måndag, maj 05, 2014

Är motstånd att möta eller att ignorera

Ni vet, det här med att ta debatten eller inte. Debatten med Sverigedemokraterna, alltså. Det är lite enklare med de rasistiska och nazistiskt anstrukna grupperingar som inte har mandat i vår riksdag, de är lättare att vända ryggen.  Men Sd, Sd.

Skall jag ge dem utrymme att sprida sina åsikter i sann demokratisk anda? Min instinkt är att genast vilja möta och blockera dem och säga ” Stopp, här kommer ni inte vidare”.  Det betydelsebärande ordet här är ”möta”.  Jag har svårt att se att det ger någon effekt att enbart vända ryggen till. Jag kan inte vända någon eller något ryggen innan jag först så att säga har fått se personen, eller fakta, eller företeelsen i ansiktet.  Till stor del bygger det på min naiva tro att de flesta människor har något gott i sig och inte kan vara så jävliga som de framstår. Jag tror att det går att hitta varandra i ett samtal, trots att jag har levt tillräckligt länge för att ha många erfarenheter av motsatsen. Jag hoppas alltid att den mest inbitne rasist skall förstå att en människa är en människa oavsett var och när och hur han eller hon är född, och i vilket sammanhang hon befinner sig. Jag vill inte ta till mig att det finns människor som inget biter på.

När det gäller Sverigedemokraterna är jag lika velig som de flesta svenskar. Å ena sidan anser jag att deras åsikter är odemokratiska och fasansfulla, å andra sidan har de rätt att säga sin mening och de har ju inga marschkängor på sig, slentrianheilar inte eller har börjat mumla om interneringsläger. Så farliga kan de ju inte vara. Eller kan de det?

Hur många tyskar uppfattade nazisterna som ett hot mot demokratiska värderingar i slutet av 1920-talet? Ja, inte vet jag. Att tron på demokratin i sig var svajig, det var klart, men hur många ville egentligen slänga ut människovärdet totalt? Och så frågan, den som alltid dyker upp i mig när jag tänker på rasism idag och nazism då; den om vad jag hade gjort om jag hade levt i Tyskland och haft rösträtt till exempel år 1933.  Eller strunta i rösträtten, vad hade jag gjort? Hade jag agerat som motkraft på något litet vis?

Vad gör jag idag? Vad gör jag i Sverige år 2014 med min rösträtt och mina privilegier? Skall jag möta Sd som likar, eller skall jag sky dem som rövarpack? När har de blivit tillräckligt farliga och läskiga för att jag enbart skall skrika stopp och vägra att låta dem komma till tals? Jag tycker egentligen att det räcker redan nu. Jag vill skrika stopp nu.

I vår, med start ikväll, skall IOGT-NTO-föreningen Fokus i Uppsala, vars medlemmar till allra största delen är utlandsfödda kvinnor, ta emot representanter från riksdagspartierna, två partier åt gången, för att sagda representanter skall svara på frågor om och berätta om sitt parti. Det är en del i föreningens valarbete som handlar om demokrati och om varför det är viktigt att rösta när man har möjlighet att göra det. Att det går att göra skillnad. Den sista träffen kommer en representant från Moderaterna och en från Sverigedemokraterna. Föreningen har valt att bjuda in även Sd. Det måste jag respektera.

Hade det varit bättre att ignorera dem? Jag vet inte. I det här sammanhanget känns det uppenbarligen bäst för kvinnorna i IOGT-NTO Fokus att möta Sd. Jag tycker att det skall bli väldigt spännande att se hur det gick efteråt. Kanske jag av det kan få vägledning om hur jag skall hantera alltihop.