söndag, maj 18, 2014

Honnörsorden förpliktigar

Idag fick jag veta av min källa i församlingsrådet att Tönnes konfirmation hade avrapporterats på ett sammanträde. Inte personligt och med namn, utan det meddelades att det hade varit en särskolekonfirmation också, och att det gav upphov till vissa slutsatser om hur man kanske skall göra framöver. En positiv rapport som väl motsvarade den tillit jag har till min kyrka. Jag blev glad, både över det som hade sagts på mötet, och av att "min källa" (det låter väl lagom mystiskt) återberättade det för mig.

Bara några minuter efter att vi hade pratat om det här träffade jag en av Tönnes konfirmandledare och det föll sig naturligt att även för henne berätta om rapporten på församlingsrådets sammanträde. Då sade hon att ändå hade hon och hennes kollega fått försvara sig inför andra kollegor. Försvara att man avsatte tid av en prästtjänst och en diakontjänst till en enda konfirmand. Det fanns dessutom två frivilliga teologistuderande som hjälpledare.

Jag tycker inte att det är jättekonstigt, det gör jag inte. Svenska kyrkan brottas med samma problem som alla organisationer gör kring ekonomi, personal och fastigheter. Det gäller att slimma verksamheten (å, detta fruktansvärda uttryck) och så har man dessutom ett kall som är absolut tvingande när det gäller att visa omsorg och medmänsklighet. Det är inte lätt att få ihop. Pengarna kan inte få rinna iväg utan att man vet att de används till rätt saker. Absolut.

Men. Och det är ett viktigt men: människor med funktionshinder är resurskrävande. Det vet vi. Det ingår i den överenskommelse som vi har i familjen, gruppen och vårt samhälle att det skall vara okej. Det kostar mer av både tid och pengar för att hjälpa en funktionshindrad att få leva ett liv där hen får kärlek, respekt och stimulans. Det är mycket vackert att en liten grupp människor kan få kosta, trots att de inte kan ge en motprestation som märks i nationalekonomin. I den tanken ligger att det finns andra värden än de ekonomiska. Att människor kan vara mycket betydelsefulla för sin omgivning och göra livet för många rikare på flera sätt just för att de inte är som alla andra och har andra förutsättningar.

Så det gjorde lite ont att höra det där om att formen för Tönnes konfirmandläsning hade ifrågasatts. Jag tänkte att vilken organisation det än handlar om (offentlig sektor eller privat, andlig eller sekulär och vad som helst) som säger sig vilja inkludera alla sorters människor - inklusive dem med funktionshinder - faktiskt borde ha klart för sig att sådan verksamhet inte går att strömlinjeforma. Här måste man anpassa efter individen på ett sätt som jag inte tror att man riktigt har klart för sig. För Tönnes del var hans konfirmationstid upplagd på ett sätt som egentligen kändes in vartefter. Vi hade givetvis samtal innan om upplägget, men Tönnes pappa och jag var öppna för vad som helst. Vi visste ju inte heller vad som skulle gå bäst. Tack och lov att Tönnes fick dessa lyhörda ledare som lade om kursen när första upplägget inte riktigt fungerade.

Tönnes konfirmation kostade. Den har gett otroligt mycket mer. Jag lovar. Min, vår, kyrka har verkligen samlat i himlen. Och det är så Svenska kyrkan skall agera. Det kristna kärleksbudet och alla de honnörsord som hör till är inget som det går att ge avkall på.

Jag tänker i samma banor när det gäller samhället i stort. Samma sak måste gälla: honnörsorden får inte användas bara som valfläsk, utan måste ha en tvingande innebörd för dem som smäller upp dem på plakaten och använder dem som ett mantra.

Här slutar predikan.
Amen.

Inga kommentarer: