måndag, maj 05, 2014

Vem kapar min revolution

Den senaste veckan har jag mentalt vistats i Petrograd från den blodiga söndagen 1905 till Leningrad i maj 1945. Jag har läst de delar jag har kunnat få tag på av Eino Hanskis böcker om Mascha. De rör upp starka känslor hos mig. De nödställdas kamp för livet, revolutionärernas hopp om framtiden utan en tsar, överhet och livegna. Det är repressalier och deporteringar till Sibirien men alltid med hoppet om en förändring. Och den kom. Och slogs ned -  i alla fall anser böckernas huvudpersoner att oktoberrevolutionen 1917 som störtade Kerenskijs regering inte riktigt gav det resultat man längtat efter. Säga vad man vill, men nog måste det varit surt att först sitta av många år i Sibirien för revolutionär verksamhet riktad mot tsaren, för att något decennium senare deporteras dit igen anklagad för kontrarevolutionär verksamhet riktad mot bolsjevikerna. Jag orkar inte riktigt försöka föreställa mig vidden av den besvikelse och bitterhet den måste känna, som stridit mot orätter bara för att se hur samhället ändå inte lyckats vridas rätt trots alla fina ord. Att det även i det nya samhället är så att människor sitter emellan hela tiden. Människovärdet som skulle upprättas trampas det på dagligen och våldet fortsätter. Hur orkar någon leva vidare?

Jag tänker på andra länder och människor som genomlevt liknande förlopp: en våg av förändring som leder till något helt annat än vad de som ville förändra avsåg. Exempelvis Iran och störtandet av shahen. En revolution för att bli av med förtryck - som ledde till förtryck. Ta franska revolutionen. De som skanderade "liberté, égalité, fraternité" hade förhoppningsvis vare sig terrorvälde eller expansionskrig i tankarna, men det var så det gick. 

Det kanske går bra på längre sikt, men på kort sikt är det väldigt mycket blod och lidande och nöd de för med sig i kölvattnet, de där revolutionerna. Det skall katten våga göra revolution. Det kommer bara några samvetslösa typer och kapar den till slut och så börjar människor bli dödade eller nedtystade på andra sätt för att makt alltid är makt. Makten är samma gamla jädra makt.

Rättelse: det skall katten våga göra vanlig revolution. Jag vågar en chansning på att den *feministiska revolutionen blir oblodig. Så länge ingen kapar den.

* Nej, jag tror inte att kvinnor är fredligare eller på något sätt bättre människor än män. Det är inte det feminism är för mig. Men feminismen har en annan attityd till hur samhället och världen skall byggas; det är ett förhållningssätt som gör att det - åtminstone för min fattningsförmåga - skulle vara omöjligt att föra en feministisk kamp med våld som vapen. Det finns säkert feminister som inte håller med mig, men det här är vad jag avser när jag skriver.

Inga kommentarer: