fredag, mars 14, 2014

Allt viktigt i livet lär jag mig av QI, broder Andersson och mina arbetskamrater

Kunskap snappar vi upp på olika sätt. Oftast är de där kunskaperna som man får i förbifarten roligast. Det är de som jag får från mina barn, människor jag känner, böcker jag läser och TV-program jag ser, men den kanske viktigaste källan är mina arbetskamrater.

Vi tog en förmiddagsfika. Carolina sade att när hon läste en kurs i marinbiologi så lärde hon sig att skillnaden mellan fiskar och maskar är sättet att vara. Fiskar är inte en art, utan definieras utifrån sin hållning till omvärlden; de tar sig exempelvis fram viljestyrt medan maneter och plankton och annat har en avslappnad "groovy, dude"-inställning och låter sig drivas av strömmar.

Mona och jag tappade våra hakor hårt i bordet och frågade nyfiket vidare. Självklart spårade vi ur ganska snart. Carolinas yttrande var dessutom i sig en urspårning. Vårt samtal hade rört sig kring varför en del människor blir upprörda över vegansk korv och hävdar att korv ju är eller måste innehålla kött. Vi (hädanefter kallade sanningsvittnena) var rörande eniga om att korv beskriver en metod och en form, det vill säga att man fyller ett fodral med innehåll. Det var ungefär där Carolina kopplade till sina marinbiologiska rön och vi förstummades och åtminstone jag tvivlade tyst.

Hur som helst kom vi fram till en klingande devis som hädanefter skall vara vårt stolta banér:
Korv - ett sätt att leva.

På heder och samvete
Sanningsvittnena

P.S. Eftersom både Mona och Carolina stammar från mörkaste Småland blir ordet "korv" oerhört lustigt. Be dem säga det, så hajar ni.

lördag, mars 08, 2014

Och där kom mammaoron

Nu är ungen i djungeln. Inkaleden vandrar de, och sover i tält om nätterna. Jag var helt lugn. Så messade jag henne med det viktigaste budet någon kan få från Sverige ikväll, nämligen vem som vann melodifestivalen. Fnissade när jag sände iväg det och tänkte sedan att det är tveksamt om hon kan läsa det sms:et innan de är tillbaka i Cusco. Vet inte hur täckningen är i djungeln och så.

När jag tänkte mer på det där med att sova i tält kom jag plötsligt ihåg en förfärligt dålig bok jag läste för många år sedan och faktiskt kastade (det är kanske den enda bok jag har kastat som inte har varit förstörd på något vis). Det var en sådär fånig historia som blandade arkeologer på gräv i dold stad, tror det var lämningar efter azteker det handlade om där, skumma typer som var ute efter artefakter, knarksmugglare samt en myt om övernaturliga jaguarer. Givetvis var det ingen myt utan alla utom hjälten blev oppätna av ständigt aggressiva och blodtörstiga jättejaguarer.

Så nu ser jag för mig hur det stryker omkring rovdjur utanför ungens tält om nätterna.

fredag, mars 07, 2014

Ömhetsbevis

I morse låg jag och sov medan Björn tog hand om Tönnes och gav honom frukost och borstade tänder och så. Men jag blev väckt av en lätt buff på min axel. Det var Tönnes som stod vid min säng och lutade sig fram för att ge mig en puss.

Det här har inte hänt förut.  Jag blev så rörd. Och jag vet att Tönnes gav mig en puss till farväl eftersom det var fredag och han visste att han skulle till sin pappa. Jag säger inte att Tönnes med säkerhet vet att det är just fredag, men han vet att det är dagen då han byter boende och förälder. Det har varit tydligt i flera år att han har en känsla för vardagsveckans rytm. Det är inget önsketänkande från den blödiga föräldern som inte vill acceptera sitt barns funktionshinder; detta är ett faktum som de även märker i skolan.

Återigen visar Tönnes att han har dolda djup som rymmer mycket.

torsdag, mars 06, 2014

Frustrationsgrad: hög

Sitter med Tönnes på habiliteringen. Han är med i ett forskningsprojekt och idag är det utvecklingsbedömning. Självklart går han i baklås och vägrar titta på vare sig mig eller den psykolog som leder bedömningen. Min frustration går i taket på nolltid. Jag blir helt enkelt galen när min son som förstår precis allt man säger och kan mycket, mycket mer än han någonsin visar bara sätter sig på tvären. Vägrar att samarbeta.

Det är inte så att jag inte begriper varför han vill ha längre inkörstid med nya människor i nya situationer. Det vill vi väl alla ha egentligen. Varför reagerar jag så här? Vill jag att han skall bevisa för främlingar det vi, hans närmaste, redan vet om honom och allt han kan? Jag skäms. Tönnes skall inte behöva prestera för min skull. Samtidigt är det nödvändigt att han lär sig att han måste samarbeta mycket snabbare än vad han har lust med ibland. Det finns tillfällen då det kan vara rent livsnödvändigt. 

Tönnes känner hur frustrerad jag är och spelar som en virtuos på det. Jag beslutar snabbt att lämna rummet trots att psykologen ser lite nervös ut: tonåringen i stolen framför henne har inte vikit en millimeter och samarbetat hittills, hur går det när föräldern inte är med och tolkar och lirkar? Men jag känner min pojke och vet att det sannolikt går mycket bättre utan mig. Det är definitivt värt att chansa på det, i vilket fall.

Nu sitter jag utanför rummet och av det jag hör verkar han ställa upp på att peka på bilder och annat helt utan problem. Skitunge.

måndag, mars 03, 2014

Vad som än händer är vi rädda för ryssen

Tittar på Europakartan för att friska upp mitt minne. Jag gick i skolan när alla länder österut och norröver var Sovjetunionen och liksom bara en stor klump. Letar reda på Ukraina och är lite stolt över att jag inte var helt fel ute: Ukraina är inte vår närmsta granne. Jag behöver inte vara rädd för att någon strögranat skall landa på min balkong, med andra ord. Men så fort jag ponerar att Ryssland vill snegla och segla i västerled igen, då blir det läskigare. Det är bara att ta vägen över Estland och vips är de framme. De brände ju faktiskt delar av Upplandskusten då, på 1700-talet! Vad hindrar att de gör det igen? 

Idag är det måndag och den första måndagen i månaden. Vad sker i Sverige klockan 15.00 varje sådan måndag? Just det, Hesa Fredrik drar igång. Eller snarare, testet av att sirenerna som meddelar Viktigt meddelande till allmänheten, VMA, fungerar som de skall. Just idag svämmade åtminstone mitt svenska twitterflöde över av tweets om att ryssen kommer, runt tretiden. Den svenska rysskräcken är djupt rotad. Jag har inga insikter om huruvida Sverige ligger risigt till eller ej nu när läget är som det med totalknäppa Putin, men jag hoppas och tror att det inte gör det. Jag tror faktiskt att det är rätt få svenskar som idag på allvar tror att ryssen skulle komma. Jag vet inte var jag landar i det: trodde de länder som ockuperades av Tyskland under andra världskriget verkligen att det skulle ske? Baltstaterna, var de på riktigt förberedda på Sovjetunionens ockupation? Är det inte som med oss som individer, att vi aldrig tror att det värsta faktiskt skall hända?

När jag tänker att jag är rädd för ryssen känner jag mig dramatisk och fånig. När jag sedan tänker att Putin förmodligen bara (jisses: "bara") vill samla forna sovjetrepubliker under sig och låter övriga Europa vara känner jag mig naiv och blåögd. Ingetdera känns troligt. Ingetdera känns otroligt!

Så finns det en annan sida av mina svenska ryssfunderingar. Oavsett hur mitt land ligger till så är det kusligt, det som sker. För hur det än går och vilka som än tar över styret, så kommer människor att sitta emellan och offras. Som alltid när stormaktspolitiken och vapnen är de som visar riktningen. Och även om det inte sker i mitt land så drabbar det människor.