fredag, februari 21, 2014

Toddlers & tiaras eller Jag mår illa

Zappade håglöst mellan TV-kanaler. Hamnade på ett amerikanskt program om skönhetstävlingar för småflickor. Tittade med stigande äcklad fascination. Nu slår jag in öppna dörrar när jag, en svensk, säger att det är ju helt sjukt, det där fenomenet. Eller? För något år sedan sändes ett svenskt TV-program om just skönhetstävlingar för flickor. (Vän av ordning kanske påpekar att det handlade om en modelltävling, men vad är det om inte skönhetstävling?) Varje förälder som lägger ner mycket tid och pengar på aktiviteter för sina barn hävdar förstås att barnet själv vill göra det, oavsett om det gäller sport, musik eller i detta fall skönhet. Men jag vete tusan. I alla fall är jag skeptisk när det gäller skönhetstävlingar för småbarn.

Det program jag såg nyss heter Toddlers and tiaras. De tävlande är mellan 13 månader och upp till 9 år. Tanken svindlar. 13 månader. Just lärt sig att gå. Och så upp på en estrad iförd kostymering och sminkning som passar bättre på ett fnask. Göra poser som är flirtiga och utmanande. Ha ett sexualiserat kroppsspråk. Le hela tiden. Visa sin personlighet för domarna. Personligheten visar man genom att just le, le, le, le till förbannelse. Jag får lust att säga riktigt fula ord och bura in föräldrarna och tävlingsarrangörerna för barnmisshandel.

Mammorna och någon enstaka pappa säger med oskyldiga miner att lilla Ava, 22 månader, ääälskar att folk tittar på henne och beundrar henne och att få applåder. Jadå. Alla behöver bekräftelse. Framför allt behöver barn bekräftelse och skall få det. Men är det bra och utvecklande för personligheten att få bekräftelse på grund av att man ser ut på ett visst sätt och beter sig konstlat enligt en mall? Jag fattar inte hur alla de här småflickorna skall bli hela individer när de bedömts för sin yta sedan de lärde sig stå upp själva. Jag fattar inte att något som är så vridet bara fortsätter och förmodligen omsätter en hel del stålar.

Det är så patetiskt att jag vill gråta. Tävlingen hålls i någon slag fönsterlös trist lokal. Publiken är inte stor, det är de tävlandes familjer och support-team med sminkörer och hela middevitten. Det sitter några domare vid ett bord. Jag vet inte varför de utsetts till domare men gissar att de har någon bakgrund inom skönhetstävlingsindustrin. Och det mest patetiska av allt, den manlige konferencieren som med sin djupa och o, så manliga stämma presenterar de tävlande. "Det här är Jerzee, 23 månader. Hennes älsklingsprogram är nyheterna på Channel 3 och hennes dröm är att bli miss America."

Mammorna. Jeez Louise. Ser ut som vanliga människor med vanliga kroppar, möjligen är de flesta lätt överviktiga. Inga skönhetsdrottningar själva. Men säger: "Hon måste vara perfekt." Jag vet inte vad jag tycker är mest upprörande, deras krav på sin unge att leva upp till deras egna förväntningar, eller att deras definition av perfekt är ungefär det värsta jag vet. Bara yta. Och den beramade personligheten, då. Jag tycker att barn mycket tidigt börjar visa ungefär vilka de är, men det där med att bedöma personligheten hos en 13 månaders unge - va? Utifrån hur hon för sig på scen, utifrån hur blyg hon är och hur mycket hon ler så kinderna stramar? Är det bedömningsgrund för en människas personlighet?

Det riktigt läskiga är hur mycket på allvar de tar det här, de där mammorna. En mamma säger på fullt allvar att hon misstänker att deras frisyrmänniska tagit mutor för att ge hennes lilla tävlingsdocka en frisyr som drar ner hennes chanser att vinna. "Jag räknar alltid med att någon hugger mig i ryggen".

Vad får de här flickorna med sig ut i livet, undrar jag skrämt. Tackar min lyckliga stjärna för att jag lever i ett land där vi inte håller på med sådan här skit. Men vänta nu. Det där modelltävlingsprogrammet för flickor som sändes... vänta ni. Det är på väg. Snart invaderar de församlingssalar, gymnastikhallar och skolmatsalar. Skönhetstävlingarna för småttingar. Jag ger det högst femton år.

Jag orkar inte ens börja prata om hur könsstereotypt hela skiten är. Hur mycket det bygger på normen om hur en attraktiv kvinna skall vara, vad kvinnlighet och ni vet allt det där som jag blir så fasansfullt trött på.

Upp på barrikaderna nu. Så vill vi inte ha det. Väl?

Inga kommentarer: