fredag, februari 28, 2014

In the mood

Jag har haft täta läkarkontakter den senaste månaden och glatt mig åt den läkare jag har just nu. Hon är driftig och skyggar inte för utmaningen "medelålders kvinna med odiagnostiserad värk, kanske Tietze men antagligen inte och nu måste reumatologen ta tillbaka henne". Bortsett från det medicinska och bemötandet i allmänhet gillar jag att hon verkar lika road som jag av språket, av skillnader och likheter mellan tyska och svenska (hon är tyska), och när jag råkade säga att jag arbetade som kontorsråtta log hon brett och sade att det heter likadant på tyska. Jag vet inte hur det kan stavas eftersom jag inte kan tyska men chansar på typ büroratte. Våra möten innehåller alltid någon liten språklig fundering.

Idag hämtade jag på apoteket ny medicin. Instruktionen som min läkare har skrivit lyder: 1 tablett till natten för stämningen.

Jag ler. Det är inte fel, men det är inte idiomatiskt. "För stämningen" leder mina tankar åt andra håll än det som åsyftas; ett lätt lugnande medel för att jag skall sova bättre. Men jag kommer säkert må bra av språkliga finesser och skillnader varje kväll en tid framöver när jag tar min tablett och tänker att det är just för - stämningen.

måndag, februari 24, 2014

Länge vid makten: funderingar på Erlander och de Valera och allmänt

Tänker ibland på personer som suttit länge vid den politiska makten. Tage Erlander satt tjugotre år som svensk statsminister och är vad jag förstår än idag den regeringschef i världen som i oavbruten följd suttit längst på sin post, bland demokratier n.b. (Diktatorer brukar kunna hålla sig kvar länge också men med andra förutsättningar så att säga.) Sådan lång tid måste innebära kompromisser och kohandel dagarna i ända. Jag föreställer mig att det inte alltid kan vara enkelt att styra efter sin ideologiska kompass i varje skeende då. Flera gånger måste man ju svika. Och då pratar vi ändå om Sverige som inte har en historia full av svåra konflikter och strider mellan befolkningsgrupper. Svensk politik är inte så sårig och blodig som i många andra länder.

Ta då en snubbe som Éamon de Valera. Dev. Från 1917 till 1973 var han en prominent person i irländsk politik, och hans eftermäle är blandat. Fatta: i femtiosex år var han med och styrde. Han måste ha svikit många gånger om, framför allt under tiden efter frihetskriget med tanke på alla olika grupperingar som slogs sinsemellan. Jag klarar inte riktigt att hålla reda på alla turer kring föredraget (the Treaty), vilka som först var anti-treaty (som de Valera) för att ändra sig och vilka som först var med IRA och sedan inte, vilka som först var för the Free State och sedan ändrade sig, vilka som var för the Six Counties och sedan backade och så vidare och så vidare. Rent allmänt måste det ha varit hopplöst under 20-talets Irland att göra klart för sig vad som verkade vettigt. Vilken ståndpunkt som än intogs så var det alltid någon som hade motsatta åsikter och gärna kom med ett tillhygge för att tala folk tillrätta. Jäkla gangstervälde, tycker jag som inte är irländare och kan hålla mig med min snälla, svenska syn på hur man löser konflikter.

Att en politiker som de Valera, som definitivt inte seglade under radarn, höll sig kvar så länge på olika positioner är ett underverk, banne mig. Oavsett hans bevekelsegrunder eller sätt att hålla sig kvar vid makten så är nog det mest neutrala ord man kan använda om en sådan långlivad politiker pragmatisk.

Detta är inte skrivet för att smutskasta någon politiker, vare sig Erlander eller de Valera, men jag fascineras av deras och andra politikers förmåga att hålla sig kvar. Vad gör att man orkar? En stark övertygelse, hoppas jag. En känsla av att man har förmågan att förändra något till det bättre, och att de möjligheter som givits att förändra är värda en del svek och ideologiska sidospår. Om det är bra, det är en annan fråga.

(Boktips: inlägget delvis inspirerat av Michael Russells The City of Shadows. Skönlitteratur, lite mord, politik i Irland såväl som i Nordeuropa i slutet av 30-talet. Man får mycket historia med på köpet.)

fredag, februari 21, 2014

Toddlers & tiaras eller Jag mår illa

Zappade håglöst mellan TV-kanaler. Hamnade på ett amerikanskt program om skönhetstävlingar för småflickor. Tittade med stigande äcklad fascination. Nu slår jag in öppna dörrar när jag, en svensk, säger att det är ju helt sjukt, det där fenomenet. Eller? För något år sedan sändes ett svenskt TV-program om just skönhetstävlingar för flickor. (Vän av ordning kanske påpekar att det handlade om en modelltävling, men vad är det om inte skönhetstävling?) Varje förälder som lägger ner mycket tid och pengar på aktiviteter för sina barn hävdar förstås att barnet själv vill göra det, oavsett om det gäller sport, musik eller i detta fall skönhet. Men jag vete tusan. I alla fall är jag skeptisk när det gäller skönhetstävlingar för småbarn.

Det program jag såg nyss heter Toddlers and tiaras. De tävlande är mellan 13 månader och upp till 9 år. Tanken svindlar. 13 månader. Just lärt sig att gå. Och så upp på en estrad iförd kostymering och sminkning som passar bättre på ett fnask. Göra poser som är flirtiga och utmanande. Ha ett sexualiserat kroppsspråk. Le hela tiden. Visa sin personlighet för domarna. Personligheten visar man genom att just le, le, le, le till förbannelse. Jag får lust att säga riktigt fula ord och bura in föräldrarna och tävlingsarrangörerna för barnmisshandel.

Mammorna och någon enstaka pappa säger med oskyldiga miner att lilla Ava, 22 månader, ääälskar att folk tittar på henne och beundrar henne och att få applåder. Jadå. Alla behöver bekräftelse. Framför allt behöver barn bekräftelse och skall få det. Men är det bra och utvecklande för personligheten att få bekräftelse på grund av att man ser ut på ett visst sätt och beter sig konstlat enligt en mall? Jag fattar inte hur alla de här småflickorna skall bli hela individer när de bedömts för sin yta sedan de lärde sig stå upp själva. Jag fattar inte att något som är så vridet bara fortsätter och förmodligen omsätter en hel del stålar.

Det är så patetiskt att jag vill gråta. Tävlingen hålls i någon slag fönsterlös trist lokal. Publiken är inte stor, det är de tävlandes familjer och support-team med sminkörer och hela middevitten. Det sitter några domare vid ett bord. Jag vet inte varför de utsetts till domare men gissar att de har någon bakgrund inom skönhetstävlingsindustrin. Och det mest patetiska av allt, den manlige konferencieren som med sin djupa och o, så manliga stämma presenterar de tävlande. "Det här är Jerzee, 23 månader. Hennes älsklingsprogram är nyheterna på Channel 3 och hennes dröm är att bli miss America."

Mammorna. Jeez Louise. Ser ut som vanliga människor med vanliga kroppar, möjligen är de flesta lätt överviktiga. Inga skönhetsdrottningar själva. Men säger: "Hon måste vara perfekt." Jag vet inte vad jag tycker är mest upprörande, deras krav på sin unge att leva upp till deras egna förväntningar, eller att deras definition av perfekt är ungefär det värsta jag vet. Bara yta. Och den beramade personligheten, då. Jag tycker att barn mycket tidigt börjar visa ungefär vilka de är, men det där med att bedöma personligheten hos en 13 månaders unge - va? Utifrån hur hon för sig på scen, utifrån hur blyg hon är och hur mycket hon ler så kinderna stramar? Är det bedömningsgrund för en människas personlighet?

Det riktigt läskiga är hur mycket på allvar de tar det här, de där mammorna. En mamma säger på fullt allvar att hon misstänker att deras frisyrmänniska tagit mutor för att ge hennes lilla tävlingsdocka en frisyr som drar ner hennes chanser att vinna. "Jag räknar alltid med att någon hugger mig i ryggen".

Vad får de här flickorna med sig ut i livet, undrar jag skrämt. Tackar min lyckliga stjärna för att jag lever i ett land där vi inte håller på med sådan här skit. Men vänta nu. Det där modelltävlingsprogrammet för flickor som sändes... vänta ni. Det är på väg. Snart invaderar de församlingssalar, gymnastikhallar och skolmatsalar. Skönhetstävlingarna för småttingar. Jag ger det högst femton år.

Jag orkar inte ens börja prata om hur könsstereotypt hela skiten är. Hur mycket det bygger på normen om hur en attraktiv kvinna skall vara, vad kvinnlighet och ni vet allt det där som jag blir så fasansfullt trött på.

Upp på barrikaderna nu. Så vill vi inte ha det. Väl?

torsdag, februari 20, 2014

En annan värld på Flashback

Jag googlade namnet på ett läkemedel i tanke att kolla FASS. Det var inte FASS som var de första sökträffarna, kan jag säga. Det som låg överst var flera träffar på forumet Flashback, som jag tittat in på en en gång tidigare av misstag och tänkte "aldrig mer". Nu blev jag nyfiken och kikade in. Möttes av en värld som ligger långt från min.

