torsdag, mars 06, 2014

Frustrationsgrad: hög

Sitter med Tönnes på habiliteringen. Han är med i ett forskningsprojekt och idag är det utvecklingsbedömning. Självklart går han i baklås och vägrar titta på vare sig mig eller den psykolog som leder bedömningen. Min frustration går i taket på nolltid. Jag blir helt enkelt galen när min son som förstår precis allt man säger och kan mycket, mycket mer än han någonsin visar bara sätter sig på tvären. Vägrar att samarbeta.

Det är inte så att jag inte begriper varför han vill ha längre inkörstid med nya människor i nya situationer. Det vill vi väl alla ha egentligen. Varför reagerar jag så här? Vill jag att han skall bevisa för främlingar det vi, hans närmaste, redan vet om honom och allt han kan? Jag skäms. Tönnes skall inte behöva prestera för min skull. Samtidigt är det nödvändigt att han lär sig att han måste samarbeta mycket snabbare än vad han har lust med ibland. Det finns tillfällen då det kan vara rent livsnödvändigt. 

Tönnes känner hur frustrerad jag är och spelar som en virtuos på det. Jag beslutar snabbt att lämna rummet trots att psykologen ser lite nervös ut: tonåringen i stolen framför henne har inte vikit en millimeter och samarbetat hittills, hur går det när föräldern inte är med och tolkar och lirkar? Men jag känner min pojke och vet att det sannolikt går mycket bättre utan mig. Det är definitivt värt att chansa på det, i vilket fall.

Nu sitter jag utanför rummet och av det jag hör verkar han ställa upp på att peka på bilder och annat helt utan problem. Skitunge.