lördag, januari 25, 2014

Jag såg en dokumentär om Folke Bernadotte så nu kommer ett virrigt inlägg om det

Hamnade av en slump framför en dokumentär om Folke Bernadotte och hans gärningar med de vita bussarna och förstås som medlare i Palestina. Jag blir alltid starkt berörd när jag hör eller ser om människor som har haft betydelse för andras liv på riktigt. Inte bara Folke Bernadotte själv, förstås, utan alla medhjälpare också. Det var väldigt intressant att se intervjuer som gjorts med personer som var med när det begav sig. Jag vet inte hur gammalt allt arkivmaterial var, men bland annat fanns intervjuer som åtminstone måste ha gjorts under tidigt 90-tal, möjligen senare ändå, med två skånska bussförare som kört vita bussar ner till Neugammen och Ravensbrück. Blev mest tagen av den ene av dem, stor och sådär skånsk, med ful slips och var bara vanlig äldre man, få blanka ögon när han berättade hur det kändes att köra in i Ravensbrück.

I en annan intervju berättade en kvinna som uppenbarligen hade bott flera år i Sverige innan hon emigrerade till Israel om hur det kändes att tas emot av de svenska lottorna när de kört över gränsen. Då tänker jag på min mormor som var lotta under kriget. Det kom lite närmare, helt plötsligt.

Jag tyckte att något av det läskigaste i programmet var de klipp från ett israeliskt TV-program (samma format som Här är ditt liv, eller något liknande) från 1991. I intervjusitsarna satt två män som varit medlemmar i Lehi - det som vi oftast kallar Sternligan. Där satt de, två mysgubbar liksom och skrockade lite över att de tydligen hade en svaghet för adel; först avrättade de lord Moyne, sedan greve Bernadotte. Studiopubliken småskrattade  i en anda av "oj så tokigt det kan bli". Två män i publiken som varit med vid attentatet fick också säga några ord. En av dem berättade att han hade fått en hotfull lapp med order om att hålla tyst. Han sade att han visade den för Moshe Dayan som var hans befäl. Dayan hade viftat undan det och sagt att inget kommer att hända. Studiopubliken fnissade. Och mycket riktigt hände inget. Ingen av mördarna greps. De har avlidit i hög ålder,  högt respekterade av sitt folk. En av dem blev premiärminister.

Hur sjukt är det? De sitter och nästan skroderar om hur de avrättade, inte mördade förstås, Folke Bernadotte eftersom han ville ge även palestinierna något i förhandlingarna. Gamla gubbarna, nu avdöda allihop. Sitter och pratar om mord som vore det gamla lumparminnen. Försvarar intensivt gruppens beslut att mörda Bernadotte. Men det är ju så det går till på detta yra klot. Människor gör sådant som förminskar deras medmänsklighet. Avtrubbning är ett måste. Samt att aldrig någonsin ifrågasätta handlingar och beslut, utan säga att det var det enda rätta att göra. När det handlar om att döda...

Jag säger inte att jag kan förstå hur det känns att brinna och hata eller älska ett land eller en fråga så mycket att jag kan döda för det. Jag är privilegierad och trygg. Jag vet inte hur det var att antingen komma som europeisk jude till Israel efter ett fruktansvärt krig, eller att växa upp som sabra i den nya staten Israel. Men...  jag kan heller aldrig förstå hur man tycker att det bara är att glömma eller strunta i den befolkning som har levt i samma land, sida vid sida, i århundraden. Jag gör inga som helst anspråk på att förstå en oerhört komplicerad situation som växt fram under så lång tid och inte direkt förenklats vare sig av exempelvis korståg eller av brittiska protektoratet. Och hur skall någon som jag, född och uppvuxen i trygga lilla Sverige, förstå den logiska kullerbytta som satte sig som ett tuggummi i min hjärna som barn när jag första gången började förstå att israelerna betett sig som skitar mot araberna. I min barnsliga skalle fick jag inte ihop det. Om judarna blivit förföljda i tusen år och blivit utsatt för ett systematiskt utrotningsförsök i alltför många hemska år, hur kunde de då göra ont mot andra människor?

Det är ungefär där jag landar även idag. Trots allt jag vet om hur komplicerat det är, och att ingen sida är oskyldig. Våld föder våld, är min enda slutsats. Revirtänkande och enögdhet är livsfarligt.

Om nu någon skulle få för sig att läsa det här som fan läser Bibeln så klargör jag här och nu att jag inte är vare sig pro-palestinsk eller pro-israelisk. Jag är för människor. Och visst är det att göra det mycket enkelt för sig att säga så. Låta bli att ta ställning. Men hur skall jag kunna ta ställning för någon part när båda sidor begått och begår övergrepp och terrordåd? När jag kan förstå bevekelsegrunderna för båda sidorna? Utom en sak, som ju är gemensam för båda parter: jag kan inte förstå hur någon kan ta sig rätten att besluta att en annan människa skall dö.

Inga kommentarer: