tisdag, januari 07, 2014

Bilar jag minns

Jag kommer från en medelstor kommun. Stor nog att ha gymnasieskola som elever från sådana fjärran, exotiska orter som Virsbo, Ramnäs och Surahammar bussades till. Vi hade också en rulltrappa i en affär. Men som på de flesta medelstora till mindre orter tog i princip all körkort så fort man hade åldern inne. Tredje året på gymnasiet var lärarna rätt frustrerade över alla sena ankomster pga körlektioner som dragit ut på tiden, eller rätt och slätt skolk för att ha körlektion. Jag tog mitt körkort 30 december 1986. Efter det tuffade jag ofta ut på triumferande ensamturer på skogsvägar bara för att jag kunde. Vi hade en mossgrön Mersa. Diesel. Jag stoppade en kassett med Propaganda i bilstereon och kände mig fri. Jag gillade Mersan. 

Det var dock inte i den bilen mina första trevande tryck på gaspedalen inträffade. Första gången: pappa letade upp en folktom parkeringsplats, instruerade och satt sedan tålmodigt tyst. Då hade vi en grällt orange Renault 16 med rattväxel. Den var trevlig, tyckte jag. Hann dock inte övningsköra mer med den, för Mersan kom. På körskolan hade de Saab. 

Nästa bil jag körde mer regelbundet var Olles lilla röda bil, kallad Maggan. Hon gick som ett spett. Men så kom det rost och så var det för dyrt att ha bil, så vi levde utan bil länge. Så småningom kom två skruttiga (men trevliga) bilar. En mörkblå Volvo kupé som alltid blev slangad. En silvergrå Citroën där karossen höjde sig innan man kunde köra iväg. De höll så länge de höll och vi var glada för det, men vi hade ingen bil oftare än vi ägde en. 

Björn medförde Volvo 240. Sedan kom Oldsmobilerna. Lilla Fiaten och nu Clion som andrabil/övningskörningsbil/lyxartikel. 

Och nu kommer det jag tycker är märkligt; trots alla dessa bilar som jag kört mycket, så är det en knallorange Renault 16 som jag egentligen aldrig kört på riktigt som dyker upp som symbol i mitt huvud vid ordet "bil" i allmänhet. Konstigt huvud jag har.