antingen komma som europeisk jude till Israel efter ett fruktansvärt krig, eller att växa upp som sabra i den nya staten Israel. Men...  jag kan heller aldrig förstå hur man tycker att det bara är att glömma eller strunta i den befolkning som har levt i samma land, sida vid sida, i århundraden. Jag gör inga som helst anspråk på att förstå en oerhört komplicerad situation som växt fram under så lång tid och inte direkt förenklats vare sig av exempelvis korståg eller av brittiska protektoratet. Och hur skall någon som jag, född och uppvuxen i trygga lilla Sverige, förstå den logiska kullerbytta som satte sig som ett tuggummi i min hjärna som barn när jag första gången började förstå att israelerna betett sig som skitar mot araberna. I min barnsliga skalle fick jag inte ihop det. Om judarna blivit förföljda i tusen år och blivit utsatt för ett systematiskt utrotningsförsök i alltför många hemska år, hur kunde de då göra ont mot andra människor?

Det är ungefär där jag landar även idag. Trots allt jag vet om hur komplicerat det är, och att ingen sida är oskyldig. Våld föder våld, är min enda slutsats. Revirtänkande och enögdhet är livsfarligt.

Om nu någon skulle få för sig att läsa det här som fan läser Bibeln så klargör jag här och nu att jag inte är vare sig pro-palestinsk eller pro-israelisk. Jag är för människor. Och visst är det att göra det mycket enkelt för sig att säga så. Låta bli att ta ställning. Men hur skall jag kunna ta ställning för någon part när båda sidor begått och begår övergrepp och terrordåd? När jag kan förstå bevekelsegrunderna för båda sidorna? Utom en sak, som ju är gemensam för båda parter: jag kan inte förstå hur någon kan ta sig rätten att besluta att en annan människa skall dö.

torsdag, januari 23, 2014

Ett ögonblick av huslighet

När jag tog ner de julgardiner som dottern hade hängt upp till jul hittade jag inte de gardiner som brukar hänga i fönstret. Jag vill gärna ha just dem fast de inte alls är märkvärdiga. Vita gardiner med invävda maskrosfjun, från IKEA, många år på nacken. Letade i strykhögen, i linneskåpet, i pojkarnas garderober, överallt men utan att hitta dem. 

Så var jag iväg och handlade på stora köpcentret. Plötsligt vek jag av till en butik som jag aldrig går in i. Det kändes lite märkligt att vara på Hemtex och spana efter gardiner, men jag tänkte att jag var som Fantomen. (Ibland händer det att den vandrande vålnaden går på gatorna som en vanlig man.) 

Nu har jag fått upp de nyköpta gardinerna. Måste man verkligen lägga upp dem? Orka! 

onsdag, januari 22, 2014

Har alla soldater i krig dödat

Jag läste om en sextonåring i Östhammars kommun som är misstänkt för mord. Det satte igång tankarna. Först tänkte jag på hur svårt det skulle vara att ha ett barn som har dödat. Sedan tänkte jag på att om den här sextonåringen hade deltagit i strid under ett krig, säg andra världskriget, och dödat en fiendesoldat så hade han inte blivit misstänkt för mord. Inte åtalad heller om misstanken bekräftats. Och då var jag inne på det jag tycker att krig är: institutionaliserat mord. Vi accepterar mord under vissa betingelser. Bara det är bevis nog för att krig är absurt och snedvridet. Att skicka ut soldater med den underförstådda eller klart uttalade instruktionen att om ni måste döda, så gör det. Att någon kan bestämma att andra människor skall döda. Och dödas.

Så slog det mig att jag inte vet hur det ligger till egentligen. Om jag fortfarande tar andra världskriget som exempel - det ligger på lite svalt och bekvämt avstånd i tid - undrar jag om varje soldat dödade någon. Jag tänker att det inte kan ha varit så. I krig finns administratörer, staber, ordonnanser, sjukvårdare, kodknäckare och jag vet inte allt som aldrig hamnar i strid och inte drar vapen en enda gång. Inbillar jag mig. Men de soldater som var ute i fält, hur var det för dem? Finns det någon statistik (hemsk sådan) som redogör för hur många soldater som faktiskt har dödat under ett krig?

Tillbaka i min verklighet här och nu förstår jag inte riktigt varför jag intresserar mig för det. Grunnar en stund till. Jag kommer fram till att det hänger ihop med min inledande tanke om att vara förälder till ett barn som har dödat. För om jag har ett barn som blir inkallat eller själv anmäler sig eller blir tvångsrekryterat eller vadsomhelst, så vet jag att denna min unge kan komma att döda en eller flera andra människor. Det ingår. I det spelet måste man, för att hitta någon mening med det som sker, antagligen välja att anse att det är värt det. Att det finns ett högre skäl som gör att det är rätt och riktigt att mitt barn skall döda. Eller bli dödat. Hur skall man annars orka leva?

Är inte det helt galet och sjukt? Jag struntar fullständigt i att krigföring har varit en mänsklig aktivitet sedan den första människan slängde en sten i skallen på en annan för att komma åt en grotta, byte, kvinna eller spjut. Det är sjukt att organisera mord.

tisdag, januari 21, 2014

Får det vara så?

En ung kvinna i min närhet arbetar på en konferensanläggning. Vid det här laget har hon väl hunnit möta de flesta sorters människor bland gästerna och tar det med ro, men när hon berättade om konferensen nyligen blev jag bestört. 

Jag tycker inte att någon i sitt arbete skall behöva ta berusade gäster som säger: "Vad skulle du säga om jag hånglade upp dig i ett hörn?". Den unga kvinnan i fråga tyckte inte att det var så dramatiskt, men kul var det ju inte. Hon blev dessutom snabbt räddad av en manlig arbetskamrat och tycker väl att det var överspelat i och med det. 

Men. Hon är ung. Trevlig. Ser bra ut. Förutom det skamliga förslaget, så att säga, hade en annan manlig gäst lagt armen om hennes midja och hållit kvar henne lite varje gång hon var vid bordet. 

Givetvis hade dessa herrar druckit. Rätt mycket i ett fall. Den unga kvinnan i min närhet har observerat att när alkoholen är betald för konferensdelragarna, då passar folk på. Det dricks mer. 

Jag blir arg över flera saker här. Det första är att det är själva fan att hon skall behöva stå ut med att bli antastad i sitt arbete. Det andra är att mina skattepengar går till att politiker och tjänstemän skall få passa på och tanka sig fulla. 

måndag, januari 20, 2014

Jag sade det inte!

Den rödhårige (han med Jesushåret) är en varm typ. Detta i kombination med den ovanligt långa och milda förvintern gjorde att han har bott i sin bomullsjacka med tunt bomullsfoder sedan i oktober. När temperaturen började krypa nedåt hade han samma ytterplagg på. Hela förra veckan när det var minus tio grader och vissa tider under dagarna ännu lägre gradantal strosade han runt i tunnjackan. Jag skickade några sms där jag påpekade att hans vinterjacka fanns i min hall och att han gärna kunde komma och hämta den och använda den. Jag vet att hans far också antydde att det vore bra med något varmare kläder när det är så kallt. Men den rödhårige fortsatte att känna sig varm och skön och susade fram i tillvaron i bomullsjackan, utan vinterkängor och förstås utan mössa. I fredags när han kom till mig tog jag mig ett litet snack med honom. Han hade vid det laget börjat inse ett och annat tror jag - eller ledsnat på sina föräldrars tjat - för han sade att han skulle ta vinterjackan på framöver.

I lördags var han riktigt sjuk när han vaknade. Han har blivit gradvis sämre och låter nu som ett halvt sanatorium. För en stund sedan sammanstrålade vi i köket och jag frågade om jag kunde göra något för honom. Sade vidare att han väl skulle vara hemma från skolan i morgon också och att jag tyckte synd om honom. Då fick jag hans fina, finurliga leende. "Jag har mig själv att skylla".  Det tog mig på något vis. Jag känner alldeles för många vuxna som inte har ett uns ödmjukhet eller självinsikt så jag har slutat att våga ta det för givet. Men hos min stora fina pojke finns insikterna även om det där med att fatta att det är bra att klä på sig under vintern satt långt inne.

Jag bad honom observera att jag inte hade sagt ett enda ord om tunna jackor sedan han blev sjuk. Han såg rätt tacksam ut och sade att detta var noterat. Att jag har tänkt flera gånger under helgen att det var väl tusan så onödigt att han drog på sig en rejäl luftvägsinfektion för att han gått och varit nedkyld i minst en och en halv vecka, det är en annan femma. Jag har inte andats något åt "vad var det jag sade"-hållet. Känner att jag förtjänar en liten medalj. Eller inte. Ärligt talat tycker jag illa om den sorts billiga triumf som det innebär att säga till ett barn att nu får du minsann lida för att du inte gjorde som jag sade. Jag behövde med andra ord inte kämpa särskilt hårt för att hålla inne med "vad var det jag sade".

Vet inte varför jag skriver ner det här ens. Mer än för att det var en fin stund i köket. Med min underbara pojke.

tisdag, januari 14, 2014

Den rekorderlige

Att vara på utvecklingssamtal för Sigvard är som att befinna sig i en sekvens av en animerad Disneyfilm. Sigvard får berätta hur han trivs i skolan. Om han är trygg, om han har kamrater, om han får den hjälp han behöver av lärarna och allt det där som ni känner igen från papperen vi får hem inför samtalen. Små fåglar börjar kvittra. En varm och god bris smeker kinden. Sedan fyller Sigvards lärare i och frågar honom om en del saker, berättar annat om honom, påminner honom om att hans klasskompisar tycker att han är ärlig och riktig och att han gärna skall fortsätta att säga ifrån när det blir något trassel eftersom han är lugn och alla lyssnar på honom när han säger något klokt. Vackra blommor skjuter upp runt oss. Det ligger musik i luften. Vi skiljs åt i en stämning av värme.

När vi väntade på bussen fick jag en av mina sällsynta vidskeplighetsnojor. Det går för bra. Sigvard är för genombra. (Tur att han inte är helt perfekt och redan kvalar in för A:n i alla ämnen eller så också, för då hade jag blivit riktigt skraj.) Tänkte lite pessimistiskt att det kanske går helt på sned i högstadiet. Han kanske tar en rejäl walk on the wild side. Så att utvecklingssamtalen kommer att kännas som om de utspelas i någon av Hans Arnolds mer läskiga illustrationer. Men så skärpte jag mig. Såg barnet bredvid mig som är på väg att växa upp. Vilken lycka att han är så genomstadigt trygg i sig själv, denna vår minsting. Han har inga bekymmer med att ge av sig själv till andra och det torde inte ändras. Det är sådan han är, vår Sigvard. En rekorderlig karl.

Ingenting alls egentligen. Och Jesushår.

Halvfrisk. Halvsjuk. Beroende på hur man ser det. Oavsett vilket jobbar jag hemifrån idag med sådant som att sortera adresser i excel och annat pyssel. Pojken med Jesushåret* som är hos sin far den här veckan har håltimmar och kom över hit för att njuta av sin dator. Han beställde lunchpizza till sig själv och nu känner jag hur det doftar Calzone från hans rum. Han visste inte att jag skulle jobba hemifrån idag så jag säger inget. Eller inte så mycket. Jo, lite. Men alltså, jag då? Är det inte dags att jag blir curlad någon gång?

* Igår var jag med Tönnes på hans andra konfirmationsträff. Han är tyvärr fortfarande ensam ungdom, men den här gången gjorde det inte så mycket för han kände igen sig. Det var helt okej även om han måste spjärna emot lite, lite, ibland för att markera. När vi hade fikat tog diakon Kajsa med Tönnes in i kyrkan och jag sade till honom att jag skulle hjälpa till att plocka undan fikat och komma efter. Visst, tyckte han, och gick med Kajsa. Sedan höll jag mig nogsamt undan tills Tönnes kom och hämtade mig. Då hade de gått och tittat i kyrkan, och nu var det dags för detektivuppdrag. Tönnes fick dra ett foto ur en bunt i Kajsas hand och sedan leta reda på den plats som fotot visade. Inga som helst problem. Killen med koll gick fram och tillbaka och lade fotona på rätt plats, och så lät Kajsa honom öva på att bära korset igen. Det kors som Tönnes (förhoppningsvis vill) bära in när han konfirmeras. Det var en kul övning.

Ett foto visade en av ikonerna i Lötenkyrkan, en madonnan och barnet-ikon. Fotot av den fastnade Tönnes för. Han pekade på Jesusbarnets ansikte och panna många gånger och försökte visa något. Som vanligt när han vill något och jag inte förstår så kändes det rätt hemskt. Men till sist gjorde han ett mycket tydligt persontecken, och då fattade jag plötslig. "Tycker du att Jesusbarnets hår ser ut som Justus hår"? "Ja." På den ikonen är barnets hår tydligt lockigt, nästan krulligt, och färgen är mörkt rödbrun. Jag tror inte att målaren avsåg att hårfärgen skulle vara röd, men så uppfattade Tönnes den. Och jag också, när jag tittade närmare. Vi fick med den bilden hem och visade för Justus sedan. Justus har Jesushår, bara så ni vet.

tisdag, januari 07, 2014

Bilar jag minns

Jag kommer från en medelstor kommun. Stor nog att ha gymnasieskola som elever från sådana fjärran, exotiska orter som Virsbo, Ramnäs och Surahammar bussades till. Vi hade också en rulltrappa i en affär. Men som på de flesta medelstora till mindre orter tog i princip all körkort så fort man hade åldern inne. Tredje året på gymnasiet var lärarna rätt frustrerade över alla sena ankomster pga körlektioner som dragit ut på tiden, eller rätt och slätt skolk för att ha körlektion. Jag tog mitt körkort 30 december 1986. Efter det tuffade jag ofta ut på triumferande ensamturer på skogsvägar bara för att jag kunde. Vi hade en mossgrön Mersa. Diesel. Jag stoppade en kassett med Propaganda i bilstereon och kände mig fri. Jag gillade Mersan. 

Det var dock inte i den bilen mina första trevande tryck på gaspedalen inträffade. Första gången: pappa letade upp en folktom parkeringsplats, instruerade och satt sedan tålmodigt tyst. Då hade vi en grällt orange Renault 16 med rattväxel. Den var trevlig, tyckte jag. Hann dock inte övningsköra mer med den, för Mersan kom. På körskolan hade de Saab. 

Nästa bil jag körde mer regelbundet var Olles lilla röda bil, kallad Maggan. Hon gick som ett spett. Men så kom det rost och så var det för dyrt att ha bil, så vi levde utan bil länge. Så småningom kom två skruttiga (men trevliga) bilar. En mörkblå Volvo kupé som alltid blev slangad. En silvergrå Citroën där karossen höjde sig innan man kunde köra iväg. De höll så länge de höll och vi var glada för det, men vi hade ingen bil oftare än vi ägde en. 

Björn medförde Volvo 240. Sedan kom Oldsmobilerna. Lilla Fiaten och nu Clion som andrabil/övningskörningsbil/lyxartikel. 

Och nu kommer det jag tycker är märkligt; trots alla dessa bilar som jag kört mycket, så är det en knallorange Renault 16 som jag egentligen aldrig kört på riktigt som dyker upp som symbol i mitt huvud vid ordet "bil" i allmänhet. Konstigt huvud jag har. 

söndag, januari 05, 2014

Boksågning

Den verkade så lovande. Närproducerad fantasy som jag dessutom läst positiva recensioner om. När pojken som hade fått boken i julklapp läst ut den gav han den vidare med utlåtandet "svag början, sedan blev den bra". Jag har läst ungefär halva och undrar dels när boken skall börja bli bra, dels om inte min son var mer artig än ärlig. Jag är besviken. Och är inte nådig i min dom. 

Det mest spännande eller intressanta med boken är att den är utgiven av Bombadil Publishing. Och att det sitter en ruta på bokens omslag med texten Galadriel Publishing. 

Däremot tycker jag författaren verkar vara en bra typ, och då vill jag så hjärtans gärna tycka om de litterära alstren - men jag kan inte. Får nu tvångstankar om att jag måste kompensera min son med något bättre. Jag har satt en synnerligen medelmåttig bok i hans händer. Denna förbrytelse måste gottgöras. 

torsdag, januari 02, 2014

Margaritas ante porcos? (Det är i sådana fall jag som är svinet)

Det är inget nyårslöfte att notera vad jag lärt mig varje dag om någon skulle tro det. Det är länge sedan jag upptäckte att jag lär mig något nytt nästan var dag. Men det kanske kan vara ett löfte för framtiden att tydligare bejaka och uppmärksamma de nya rönen. 

Min enda relation till vildsvin är att jag vet att Obelix äter dem helstekta och som non-stop. Efter att ha läst Uppsala Nya Tidning i morse vet jag nu att vildsvinsbeståndet i Sverige "som bekant" ökar. Det var obekant för mig men jag erkänner villigt att jag har kunskapsluckor när det gäller viltbeståndet i allmänhet. Det går dock inte att räkna svinen och fastställa beståndet (de kanske ränner omkring för fort, vad vet jag. Inre bild: vildsvin som svischar förbi som suddiga prickar.) men antalet fällda svin under jaktåret 2012-2013 ger onekligen en fingervisning. 97 900 dödade vildsvin. Jämförelsesiffran är drygt 96 000 älgar under samma jaktår.

Bortsett från att mängden döda djur ger mig lite svindel och får mig att förstå att det finns oerhört fler svenskar som jagar än jag föreställde mig, så inser jag att det också finns väldigt många fler vilda djur än jag hade en aning om. Jag förstår att det finns ett större viltliv än de enstaka älgar, hjortar, harar och rävar jag råkar se ibland, men att det måste finnas så många djur... det gör mig glad. 

Det finns en nytta med att vara korkad och dåligt insatt. Man kan bli så överraskad och glad ibland! Fast lite skumt känns det allt, att min insikt om hur många vildsvin som torde böka runt i våra skogar kom genom en dödssiffra.