Här frågade folk om olika läkemedel och fick svar. Alla var hjälpsamma och tonen uppriktig och trevlig. Allt gick ut på hur man bäst får ett rus av sina receptbelagda mediciner, på jakt efter nya kickar. Jag läste fascinerat. En del svarade den frågande och sade "Börja inte". Du fastnar i skiten." Faktiskt svarade de allra flesta åt det hållet samtidigt som de hjälpsamt bidrog med tips om hur stor dos medicin som behövdes för bästa rus och så vidare. Jag läste förundrat vidare. Till sist började jag fnissa för det kändes så absurt. Något som flera personer påtalade var nämligen att just den medicin som avhandlades i en tråd som jag fastnade för och följde bland annat innehöll paracetamol. Och det är inte bra för levern med för mycket paracetamol, sade en efter en förnumstigt. "Akta dig. Det är mycket paracetamol i de där. Inte bra för levern."

Nä. Det är inte bra med för mycket paracetamol. Men jag vet inte om jag tycker att det är så bra att leta efter ruset heller. Och de biverkningar som det verksamma ämnet i medicinen i fråga ger är inte direkt att leka med. Några nämnde dessa biverkningar, men mer i syfte att säga att det relativt låga rus som medicinen gav inte var värt biverkningarna.  Inte ett ord om skadlighet där. Beroende nämndes av många, men det var som att alla var införstådda med att den som ville ha ruset skiter i beroenderisken. Been there, done that, på något vis.

En annan värld för mig. Samtidigt som jag blev lite chockerad slogs jag av att tonen i de här trådarna var så ärlig. Det gillar jag. Men allt kändes så vridet. Jag tänker att det var en nyttig insikt i hur det kan fungera. Och är väldigt glad över att jag inte tänker eller känner åt det hållet när det gäller mina mediciner. De är ett nödvändigt ont.

tisdag, februari 18, 2014

Ljud och oljud

Hjärtklappning. For upp ur sängen och sökte vilt efter källan till det starka pipljud som ekade i lägenheten. Det visade sig vara makens som är i London personsökare som han hade glömt att stänga av. Var sur och grinig efter det uppvaknandet.

Tänker: vilken skillnad ljud kan göra. När jag väcks av mitt eget morgonlarm är det ett snällt pinglande på rätt låg volym. Jag tycker alltid att det är jobbigt att gå upp eftersom jag är en trött typ, men humöret är rätt okej ändå. Men det där urstarka pipandet, det förstörde den första morgonkvarten. Tills jag stod och skulle väcka Tönnes som var lika trött som jag. Han var så söt där han sträckte på sig och skakade på huvudet och satte upp handen i en protesterande gest. "Stopp, jag vill inte." Jag sade till honom att jag förstod precis. Att jag var lika trött men att man måste kliva upp Och sedan lockade jag med att han skall gå på bio med sin ledsagare i eftermiddag. Då gick han med på att vakna.

Min röst är också ett ljud. Jag tror att det är trevligare för Tönnes att vakna av att jag lågmält försöker lotsa honom in i vakenheten än om jag röt "Stig upp! Vakna!" som en furir.

Trevliga ljud. Otrevliga ljud. Har stor betydelse och varierar mellan individer. Dock tror jag att alla hade tyckt som jag och Tönnes när vi kom ut till skoltaxin, att de fåglar som kvittrade glatt och våraktigt var ett synnerligen trevligt ljud.

tisdag, februari 11, 2014

Min känsla när jag precis fått veta att Alice var död

En människa som levt i nittio år och dessutom varit sjuk i Alzheimers det senaste året kan ju få dö i lugn och ro. Man kan tycka att det inte är så mycket att orda om. Ett långt och skapande liv har slutat, och det är på något vis vackert. Men jag vill inte att Alice skall vara död. Det krävs en stor personlighet som så kan beröra en annan människa, även vid mycket ytliga och korta kontakter. 

Den kör jag sjunger i samarbetade med Alice, Nils Lindberg, Anders Paulsson, Jan Adefeldt och Andrew Canning vid några konserter i slutet av 90-talet. Det kändes direkt om Alice var i rummet. I alla fall för mig. Allt lyfte. Vid konserten i Klara kyrka gick biljettkön ner till Sergels torg. 

Det känns oerhört förmätet, men jag säger det ändå. Idag upplever jag en rent personlig sorg efter Alice. 

Come sunday
Lord, dear Lord above, God almighty,
God of love, Please look down and see my people through.
I believe that God put sun and moon up in the sky.
I don't mind the gray skies
'cause they're just clouds passing by.
Heaven is a goodness time. A brighter light on high.
Do unto others as you would have them do to you.
And have a brighter by and by.
Lord, dear Lord above, God almighty,
God of love, Please look down and see my people through.
I believe God is now, was then and always will be.
With God's blessing we can make it through eternity.
Lord, dear Lord above, God almighty,
God of love, Please look down and see my people through.