lördag, maj 10, 2014

En fri människa

Jag har plågat mig igenom hela Eurovisionsschlagerkvällen, med omröstning och allt. Det gick eftersom det var tillsammans med mina pojkar. Sigvard hade dessutom bakat den perfekta kladdkakan. Jag bryr mig inte så mycket om resultatet, men i år kändes det väldigt fint och varmt i hjärtat när vinnaren var klar. Önskar att stunder som den här, då en människa som sticker ut och är annorlunda blir oreserverat älskad, inte vore ett undantag i vår värld.

Jag såg på min äldste och min yngste där de låg i soffan och busade (Tönnes hade gått upp till sig vid det här laget). De är som två björnungar de där, gnabbas och busar och rör vid varandra hela tiden. De  betyder mycket för varandra och räds inte att visa det. Yngsten hade kepsen på. Han hittade den hemma förra veckan och har haft den på ständigt. Inomhus. Jag har sagt att han inte får ha den på i klassrummet i skolan och inte i kyrkan, men annars får han göra som han vill. Han ser rätt grabbig ut i kepsen. Det är samma pojke som har nagellack på när han känner för det, fast han är tolv år och vid det här laget mycket väl vet hur det är att bli retad för sådant. Han blir tack och lov inte retad särskilt ofta. Han är så trygg och självklar och schysst att han får respekt, och det gör att de som är bekanta med honom inte är roade av att racka ner på honom.

Han är så fri i sig själv att han helt enkelt gör det han trivs med utan att fästa sig vid eventuella fördomar. Det är underbart. Han har varit sådan ända sedan han var mycket liten, och en av mina starkaste önskningar inför framtiden är att han skall få fortsätta att vara fri. Att han inte skall tvingas till att krympa sig själv. 

Det låter överspänt och mammigt att säga att min yngste son är en av mina förebilder. Det struntar jag i. Han är en mycket god förebild. Han är trygg och sig själv utan att hamna i fällan att vara självcentrerad och okänslig för andras behov. Han är omtänksam och insiktsfull. Han är något så sällsynt som en människa som har så mycket själv att han inte har några som helst bekymmer med att dela med sig av det. Han ger hela tiden av sin kärlek och goda vilja utan att tänka på det.

Nej, han är inget helgon. Han är en alldeles vanligt tolvårig kille. Jag lägger mig inte platt framför hans fötter och tillber honom utan uppfostrar honom och ger honom stöd och vägledning. Det kommer jag att göra länge till. Men att han har sällsynt goda inre kvalitéer är tydligt. Vi fick en mycket speciell gåva när den här fria pojken föddes, det är säkert.

Jag skrattar åt mig själv nu. För jag kan skriva hyllningar till vart och ett av mina barn. De är så fina allihopa. Men minstingen, som jag just beskrev som en gåva till oss, har ju själv fått en gudagåva i sin trygghet. Den önskar jag att alla hade. Inte minst jag själv. Då skulle jag bli fri.

Inga kommentarer: