måndag, januari 20, 2014

Jag sade det inte!

Den rödhårige (han med Jesushåret) är en varm typ. Detta i kombination med den ovanligt långa och milda förvintern gjorde att han har bott i sin bomullsjacka med tunt bomullsfoder sedan i oktober. När temperaturen började krypa nedåt hade han samma ytterplagg på. Hela förra veckan när det var minus tio grader och vissa tider under dagarna ännu lägre gradantal strosade han runt i tunnjackan. Jag skickade några sms där jag påpekade att hans vinterjacka fanns i min hall och att han gärna kunde komma och hämta den och använda den. Jag vet att hans far också antydde att det vore bra med något varmare kläder när det är så kallt. Men den rödhårige fortsatte att känna sig varm och skön och susade fram i tillvaron i bomullsjackan, utan vinterkängor och förstås utan mössa. I fredags när han kom till mig tog jag mig ett litet snack med honom. Han hade vid det laget börjat inse ett och annat tror jag - eller ledsnat på sina föräldrars tjat - för han sade att han skulle ta vinterjackan på framöver.

I lördags var han riktigt sjuk när han vaknade. Han har blivit gradvis sämre och låter nu som ett halvt sanatorium. För en stund sedan sammanstrålade vi i köket och jag frågade om jag kunde göra något för honom. Sade vidare att han väl skulle vara hemma från skolan i morgon också och att jag tyckte synd om honom. Då fick jag hans fina, finurliga leende. "Jag har mig själv att skylla".  Det tog mig på något vis. Jag känner alldeles för många vuxna som inte har ett uns ödmjukhet eller självinsikt så jag har slutat att våga ta det för givet. Men hos min stora fina pojke finns insikterna även om det där med att fatta att det är bra att klä på sig under vintern satt långt inne.

Jag bad honom observera att jag inte hade sagt ett enda ord om tunna jackor sedan han blev sjuk. Han såg rätt tacksam ut och sade att detta var noterat. Att jag har tänkt flera gånger under helgen att det var väl tusan så onödigt att han drog på sig en rejäl luftvägsinfektion för att han gått och varit nedkyld i minst en och en halv vecka, det är en annan femma. Jag har inte andats något åt "vad var det jag sade"-hållet. Känner att jag förtjänar en liten medalj. Eller inte. Ärligt talat tycker jag illa om den sorts billiga triumf som det innebär att säga till ett barn att nu får du minsann lida för att du inte gjorde som jag sade. Jag behövde med andra ord inte kämpa särskilt hårt för att hålla inne med "vad var det jag sade".

Vet inte varför jag skriver ner det här ens. Mer än för att det var en fin stund i köket. Med min underbara pojke.

Inga kommentarer: