lördag, maj 31, 2014

Drömläge

Vad hjärnan hittar på när jag sover. Helt otroligt vilka kopplingar och slutsatser den drar. Men det jag tycker är märkligast är ändå är den där känslan av självklar insikt som jag kan vakna med efter en del drömmar. Det är då jag sätter mig upp och är nöjd med att problemen i mellanöstern löses genom att alla målar höger stortånagel med guldfärg, eller bara vet att jag aldrig mer kommer ha sångtekniska problem så länge jag håller min navel luddfri*. Den där sekunden innan drömmen löses upp och försvinner i skenet av verklighetens hårda ljus, den är rätt trevlig. Synd att mina drömmar aldrig bidrar med riktiga lösningar.


* Det där med luddfri navel drömde jag inatt. 

torsdag, maj 29, 2014

Fågeln har lämnat nästet

Och där rasslade han iväg ut genom dörren, sextonåringen. IKEA-kassen svämmade över av hårddisk, kudde, laptop, sladdnystan, flaskor med vatten, flaska med cola, kasse med en oändlig mängd nudelsoppeburkar. Jag tror däremot inte att tandborsten fick plats. Jag såg heller inte någon form av ombyte. Han kommer att dofta lovely på söndag när han kommer hem igen.

Han drog alltså iväg till Birdie. Ett sådant där jätte-LAN som faktiskt är så stort att det nu är andra största LAN:et som arrangeras i landet, slås av Dreamhack i Jönköping. Den som menar att tonåringar är lata och oorganiserade för att de oftast påträffas framför en datorskärm har fel, kan jag tala om. Exempelvis organiserar de sig när de spelar med och mot varandra, vilket de nästan alltid gör via Skype, men det är slående hur självklart de fixar allting även när det gäller att förflytta sig utom hemmets väggar och markservice. Inför Birdie planerar och genomför de matinköp och ordnar som de värsta lägerrävar - även om mathållningen är torftigare än vad den är på andra sorts läger. Men den har med alla viktiga beståndsdelar i tonåringens kostcirkel och de lever lyckligt på nudlar, vatten, läsk och chips i tre och ett halvt dygn utan att klaga. I år finns UNF med på Birdie Expo med en juicebar, så jag vet att sonen får i sig c-vitaminer också. Kan det bli bättre?

tisdag, maj 27, 2014

Bollen är rund och huvudet tomt

Sirius, den stolta sportklubben, vill få mer publik till sina matcher. Hur skall man få strömmen av sportintresserade människor att vridas åt Studenternas IP:s håll framöver? Hur skall arenans kostnader förmeras? Ja, inte är det genom att försöka öka intresset för sporten eller göra speciella arrangemang eller så. Nä, mer publik och alltså mer stålar skall man få genom att sälja alkohol. För det är precis vad fotbollen behöver. Mer alkohol i samband med matcher. Vilket folkfest! Det är två månader sedan en Djurgårdssupporter dödades och Sirius styrelse har redan glömt. För det händer ju inte igen. I alla fall inte här. Och förresten så la-la-la (sjunger högt för sig själva och täcker över öronen med händerna).

Även utan det tragiska dödsfallet i bakhuvudet hade jag ställt mig ytterst skeptisk. Hur cynisk får sporten bli? Nog för att det i många fall kan finnas kalkyler på att dra in på gungorna det man förlorar på karusellen, men här finns det sannerligen inga gungor. Bara karuseller. Karusellen heter folkhälsan. Och ju mer man förlorar på folkhälsan, ju mer kostar den. Det låter som mycket dålig business, det här. Men Sirius styrelse tycker det är finfint och oroar sig in nästa andetag för säkerheten kring matcherna.

Hallå-å-å-å? Det är så tomt så det ekar på hjärnkontoret. Nu har ni väl ändå haft otur när ni tänkt, boys and girls. Fotboll + supportar + match + alkohol ger mycket sällan resultatet säkerhet. Här kommer en kuggfråga: tror ni att det kommer mer publik till matcherna om det går att köpa alkohol på plats (och elda på sitt hat för motståndarlagets supportrar och så uppstår det bråk och så vill ingen barnfamilj i världen gå dit igen, heller inte folk som faktiskt gillar fotboll och är där för att titta på spelet), eller tror ni att det på sikt kommer färre?

Men jag erkänner att det är lyckat att Studenternas IP ligger bredvid Ackis: det är i alla fall jäkligt nära till akuten.

söndag, maj 25, 2014

Språkljud

Jag tar inte tag i hushållsarbetet idag heller. (Marken är alltid frusen för lata svin.) Istället repar jag garn och ser fina dokumentära program på TV. Just nu ett som handlar om människor som lever i norsk-finska trakter.

Jag lystrar när de talar. Det låter ju så bekant. Ändå inte. Vad är det! Lyssnar noggrant. Så slår det mig. Självklart. Det är norska med finsk brytning - eller är det tvärtom? Tillräckligt likt svenska med finsk brytning för att det skall låta bekant i alla fall. 

Nöjd med att ha identifierat ljuden lutar jag mig tillbaka och repar vidare. Jag är nog en språknörd. På hobbybasis och utan särskilt djupa efterforskningar, nota bene. 

lördag, maj 24, 2014

Grönsaken

Det här är min yngste son, fångad i flykten i ett typiskt Siggeögonblick: han sjunger. Det gör mig mycket glad att han upplåter sin stämma i hemmet bara sådär helt apropå medan han spelar datorspel eller tittar på roliga Youtubeklipp.

Idag hade jag ett stort ögonblick. Jag slängde ihop en sallad till lunch och sade till Sigge att det gick utmärkt att ta keso till. Sigge älskar keso nästan lika mycket som han älskar svarta oliver. Han tog skeden och började sleva upp medan han sjöng "Pie keso" (original: Jan Sandströms nyskrivna och mycket fina "Pie Jesu"). Jag höll på att dö av inre skratt. Det var väl ingen märkvärdig ordvits, tänker ni nu. Men det är det som är grejen!

Körsångare behöver stundom lätta upp den bistra stämning som kan infinna sig i kollektivet när allting låter raggsocka och ingenting fungerar. Ett sätt är att ge alternativa titlar till sångerna. De kan med fördel, ja, jag kan till och med gå så långt att jag säger att det är ett krav, inte hålla särskilt hög intellektuell eller konstnärlig nivå. Vissa titlar är klassiker; säg den svenska körsångare som inte redan tidigt in i sin bekantskap med Valdemar Åhléns "Sommarpsalm" fått lära sig att den kallas Grönsaken, rätt och slätt. Efter psalmtexten som inleder sagda sång där ordet grönska blir lätt förvanskat till grönsak. Det är ett klockrent utslag av körnörderi och att Sigge nu kommit så långt som till att själv göra kopplingar till körverk - jamen ni måste förstå mina glada och stolta känslor inför detta.

Själv funderar jag allvarlig på att framgent kalla Otto Olssons "Jesu corona celsior" för "Sjunkbombarens svanesång". Fast ärligt talat kan nästan alla körverk benämnas så när kören har dåliga stunder.

Känsliga läsare varnas för att fortsätta nu när jag avlägger en bekännelse direkt ur min svarta själ. Mitt lägsta alternativnamn någonsin på en sång är Cesar Francks "Panis angelicus". Byt ut första vokalen i panis så blir det självklart (förlåt mig): änglapitten. (Jag ber om ursäkt igen.) Håll med om att Pie keso inte var så tokigt ändå, va? *

*Naturligtvis sjunger gossarne Jesu på klassiskt manér där u:et uttalas mer som ett o. Det är därför Jesu kan rimma med keso.

måndag, maj 19, 2014

Umgås

Befann mig i badrummet när det gick i ytterdörren och en röst milt sade "hallå".  Det var äldste sonen, som fortsatte med att säga att han bara var där för att spela ett tag med sina kompisar. Jag tänkte mig två-tre ynglingar som troppade efter honom upp till hans rum och häpnade över hur tysta de var.

När jag sedan lämnade badrummet var sonen i köket för att ta sig lite dricka. Först då trillade polletten ner. Så korkad jag är. Nu har visserligen pojken kompisar som han träffar och hänger eller går på bio eller tar långa nattliga promenader med, men när det är dataspel inblandade så umgås de via Skype. Kompisarna är alltså inte här i fysisk form, men annars stämmer allt: de spelar dataspel ihop fast de sitter var för sig i sina respektive hem. Nya tider, nya seder.

I helgen är det förresten Birdie, Sveriges nästa största LAN. Då kommer sonen vara där och umgås både fysiskt och virtuellt. Det bästa av två världar?

söndag, maj 18, 2014

Honnörsorden förpliktigar

Idag fick jag veta av min källa i församlingsrådet att Tönnes konfirmation hade avrapporterats på ett sammanträde. Inte personligt och med namn, utan det meddelades att det hade varit en särskolekonfirmation också, och att det gav upphov till vissa slutsatser om hur man kanske skall göra framöver. En positiv rapport som väl motsvarade den tillit jag har till min kyrka. Jag blev glad, både över det som hade sagts på mötet, och av att "min källa" (det låter väl lagom mystiskt) återberättade det för mig.

Bara några minuter efter att vi hade pratat om det här träffade jag en av Tönnes konfirmandledare och det föll sig naturligt att även för henne berätta om rapporten på församlingsrådets sammanträde. Då sade hon att ändå hade hon och hennes kollega fått försvara sig inför andra kollegor. Försvara att man avsatte tid av en prästtjänst och en diakontjänst till en enda konfirmand. Det fanns dessutom två frivilliga teologistuderande som hjälpledare.

Jag tycker inte att det är jättekonstigt, det gör jag inte. Svenska kyrkan brottas med samma problem som alla organisationer gör kring ekonomi, personal och fastigheter. Det gäller att slimma verksamheten (å, detta fruktansvärda uttryck) och så har man dessutom ett kall som är absolut tvingande när det gäller att visa omsorg och medmänsklighet. Det är inte lätt att få ihop. Pengarna kan inte få rinna iväg utan att man vet att de används till rätt saker. Absolut.

Men. Och det är ett viktigt men: människor med funktionshinder är resurskrävande. Det vet vi. Det ingår i den överenskommelse som vi har i familjen, gruppen och vårt samhälle att det skall vara okej. Det kostar mer av både tid och pengar för att hjälpa en funktionshindrad att få leva ett liv där hen får kärlek, respekt och stimulans. Det är mycket vackert att en liten grupp människor kan få kosta, trots att de inte kan ge en motprestation som märks i nationalekonomin. I den tanken ligger att det finns andra värden än de ekonomiska. Att människor kan vara mycket betydelsefulla för sin omgivning och göra livet för många rikare på flera sätt just för att de inte är som alla andra och har andra förutsättningar.

Så det gjorde lite ont att höra det där om att formen för Tönnes konfirmandläsning hade ifrågasatts. Jag tänkte att vilken organisation det än handlar om (offentlig sektor eller privat, andlig eller sekulär och vad som helst) som säger sig vilja inkludera alla sorters människor - inklusive dem med funktionshinder - faktiskt borde ha klart för sig att sådan verksamhet inte går att strömlinjeforma. Här måste man anpassa efter individen på ett sätt som jag inte tror att man riktigt har klart för sig. För Tönnes del var hans konfirmationstid upplagd på ett sätt som egentligen kändes in vartefter. Vi hade givetvis samtal innan om upplägget, men Tönnes pappa och jag var öppna för vad som helst. Vi visste ju inte heller vad som skulle gå bäst. Tack och lov att Tönnes fick dessa lyhörda ledare som lade om kursen när första upplägget inte riktigt fungerade.

Tönnes konfirmation kostade. Den har gett otroligt mycket mer. Jag lovar. Min, vår, kyrka har verkligen samlat i himlen. Och det är så Svenska kyrkan skall agera. Det kristna kärleksbudet och alla de honnörsord som hör till är inget som det går att ge avkall på.

Jag tänker i samma banor när det gäller samhället i stort. Samma sak måste gälla: honnörsorden får inte användas bara som valfläsk, utan måste ha en tvingande innebörd för dem som smäller upp dem på plakaten och använder dem som ett mantra.

Här slutar predikan.
Amen.

fredag, maj 16, 2014

Ben

Visst, det är att slå in öppna dörrar att ondgöra sig över reklam. Men ibland kan jag inte låta blir för det är så dumt.

"Vackra ben i en månad" trumpetar en kvinnoröst. Jag blir genast orolig för vad som skall hända med de tjusiga modellerna i reklamfilmen. Har de medfödd benskörhet som de vet debuterar om en månad? Riskerar de att få knäskålarna krossade av en sverigedemokrat med järnrör för att de stått upp för medmänskliga värden? Nej, det handlar om att de skall vackra ben. Jaha, tänker jag lugnat. Sedan undrar jag. Vackra och vackra, ben som ben; jag trodde att det tog nio månader och var färdigt sedan.

Nä. Det tänkte jag inte alls. Jag vet vad det handlar om för jag är också programmerad av reklam och filmer och tidningar och gudvetallt. Det handlar om att raka benen. Och att medlet som annonseras gör att vi kvinnor kan slippa besväret med att raka benen mest varje dag eftersom medlet med stort M gör att hårväxten ligger lågt. Fråga mig inte hur det går till. (Fan tro´t.) Men vet ni vad. Jag vet ett annat sätt att slippa besväret med att raka benen mest varje dag: sluta raka benen mest varje dag.

Ett radikalt grepp, jag vet, men våga lite nu. Jag vågar säga att ni har vackra ben som de är. Med hår. Gles eller tät, mörk eller ljus. Skit i det. Du har ben. Det är liksom det som är grejen.

Spår av verksamhet



Jag fick för mig att dokumentera delar av min vardag och knäppte några bilder på jobbet. Som alltid när jag vill lägga upp fler bilder än en har jag stora problem med tekniken. Det ser inte likadant ut i redigeringsläge som i visningsläge, och jag fattar inte hur jag skall göra. Hoppas det går att se vilken bild som hör till vilken text ändå.

En vanligt fredag, när jag var ensam. Vi är inte många anställda så det är rätt vanligt att någon av oss huserar i splendid isolation, så att säga. Men man behöver aldrig känna sig ensam eftersom det överallt går att hitta spår efter människor och verksamhet.


Välkommen in i vår hall (bilden överst till vänster). Där ser det ut så här. Det är inte alltid samma prylar som ligger i fåtöljer och står på golvet i väntan på förflyttning till en något mer passande förvaring, men det är nästan alltid något som står där. Flaket med Godtemplardricka inför någon värvning eller fest är förresten att betrakta som ett stående inslag, resten varierar. För tillfället är det pysselsaker och annat från Junis lilla läger i påskas. I papperskassen finns kartongen med bubbelmaskinen.



Vi tar något kliv framåt och kan till vänster på väggen betrakta retroaffisch i kategorin "Go å gla' kexchokla'".

Väggen fortsätter som synes. På linan sätter vi upp aktuella lappar som blir inaktuella jättefort och som fladdrar fint i vinddraget varje gång man passerar. Genom fönstren kan man (eller: jag som är 1,77 lång) se in till våra grannar NBV, Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet, och kolla om de är där och spana efter om de har gott fika framme.

Vi gick förbi stortoan på vägen och kommer nu till andra rummet till vänster: kopieringsrummet. Där tillbringar jag mycket tid. Så känns det åtminstone. Oftast står jag och svär längst inne i hörnet till höger där frankeringsmaskinen står. Annars står jag framför åbäket i mitten av bilden och reder ut pappersstopp och hittar på annat kul. Den gamla skrivaren står kvar på sin bänk bara för att vi inte ids samla kraft att fundera ut vad vi skall göra av den.






 Här har vi ett viktigt rum, må ni tro. Öppna dörren och häpna!




Det är här alla varmdrycksbägare, pappersmuggar, servetter, sockerbitar, värvarmojänger, fika för alla-kit, värvartröjor- och jackor samt 10-literstermosar trängs med server och andra prylar med sladdar kopplade till sig som jag inte riktigt vet vad det är med som ger ett ständig lågfrekvent surrande ljud ifrån sig som är mycket ansträngande. Varmt blir det också. Vi stänger dörren fort så slipper vi höra surret.


Och här är kontorets hjärta: köket. Jag får en liten tår i ögonvrån när jag rörd betraktar disken som står kvar efter distriktsrådsmöte för någon dag sedan. Det är bevis på att här har det varit folk som är engagerade. (Ni får gärna komma tillbaka och diska också, okej?)


Köket är också vårt största sammanträdesrum. Vi har en whiteboard. Just nu är den lite tom. Den kan var mycket mer igenproppad med text och saker.
















På motsatta väggen sitter fina gamla affischer och en ny tavla. Den där lilla längst till vänster som inte syns så bra är gjord inför kongressen i Uppsala år 2007, då vårt distrikt alltså var värdar. Gjordes av konstnären Niko. Jag gillar den.







Vi lämnar köket och går ut i korridoren igen. Struntar i stora förrådet för jag vill inte orsaka problem för folk med svaga hjärtan. Vi vänder helt enkelt och går tillbaka. Direkt till vänster finns ett rum. Här bor TR. De är hemliga, särskilt för kvinnor. Vi går förbi.


Det finns tre bokyllor längs väggen. Och så finns det två rum. I ett bor Mona, i det andra bor Carolina. Men jag hoppade över att visa upp deras rum just nu (diskret harkling).







Här kommer en mycket viktig hylla. Det är här postfacken för alla styrelsemedlemmar finns. Det är tre styrelser med allt emellan fem till sju ledamöter sinsemellan. Varje år efter distriktsårsmötena pysslar jag av hjärtans lust en halv dag när jag skall byta ut namnlapparna på alla facken. Det är en procedur som inte kan automatiseras på något sätt jag kan komma på. Jag klipper ut lappar och tejpar och har mig.









Och nu är vi framme vid mitt rum. Innanför dörren till vänster står en lång arbetsbänk. Den är som gjort för att lägga saker på. Och jag blir så glad när det ligger exempelvis affischer och flyers för Klubb Moyo med gästen Tiffany K den 29 maj där. Då vet jag att något från UNF Trots allt! har varit här och jobbat, och att utdelning av ännu fler flyers är på gång. De ligger där för att skäras i A6-lappar av skärmaskinen som skymtar längst ner i vänstra hörnet.




Och här sitter då jag och bokför av hjärtans lust eller gör något annat.

 Visst ser det ganska trevligt ut? Titta gärna upp någon dag och fika, och skriv på en medlemsförbindelse på samma gång.

För det vi jobbar med, det är att vara ett alternativ till den alltigenomträngande alkoholkulturen.

lördag, maj 10, 2014

En fri människa

Jag har plågat mig igenom hela Eurovisionsschlagerkvällen, med omröstning och allt. Det gick eftersom det var tillsammans med mina pojkar. Sigvard hade dessutom bakat den perfekta kladdkakan. Jag bryr mig inte så mycket om resultatet, men i år kändes det väldigt fint och varmt i hjärtat när vinnaren var klar. Önskar att stunder som den här, då en människa som sticker ut och är annorlunda blir oreserverat älskad, inte vore ett undantag i vår värld.

Jag såg på min äldste och min yngste där de låg i soffan och busade (Tönnes hade gått upp till sig vid det här laget). De är som två björnungar de där, gnabbas och busar och rör vid varandra hela tiden. De  betyder mycket för varandra och räds inte att visa det. Yngsten hade kepsen på. Han hittade den hemma förra veckan och har haft den på ständigt. Inomhus. Jag har sagt att han inte får ha den på i klassrummet i skolan och inte i kyrkan, men annars får han göra som han vill. Han ser rätt grabbig ut i kepsen. Det är samma pojke som har nagellack på när han känner för det, fast han är tolv år och vid det här laget mycket väl vet hur det är att bli retad för sådant. Han blir tack och lov inte retad särskilt ofta. Han är så trygg och självklar och schysst att han får respekt, och det gör att de som är bekanta med honom inte är roade av att racka ner på honom.

Han är så fri i sig själv att han helt enkelt gör det han trivs med utan att fästa sig vid eventuella fördomar. Det är underbart. Han har varit sådan ända sedan han var mycket liten, och en av mina starkaste önskningar inför framtiden är att han skall få fortsätta att vara fri. Att han inte skall tvingas till att krympa sig själv. 

Det låter överspänt och mammigt att säga att min yngste son är en av mina förebilder. Det struntar jag i. Han är en mycket god förebild. Han är trygg och sig själv utan att hamna i fällan att vara självcentrerad och okänslig för andras behov. Han är omtänksam och insiktsfull. Han är något så sällsynt som en människa som har så mycket själv att han inte har några som helst bekymmer med att dela med sig av det. Han ger hela tiden av sin kärlek och goda vilja utan att tänka på det.

Nej, han är inget helgon. Han är en alldeles vanligt tolvårig kille. Jag lägger mig inte platt framför hans fötter och tillber honom utan uppfostrar honom och ger honom stöd och vägledning. Det kommer jag att göra länge till. Men att han har sällsynt goda inre kvalitéer är tydligt. Vi fick en mycket speciell gåva när den här fria pojken föddes, det är säkert.

Jag skrattar åt mig själv nu. För jag kan skriva hyllningar till vart och ett av mina barn. De är så fina allihopa. Men minstingen, som jag just beskrev som en gåva till oss, har ju själv fått en gudagåva i sin trygghet. Den önskar jag att alla hade. Inte minst jag själv. Då skulle jag bli fri.

torsdag, maj 08, 2014

Skönhet i det oväntade

Förra veckan kraschade jag en tallrik på jobbet. Idag var det ett glas som rök. Av alla de små förtretligheter som vardagen kan föra med sig är det köksolyckorna som irriterar mig mest. De inträffar alltid så olägligt, just när man har diskat färdigt och skall ställa undan exempelvis glaset så kör man (=jag) in det i diskbänkskanten istället och så yrr det skärvor och flisor.

Dagens glas var av den sort som krossas både i lite större block och i yttepyttesmå överjävliga glaskrosskorn som smyger sig in överallt och fixar småsår på nolltid. Jag drog lätt fösande med handen över skärvorna på bänken innan jag hann tänka mig för och hade mycket riktigt blödande småsår direkt efter. Tog fram sopborste och skyffel och försjönk sedan i begrundan över hur vackert det var med glaset där det glittrade i ljuset från den elektriska köksbelysningen. Det stacks förfärligt och var ett elände att sopa upp, men vackert var det.  Vi konstnärssjälar förstår att uppskatta skönheten även i det trasiga.

Nu har jag sopat och våttorkat relevanta köksytor. Jag ger mig den på att nästa gång jag tassar utan inneskor på köksgolvet så dyker det upp en minimal glasflisa som sätter sig i trampdynan. Då får jag glädjas åt att blod har en sådan vacker djup, röd färg.

 

måndag, maj 05, 2014

Men låt ungarna vara som de är

Jag har fem barn. Pojke 1, flicka 1, pojke 2, pojke 3, pojke 4. Eller snarare, jag och barnens pappa har fem barn. Men nu skriver jag som mig och inte som ett vi och använder alltså "jag", enbart därför och inte för att jag skulle ha någon galen idé om att jag är liksom lite mer förälder för att jag är mamma, okej?

Pojke 1 dog ifrån oss för så länge sedan att jag inte kan förstå att åren har gått så sedan han var sex år och vi sista gången höll om honom. Barnaskaran har sedan dess definierats som storasyster och tre småbröder. Jag har inte trott att deras inbördes likheter och olikheter skulle bero på deras kön utan tagit dem som de är så gott jag har kunnat. Självklart har de alla influerats av mina mer eller mindre omedvetna val av exempelvis färger på kläder, men jag har aldrig tänkt att något av mina barn har agerat på ett specifikt sätt på grund av sitt kön. Jag tycker det är ointressant. Handen på hjärtat: jag tycker inte att det är viktigt.

För något halvår sedan satt jag hos min terapeut och berättade något som visade hur olika min dotter och min nu levande äldste son reagerade i ett sammanhang där jag tyckte att jag kom till korta. Min terapeut sade: "--- men förhållandet mellan mor och dotter är alltid speciellt". Jag blev lite paff och svarade spontant att det tyckte jag inte. Hon tittade strängt tillbaka och sade: "Så är det." Jag vidhöll att jag tyckte att jag har ett speciellt förhållande till vart och ett av mina barn. Hon framhärdade inte för hon märkte att jag reagerade negativt på det. Förmodligen var den terapeutiska betydelsen av det  försumbar, så hon släppte det. Sedan gick jag hemma och funderade eftersom jag så långt det går vill vara ärlig mot mig själv, både känslomässigt och intellektuellt. Rannsakade mig själv för att göra säkert att min reaktion inte bara var en pose jag visade upp. Kom fram till att det var äkta. För mig känns det bara konstigt att pojkarna skulle vara eller reagera lika bara för att de är pojkar, och att min flicka skulle vara en särart på något vis.

När jag tänker på min barnaskara ser jag tydliga likheter mellan min äldste son, den alltid saknade, och min andre son. I stort sett tystlåtna och nöjda med att flyga under radarn. Tankar i massor där bakom den lugna pannan, men man får (fick) peta rätt länge för att få dem att öppna sig. Så har vi mina utåtriktade, bubbliga barn. Storasyster och yngste bror. Som har betydligt närmare till att prata och ta initiativ till kontakt. Och så har vi näst yngste bror som påminner om dem alla när det gäller förmågan till omtanke och humor, men som med sitt funktionshinder är bortom jämförelser. Jag har aldrig tänkt att någon av de egenskaper de har skulle förstärkas av könet eller vara typiska för det.

Varför kan inte folk bara få vara folk? Om en pojke gillar bilar sedan spädbarnsåren är det vanligt att föräldrar svär på att de inte gjort ett dyft för att understödja piltens bilintresse, tvärtom har de halat fram dockor och bokmärken men lille Kalle är enbart intresserad av lastbilar, visst är det väl märkligt haha. Varje gång jag råkar på sådant ställer jag mig frågande. Jaha? tänker jag. Och? Kalle, en individ, gillar bilar. Helt okej för mig. Den stora poängen är väl ändå att man hoppas att om lille Kalle hade varit en liten Karolina så hade föräldrarna varit lika lyhörda inför sitt barns kärlek till saker som rullar och brummar.  (Att sedan föräldrar och omgivning omedvetet och förtjust förstärker allting som har att göra med Kalles bilintresse är en annan sak som jag inte ids skriva om.) Varför vill så många i tid och otid på något vis sätta etikett på alla egenskaper så att en flicka blir ännu mer flicka om hon är, säg,  pysslig? Kan hon inte bara få vara pysslig, liksom, istället för pysslig-o-så-typiskt-för-flickor. Om Karolina vill måla så är det för att hon vill måla, inte för att hon är flicka.

Vi är inte lika sinsemellan, vi människor. Var och en är unik. När jag gnölar på det jag anser är ett beklagligt behov av att hitta skillnader mellan människor så är det inte för att jag på något vis vill påstå att människosläktet egentligen skulle vara någon slags urvattnad, generisk människoklump med exakt samma egenskaper som går att forma hur som helst. Tvärtom anser jag att det är när vi slipper få etiketter klistrade på oss som vi kan utveckla det som är eget och speciellt för oss själva i lugn och ro. Utan en ram som begränsar. Växa fritt.

Vem kapar min revolution

Den senaste veckan har jag mentalt vistats i Petrograd från den blodiga söndagen 1905 till Leningrad i maj 1945. Jag har läst de delar jag har kunnat få tag på av Eino Hanskis böcker om Mascha. De rör upp starka känslor hos mig. De nödställdas kamp för livet, revolutionärernas hopp om framtiden utan en tsar, överhet och livegna. Det är repressalier och deporteringar till Sibirien men alltid med hoppet om en förändring. Och den kom. Och slogs ned -  i alla fall anser böckernas huvudpersoner att oktoberrevolutionen 1917 som störtade Kerenskijs regering inte riktigt gav det resultat man längtat efter. Säga vad man vill, men nog måste det varit surt att först sitta av många år i Sibirien för revolutionär verksamhet riktad mot tsaren, för att något decennium senare deporteras dit igen anklagad för kontrarevolutionär verksamhet riktad mot bolsjevikerna. Jag orkar inte riktigt försöka föreställa mig vidden av den besvikelse och bitterhet den måste känna, som stridit mot orätter bara för att se hur samhället ändå inte lyckats vridas rätt trots alla fina ord. Att det även i det nya samhället är så att människor sitter emellan hela tiden. Människovärdet som skulle upprättas trampas det på dagligen och våldet fortsätter. Hur orkar någon leva vidare?

Jag tänker på andra länder och människor som genomlevt liknande förlopp: en våg av förändring som leder till något helt annat än vad de som ville förändra avsåg. Exempelvis Iran och störtandet av shahen. En revolution för att bli av med förtryck - som ledde till förtryck. Ta franska revolutionen. De som skanderade "liberté, égalité, fraternité" hade förhoppningsvis vare sig terrorvälde eller expansionskrig i tankarna, men det var så det gick. 

Det kanske går bra på längre sikt, men på kort sikt är det väldigt mycket blod och lidande och nöd de för med sig i kölvattnet, de där revolutionerna. Det skall katten våga göra revolution. Det kommer bara några samvetslösa typer och kapar den till slut och så börjar människor bli dödade eller nedtystade på andra sätt för att makt alltid är makt. Makten är samma gamla jädra makt.

Rättelse: det skall katten våga göra vanlig revolution. Jag vågar en chansning på att den *feministiska revolutionen blir oblodig. Så länge ingen kapar den.

* Nej, jag tror inte att kvinnor är fredligare eller på något sätt bättre människor än män. Det är inte det feminism är för mig. Men feminismen har en annan attityd till hur samhället och världen skall byggas; det är ett förhållningssätt som gör att det - åtminstone för min fattningsförmåga - skulle vara omöjligt att föra en feministisk kamp med våld som vapen. Det finns säkert feminister som inte håller med mig, men det här är vad jag avser när jag skriver.

Är motstånd att möta eller att ignorera

Ni vet, det här med att ta debatten eller inte. Debatten med Sverigedemokraterna, alltså. Det är lite enklare med de rasistiska och nazistiskt anstrukna grupperingar som inte har mandat i vår riksdag, de är lättare att vända ryggen.  Men Sd, Sd.

Skall jag ge dem utrymme att sprida sina åsikter i sann demokratisk anda? Min instinkt är att genast vilja möta och blockera dem och säga ” Stopp, här kommer ni inte vidare”.  Det betydelsebärande ordet här är ”möta”.  Jag har svårt att se att det ger någon effekt att enbart vända ryggen till. Jag kan inte vända någon eller något ryggen innan jag först så att säga har fått se personen, eller fakta, eller företeelsen i ansiktet.  Till stor del bygger det på min naiva tro att de flesta människor har något gott i sig och inte kan vara så jävliga som de framstår. Jag tror att det går att hitta varandra i ett samtal, trots att jag har levt tillräckligt länge för att ha många erfarenheter av motsatsen. Jag hoppas alltid att den mest inbitne rasist skall förstå att en människa är en människa oavsett var och när och hur han eller hon är född, och i vilket sammanhang hon befinner sig. Jag vill inte ta till mig att det finns människor som inget biter på.

När det gäller Sverigedemokraterna är jag lika velig som de flesta svenskar. Å ena sidan anser jag att deras åsikter är odemokratiska och fasansfulla, å andra sidan har de rätt att säga sin mening och de har ju inga marschkängor på sig, slentrianheilar inte eller har börjat mumla om interneringsläger. Så farliga kan de ju inte vara. Eller kan de det?

Hur många tyskar uppfattade nazisterna som ett hot mot demokratiska värderingar i slutet av 1920-talet? Ja, inte vet jag. Att tron på demokratin i sig var svajig, det var klart, men hur många ville egentligen slänga ut människovärdet totalt? Och så frågan, den som alltid dyker upp i mig när jag tänker på rasism idag och nazism då; den om vad jag hade gjort om jag hade levt i Tyskland och haft rösträtt till exempel år 1933.  Eller strunta i rösträtten, vad hade jag gjort? Hade jag agerat som motkraft på något litet vis?

Vad gör jag idag? Vad gör jag i Sverige år 2014 med min rösträtt och mina privilegier? Skall jag möta Sd som likar, eller skall jag sky dem som rövarpack? När har de blivit tillräckligt farliga och läskiga för att jag enbart skall skrika stopp och vägra att låta dem komma till tals? Jag tycker egentligen att det räcker redan nu. Jag vill skrika stopp nu.

I vår, med start ikväll, skall IOGT-NTO-föreningen Fokus i Uppsala, vars medlemmar till allra största delen är utlandsfödda kvinnor, ta emot representanter från riksdagspartierna, två partier åt gången, för att sagda representanter skall svara på frågor om och berätta om sitt parti. Det är en del i föreningens valarbete som handlar om demokrati och om varför det är viktigt att rösta när man har möjlighet att göra det. Att det går att göra skillnad. Den sista träffen kommer en representant från Moderaterna och en från Sverigedemokraterna. Föreningen har valt att bjuda in även Sd. Det måste jag respektera.

Hade det varit bättre att ignorera dem? Jag vet inte. I det här sammanhanget känns det uppenbarligen bäst för kvinnorna i IOGT-NTO Fokus att möta Sd. Jag tycker att det skall bli väldigt spännande att se hur det gick efteråt. Kanske jag av det kan få vägledning om hur jag skall hantera alltihop. 

 

torsdag, maj 01, 2014

Att vara människa

Idag är det första maj. Jag har en bakgrund som gör att det är en dag som betyder något för mig. Till största delen för att jag känner mig som en länk i en kedja av människor som visserligen har sina inslag av mer välbeställda personer, men som mest består av vanligt folk. Hela mitt liv har jag burit med mig känslan av att det inte kan vara rätt att det skall finnas så avgrundsstora skillnader mellan människors utgångspunkter och livsvillkor som det gör. Kort sagt tycker jag att alla skall dela med sig så att alla får tak över huvudet, mat i magen och möjlighet till utbildning. Oavsett var, när och hur man är född. 

Ändå gick jag inte i något förstamajtåg. Är fylld av tvivel och obeslutsamhet och kunde inte välja vilket demonstrationståg som kändes mest som mitt detta valår. Eftersom livet i stort just nu präglas av meningslöshet valde jag att stanna hemma. Inte för att det kändes bra heller, men jag orkade inte.

Vilken patetisk ursäkt, va? Inte orka ta vara på rätten och möjligheten att manifestera vad man står för. Bara för att livet kommer i vägen. 

Ja, livet kommer i vägen. Till och med när man inte behöver undra varje kväll om barnen skall få någon mat i morgon. Eller våndas över arbetslöshet. Eller gömma sig för att undvika att bli slagen, eller vad som helst mer av det som finns av elände i vår värld. Den som befinner sig där har nog svårt att tänka på annat än det som ligger allra närmast. Att fundera på att förändra samhället samtidigt - det är en bragd. Det är där någonstans människans storhet märks som mest; att så många förmår lyfta blicken trots de tunga ok som pressar oss nedåt. De som förmådde göra det i de generationer som föregick mig är mina hjältar. 

Därför skäms jag en gnutta idag. Mina personliga tunga ok är ingenting jämfört med svält, förtryck, krig, diskriminering och hot. Men de är mina ok. Jag kommer igen en annan dag när jag orkar lyfta blicken. Min första maj år 2014 får helt enkelt komma när jag klarar att klänga mig upp på en barrikad igen. 

Frihet - jämlikhet - syskonskap!