måndag, februari 24, 2014

Länge vid makten: funderingar på Erlander och de Valera och allmänt

Tänker ibland på personer som suttit länge vid den politiska makten. Tage Erlander satt tjugotre år som svensk statsminister och är vad jag förstår än idag den regeringschef i världen som i oavbruten följd suttit längst på sin post, bland demokratier n.b. (Diktatorer brukar kunna hålla sig kvar länge också men med andra förutsättningar så att säga.) Sådan lång tid måste innebära kompromisser och kohandel dagarna i ända. Jag föreställer mig att det inte alltid kan vara enkelt att styra efter sin ideologiska kompass i varje skeende då. Flera gånger måste man ju svika. Och då pratar vi ändå om Sverige som inte har en historia full av svåra konflikter och strider mellan befolkningsgrupper. Svensk politik är inte så sårig och blodig som i många andra länder.

Ta då en snubbe som Éamon de Valera. Dev. Från 1917 till 1973 var han en prominent person i irländsk politik, och hans eftermäle är blandat. Fatta: i femtiosex år var han med och styrde. Han måste ha svikit många gånger om, framför allt under tiden efter frihetskriget med tanke på alla olika grupperingar som slogs sinsemellan. Jag klarar inte riktigt att hålla reda på alla turer kring föredraget (the Treaty), vilka som först var anti-treaty (som de Valera) för att ändra sig och vilka som först var med IRA och sedan inte, vilka som först var för the Free State och sedan ändrade sig, vilka som var för the Six Counties och sedan backade och så vidare och så vidare. Rent allmänt måste det ha varit hopplöst under 20-talets Irland att göra klart för sig vad som verkade vettigt. Vilken ståndpunkt som än intogs så var det alltid någon som hade motsatta åsikter och gärna kom med ett tillhygge för att tala folk tillrätta. Jäkla gangstervälde, tycker jag som inte är irländare och kan hålla mig med min snälla, svenska syn på hur man löser konflikter.

Att en politiker som de Valera, som definitivt inte seglade under radarn, höll sig kvar så länge på olika positioner är ett underverk, banne mig. Oavsett hans bevekelsegrunder eller sätt att hålla sig kvar vid makten så är nog det mest neutrala ord man kan använda om en sådan långlivad politiker pragmatisk.

Detta är inte skrivet för att smutskasta någon politiker, vare sig Erlander eller de Valera, men jag fascineras av deras och andra politikers förmåga att hålla sig kvar. Vad gör att man orkar? En stark övertygelse, hoppas jag. En känsla av att man har förmågan att förändra något till det bättre, och att de möjligheter som givits att förändra är värda en del svek och ideologiska sidospår. Om det är bra, det är en annan fråga.

(Boktips: inlägget delvis inspirerat av Michael Russells The City of Shadows. Skönlitteratur, lite mord, politik i Irland såväl som i Nordeuropa i slutet av 30-talet. Man får mycket historia med på köpet.)

Inga kommentarer: