onsdag, april 16, 2014

Den ensamme konfirmanden

På måndag konfirmeras min son Tönnes. Under de senaste konfirmationsträffarna har jag haft en liten tår i ögonvrån mest hela tiden. Det hela är på något vis så stort för oss. Tönnes och hans konfirmandledare har tränat på att klä på sig kåpa. De har letat reda på platser i kyrkorummet där Tönnes fått lägga ett foto av just den platsen. Tönnes har fått duka nattvardsbordet. Fått dela ut nattvarden och ta emot den. Han gör det som ett proffs, om uttrycket tillåtes. Han är visserligen gudstjänstvan eftersom familjen hänger i kyrkan hyfsat ofta, men det är något extra som hänt under träffarna. Diakonen Kajsa säger att hon aldrig har mött någon som tycker så mycket om att fira gudstjänst som Tönnes. Jag är böjd att hålla med, för han har gillat de här övningarna. Och annandag påsk är det skarpt läge. Han är ensam att konfirmeras och det sker i en alldeles egen gudstjänst för oss.

När man är som Tönnes har man inga egenvalda vänner. Därför bjöd vi in många av vänner och bekanta till Tönnes konfirmation. Jag gissar att många som fick inbjudan blev lätt perplexa och tänkte att de inte kände Tönnes särskilt väl, och kanske inte heller övriga familjen. Men det bjuder vi på. Ända sedan Tönnes var spädbarn har jag känt att jag velat visa omvärlden hur älskad och på alla sätt viktig han är. De många inbjudningarna till konfirmationen är ett led i den markeringen.

Nu hoppas jag bara att allt går i lås. Att Tönnes inte plötsligt sätter sig på tvären, utan tvärtom vill glänsa lite och visa vad han kan. För han tycker ju så mycket om att glänsa, att det förvånar mig att han inte tar tillfället i akt
oftare. Han skulle glänsa i mångt och mycket, nämligen, även om han inte kan prata. Men oavsett om ynglingen samarbetar eller inte så tror jag att det hela kommer att bli mycket fint. En fest. För Tönnes. Ett Guds barn.


Inga kommentarer: