måndag, maj 05, 2014

Men låt ungarna vara som de är

Jag har fem barn. Pojke 1, flicka 1, pojke 2, pojke 3, pojke 4. Eller snarare, jag och barnens pappa har fem barn. Men nu skriver jag som mig och inte som ett vi och använder alltså "jag", enbart därför och inte för att jag skulle ha någon galen idé om att jag är liksom lite mer förälder för att jag är mamma, okej?

Pojke 1 dog ifrån oss för så länge sedan att jag inte kan förstå att åren har gått så sedan han var sex år och vi sista gången höll om honom. Barnaskaran har sedan dess definierats som storasyster och tre småbröder. Jag har inte trott att deras inbördes likheter och olikheter skulle bero på deras kön utan tagit dem som de är så gott jag har kunnat. Självklart har de alla influerats av mina mer eller mindre omedvetna val av exempelvis färger på kläder, men jag har aldrig tänkt att något av mina barn har agerat på ett specifikt sätt på grund av sitt kön. Jag tycker det är ointressant. Handen på hjärtat: jag tycker inte att det är viktigt.

För något halvår sedan satt jag hos min terapeut och berättade något som visade hur olika min dotter och min nu levande äldste son reagerade i ett sammanhang där jag tyckte att jag kom till korta. Min terapeut sade: "--- men förhållandet mellan mor och dotter är alltid speciellt". Jag blev lite paff och svarade spontant att det tyckte jag inte. Hon tittade strängt tillbaka och sade: "Så är det." Jag vidhöll att jag tyckte att jag har ett speciellt förhållande till vart och ett av mina barn. Hon framhärdade inte för hon märkte att jag reagerade negativt på det. Förmodligen var den terapeutiska betydelsen av det  försumbar, så hon släppte det. Sedan gick jag hemma och funderade eftersom jag så långt det går vill vara ärlig mot mig själv, både känslomässigt och intellektuellt. Rannsakade mig själv för att göra säkert att min reaktion inte bara var en pose jag visade upp. Kom fram till att det var äkta. För mig känns det bara konstigt att pojkarna skulle vara eller reagera lika bara för att de är pojkar, och att min flicka skulle vara en särart på något vis.

När jag tänker på min barnaskara ser jag tydliga likheter mellan min äldste son, den alltid saknade, och min andre son. I stort sett tystlåtna och nöjda med att flyga under radarn. Tankar i massor där bakom den lugna pannan, men man får (fick) peta rätt länge för att få dem att öppna sig. Så har vi mina utåtriktade, bubbliga barn. Storasyster och yngste bror. Som har betydligt närmare till att prata och ta initiativ till kontakt. Och så har vi näst yngste bror som påminner om dem alla när det gäller förmågan till omtanke och humor, men som med sitt funktionshinder är bortom jämförelser. Jag har aldrig tänkt att någon av de egenskaper de har skulle förstärkas av könet eller vara typiska för det.

Varför kan inte folk bara få vara folk? Om en pojke gillar bilar sedan spädbarnsåren är det vanligt att föräldrar svär på att de inte gjort ett dyft för att understödja piltens bilintresse, tvärtom har de halat fram dockor och bokmärken men lille Kalle är enbart intresserad av lastbilar, visst är det väl märkligt haha. Varje gång jag råkar på sådant ställer jag mig frågande. Jaha? tänker jag. Och? Kalle, en individ, gillar bilar. Helt okej för mig. Den stora poängen är väl ändå att man hoppas att om lille Kalle hade varit en liten Karolina så hade föräldrarna varit lika lyhörda inför sitt barns kärlek till saker som rullar och brummar.  (Att sedan föräldrar och omgivning omedvetet och förtjust förstärker allting som har att göra med Kalles bilintresse är en annan sak som jag inte ids skriva om.) Varför vill så många i tid och otid på något vis sätta etikett på alla egenskaper så att en flicka blir ännu mer flicka om hon är, säg,  pysslig? Kan hon inte bara få vara pysslig, liksom, istället för pysslig-o-så-typiskt-för-flickor. Om Karolina vill måla så är det för att hon vill måla, inte för att hon är flicka.

Vi är inte lika sinsemellan, vi människor. Var och en är unik. När jag gnölar på det jag anser är ett beklagligt behov av att hitta skillnader mellan människor så är det inte för att jag på något vis vill påstå att människosläktet egentligen skulle vara någon slags urvattnad, generisk människoklump med exakt samma egenskaper som går att forma hur som helst. Tvärtom anser jag att det är när vi slipper få etiketter klistrade på oss som vi kan utveckla det som är eget och speciellt för oss själva i lugn och ro. Utan en ram som begränsar. Växa fritt.

Inga kommentarer: