lördag, juni 14, 2014

Tankar inför en ärkebiskopsinstallation

I morgon vigs biskop Antje Jackelén till Sveriges första ärkebiskop utan snopp. Jag tycker det är stort, och är väldigt glad att min kör är en av de två som skall sjunga under högmässan och vigningen. 

Men under repetitionerna klarar jag inte att vara fokuserad på storheten hela tiden. Riktigt tramsig kan jag bli. Å andra sidan hoppas jag att vi alltid skall kunna behålla en viss lekfullhet inför uppgiften. Egentligen tycker jag nog att det är där det heliga finns; i balansen mellan allvar och trygghet. Kunna vila i att allting landar istället för att bli pedantiskt skitviktig. 

Här är vad jag tänkte på väg hem nyss:
Repat inför ÄB-vigningen i morgon. Då jag, förutom att sjunga av hjärtans lust och glädjas åt pukor, fagott å annat godis, kommer att räkna roliga mössor & hattar. Många biskopar, 1st drottning, något hovfruntimber och andra hattbeprydda damer blir det. Räkna halskrås är en underavdelning till den galna-hatträkning som är god tradition i domkyrkans körkretsar; nog så värd att framhålla anser jag och slår därför ett slag för halskråsen. Brukar främst sitta på biskopar från nordliga länder. 

Inget av det nämner den glädje jag känner inför morgondagen. Men den finns där, var så säker. I morgon vid den här tiden har Svenska kyrkan haft en kvinnlig ärkebiskop i flera timmar.