måndag, mars 03, 2014

Vad som än händer är vi rädda för ryssen

Tittar på Europakartan för att friska upp mitt minne. Jag gick i skolan när alla länder österut och norröver var Sovjetunionen och liksom bara en stor klump. Letar reda på Ukraina och är lite stolt över att jag inte var helt fel ute: Ukraina är inte vår närmsta granne. Jag behöver inte vara rädd för att någon strögranat skall landa på min balkong, med andra ord. Men så fort jag ponerar att Ryssland vill snegla och segla i västerled igen, då blir det läskigare. Det är bara att ta vägen över Estland och vips är de framme. De brände ju faktiskt delar av Upplandskusten då, på 1700-talet! Vad hindrar att de gör det igen? 

Idag är det måndag och den första måndagen i månaden. Vad sker i Sverige klockan 15.00 varje sådan måndag? Just det, Hesa Fredrik drar igång. Eller snarare, testet av att sirenerna som meddelar Viktigt meddelande till allmänheten, VMA, fungerar som de skall. Just idag svämmade åtminstone mitt svenska twitterflöde över av tweets om att ryssen kommer, runt tretiden. Den svenska rysskräcken är djupt rotad. Jag har inga insikter om huruvida Sverige ligger risigt till eller ej nu när läget är som det med totalknäppa Putin, men jag hoppas och tror att det inte gör det. Jag tror faktiskt att det är rätt få svenskar som idag på allvar tror att ryssen skulle komma. Jag vet inte var jag landar i det: trodde de länder som ockuperades av Tyskland under andra världskriget verkligen att det skulle ske? Baltstaterna, var de på riktigt förberedda på Sovjetunionens ockupation? Är det inte som med oss som individer, att vi aldrig tror att det värsta faktiskt skall hända?

När jag tänker att jag är rädd för ryssen känner jag mig dramatisk och fånig. När jag sedan tänker att Putin förmodligen bara (jisses: "bara") vill samla forna sovjetrepubliker under sig och låter övriga Europa vara känner jag mig naiv och blåögd. Ingetdera känns troligt. Ingetdera känns otroligt!

Så finns det en annan sida av mina svenska ryssfunderingar. Oavsett hur mitt land ligger till så är det kusligt, det som sker. För hur det än går och vilka som än tar över styret, så kommer människor att sitta emellan och offras. Som alltid när stormaktspolitiken och vapnen är de som visar riktningen. Och även om det inte sker i mitt land så drabbar det människor.

Inga kommentarer: