torsdag, juli 31, 2014

Att våga tillit

Jag var på väg mot busshållplatsen när en man reste sig från bänken jag gick förbi, och frågade om jag talade engelska. Ja, svarade jag. Han bad då om hjälp. Berättade att han var student och just nu befann sig i en svår situation och hade sovit ute den här natten. Han frågade blygt om jag hade möjlighet att hjälpa honom med pengar till en bussbiljett. Medan han berättade tänkte jag fort och mycket. Han verkade trovärdig. Han var alldeles förkrossad över de omständigheter som hade gjort att han missat avfärd och studieresa, han luktade inte sprit och var inte virrig. Jag beslöt fort att de 290 kr han behövde hjälp med absolut var något jag kunde ställa upp med. Så vi slog följe till en bankomat och hann prata om både ekologi, naturen, människor, Gud, skapelsen, att Sverige för honom var himmelriket eftersom svenskar hade hjälpt många afrikanska länder väldigt mycket, och att han ansåg att man har ett ansvar att utbilda sig och ge tillbaka till mänskligheten det man har fått.

Innan vi skildes åt ville han få mitt telefonnummer för att kunna kontakta mig längre fram och betala tillbaka. Sedan lovade vi bägge att be för den andra, och så gick han iväg. Jag fortsatte på min väg och tänkte att det givetvis är möjligt att det var en bluff. Jag vet sedan tidigare att jag är naiv. Men just idag var det som ett tecken att det dök upp en hjälpsökande människa i min väg. Det går inte att leva i misstänksamhet och snålhet om man samtidigt säger sig vilja förändra världen och hjälpa andra människor. Det handlar om att våga ha tillit till sina medmänniskor. Jag bestämde mig för att ta risken att bli lurad. Det kan det vara värt om jag lyckas hjälpa en eller två personer någon annan gång. För jag vill inte leva så att jag aldrig törs lita på andra. Jag vill inte heller tänka att det inte är min sak att räcka ut en hjälpande hand; det måste ju ta död på själen.

Jag är glad att jag vågade idag. Ärligt talat, hela situationen kändes uppriktig - och om den inte var det, ja, då har jag ändå hjälpt en människa (som visserligen betett sig skurkaktigt) som säkert behövde pengar till mat eller resa oavsett omständigheterna. Hur jag skall lösa det oändligt mycket större problemet med att jag inte har resurser att hjälpa alla som sträcker fram sin hand, det vet jag inte. Men ett första steg är att våga.

onsdag, juli 30, 2014

Orolig själ och nattens längtan

Vaknade nyss till en ny dag. Ansiktet var vått av tårar. En del av tårarna hade runnit in i öronen. Vad hade jag drömt? Drömmen är redan på väg att skingras så detaljerna är borta. Men huvuddragen är kvar. Jag drömde om Samuel. Inte om hur det var eller något som stämde med verkligheten. Nej, drömmen var på en och samma gång allmän och specifik. Den handlade om den stora sorgen och obönhörligheten i att Samuel låg och dog för oss. Den utspelade sig, lite vagt och nästan som det var, under de fem veckor Samuel låg i koma innan han dog. 

När jag vaknat till torkade jag ansikte och öron. Undrade varför jag gick igenom det här igen. Trodde jag var ganska färdig med att bearbeta det även om sorgen ännu kan vara så häftig att den tar andan ur mig. En ytlig förklaring till drömmen fann jag fort. Igår satt jag länge och tittade på ett foto av Samuel, så han fanns aktivt i mina tankar när jag somnade. Men ändå. Han har varit borta så länge. Tomrummet han lämnade efter sig är inte något nytt och ovant faktum. 

Det är väl så att det aldrig går över. Jag längtar fortfarande efter min pojke. Min vackra pojke med den starkaste integritet  jag stött på hos ett barn. Min pojke med den raka hållningen, virvlarna i håret och de djupa tankarna. Vi fick sex år med Samuel. Det hör till i sådana här sammanhang att vara tacksam för den tid man fick men jag drabbas än av stunder av vild sorg då jag inte är ett dugg tacksam. Hur skall jag kunna vara nöjd med att vi inte fick livet med Samuel? Vara tacksam över allt han aldrig fick uppleva? Finna ro i det faktum att han plågades och dog och att jag aldrig mer fick höra hans röst, se hans leende och hålla om honom... efter mer än sexton år har jag ännu inte funnit frid. Så illa är det. 

Jag längtar efter Samuel varje dag. 

måndag, juli 28, 2014

Dubbelnatur. Minst.

Jag söker nytt arbete och filar på CV och personligt brev.  Eftersom arbetsgivare sällan är telepater måste jag beskriva vad jag kan, och vilka egenskaper jag har som vore bra för just den tjänst jag söker. Inget konstigt eller nytt, det vet alla som söker arbete. Men för mig är det första gången jag söker arbete så här, och att skriva vad jag kan och är bra på är oväntat svårt. För även om jag i likhet med många andra människor har svårt för att slå på trumman för mig själv, så undrar jag ändå om jag inte har svårare för det än de flesta. Det är banne mig som att varje sak jag tar fasta på genast motsägs av något annat. Att tala om vad jag kan och har med mig är som att läsa en lista på biverkningar av en del mediciner: du kan tappa aptiten, du kan gå upp i vikt. Du kan bli sömnig, du kan få svårt att sova.

Jag är extrovert men har ett mycket stort behov av tystnad och ensamtid. Jag är social men mycket blyg. Jag är glad men deprimerad. Jag är snabb men tycker om att klura länge på saker. Jag tycker om att arbeta i grupp men gillar att jobba ensam. Jag får energi av att göra saker men blir fort utmattad.

Men så bra. Nu vet jag precis vem jag är, vad jag kan, och vad vilket av det som är det som väger över och är mest relevant information till en potentiell arbetsgivare.

Konst eller konstigt?

Har småärenden på stan och sitter och tar igen mig på expen en stund för att fly värmen. Passade på att ta in posten också. Där fanns ett brev adresserat till kulturansvarig hos oss, så jag gissade att det var information från någon kulturarbetare som ville erbjuda en föreställning. Mycket riktigt.

I tider som dessa, då allt skall vara proffsproducerat och tjusigt och man helst skall ha flerårig designutbildning för att skriva en kursinbjudan, känns det uppfriskande att se något sådant här. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är oerhört raffinerat eller bara gjort direkt ur hjärtat, så att säga.
 
Det är jag som täckt över telefonnumren, riktigt så ... annorlunda, hade inte avsändaren skrivit & ritat.
 

fredag, juli 25, 2014

Väldoft

Jag sitter och tänker på hur lyckligt lottad jag är som har vänner. Under livets berg- och dalbanefärd har vännerna hängt med, trogna och tålmodiga. Jag har aldrig behövt uppleva det som jag har hört andra berätta, nämligen att när deras barn hade dött eller de hade skilt sig så försvann många runt dem. För mig har det tvärtom varit så att när livet krisat så har jag upplevt en mobilisering av vänner och bekanta som är något alldeles extraordinärt.

Bland annat därför är det är väldigt synd att jag är så dålig på att hålla kontakt genom att träffas. Det har visserligen haft orsaker som vännerna förstår, men ändå: hur roligt är det med en vän som aldrig orkar gå med på bio eller fika eller ringer? Som tur är funkar jag bättre i skrift och är bra på att hålla kontakt genom facebook, mejl och sms. Men jag tycker ofta att jag i många år varit en rätt dålig vän i betydelsen att jag sällan varit kroppsligen närvarande. Inte heller alltid själsligt. Att vännerna inte har dumpat mig är en livets gåva som jag är förundrat tacksam över.

Jag har vänner som jag känt i många år. Andra som har dykt upp senare under åren. Jag har otroligt många bekanta, både gamla och nya. Jag har också så smått börjat få nyare vänner vilket egentligen borde vara statistiskt omöjligt i min ålder. Det är alldeles fantastiskt.

Vänskapens blomma doftar i sanning ljuvt.

Systrar, bröder & Cab Calloway

Jag minns inte längre om det var Magnus eller jag som började med att kalla varandra för broder och syster i fin godtemplaranda. Tror det var Magnus. Länge sedan är det i alla fall. Jag gillar tanken på att man delar ett syskonskap i anden. Det är lite synd att vi tappat ordbruket. 

Tankarna leker ping-pong som vanligt och från detta med syskonskap letade jag i minnet efter låtar om sådant. Den första som ploppade upp i mitt huvud var There's a boat that's leavin' soon for New York. Sången är ur Gershwins opera Porgy and Bess och framförs av rollfiguren Sportin' Life när han lurar med sig Bess på villovägar. Broder Andersson har verkligen aldrig lurat ut mig på dylika så sången stämmer inte med livet här. Men Cab Calloway kan aldrig vara fel och han benämner Bess som syster, så... lyssna särskilt till hur han sjunger ordet "sistah". Lovely.

torsdag, juli 24, 2014

Leve surrealismen

Det händer att jag hakar upp mig på ett ord. Att jag börjar tänka aktivt på det och upprepar det gång på gång inne i huvudet. Liksom tuggar och smakar på det. Då blir ordet till sist garanterat konstigt och obegripligt. Hur kom någon på att sätta ihop ljud till just det där? Och så låter ordet underligt i flera månader efteråt.

För tillfället har jag hakat upp mig på singel. Det började med att jag helt enkelt läste fel och trodde att jag läste en annons för prima snigel, men det var det förstås inte. Det var en annons för grus. Jag fnissade. Sedan dök ordet upp i TV-reklam i samband med någon salva som skulle tas i singeldos. Haha, snigeldos, sade jag inne i mitt huvud. Det låter mycket roligare så.

Nu såg jag en till reklamfilm som är riktad direkt till sniglar, nej förlåt, singlar. Det är visst en kontaktförmedling för, citat, "elitsniglar". Mittåt, elitsinglar.  Jag kan inte låta bli! Singel låter mer och mer knasigt och jag bara måste ersätta det med snigel.

Det värsta är att jag har börjat byta åt andra hållet också. Kom att tänka på den roligaste kampanj jag vet för att få folk att betala TV-licensen, ni vet den där när barn fick uttala de hemskaste straff de kunde komma på för vuxna som inte betalade - jodå, nu sitter kampanjens slogan i mitt huvud, förvanskad till "Vill du ha en singel på ögat?"

Surrealism, du förgyller mitt liv.

P.S. När jag googlade snigel på ögat för att hitta filmen dök det till min stora häpnad upp ett blogginlägg som någon människa hade skrivit om det här redan år 2008. Jaha, titta, det var ju jag....

Hurra vad jag är bra

Det är ångbastu både ute och inne. Mitt huvud känns som om någon hoppat på det i timmar. Jag, som enbart badar i Sydkinesiska sjön eller möjligen Indiska oceanen eftersom allt annat är för kallt, skulle för en gångs skulle inte ha något emot ett dopp i en pool eller sjö. Men jag kan inte bada. Eller kan och kan, kroppsliga omständigheter gör det lite meckigt och ofräscht och så känns det inget vidare heller. Hur som helst är det synd om mig.

Men! Jag har gjort första utkasten till personligt brev samt CV som skall drabba en intet ont anande arbetsgivare när de väl har gått igenom kontrollen från argusögonen Magdalena och Sara. Det är bra kämpat en sådan här dag, tycker jag. Klappar mig själv på axeln.

tisdag, juli 22, 2014

Utomjordingen

Det där med att inte vara som alla andra, det kan slå åt olika håll. Utanförskap är inget vi önskar en medmänniska, och jag önskar hett att vi skall intressera oss mindre för vad som kan skilja oss åt och mer för vad som för samman. Det är föralldel inte gjort på en kafferast. Men det måste vara dit vi strävar, tycker jag. 

Alienation är alltså inget bra. Men det finns egenvalt utanförskap också. Människor som väljer att bryta en norm eller på annat sätt kliva utanför den stora gruppen. Jag skulle säga att, så länge inte det här utanförskapet föranletts av att man är psykopat och hanterar andra människor efter det, så är det mod det handlar om. Oavsett motivet. För viljan att stå utanför behöver inte alltid ha en vacker anledning. Det kan lika gärna vara en präktig tjurskallighet som gör nonkonformisten; mod krävs det i alla fall. 

Så finns det utanförskap som sitter ytligare. Det jag känner vid jämförelser med andra. "Alla andra" går livsvägen rakt fram utan kringelikrokar, har hyfsad lön, gillar heminredning, husdjur, motionerar och älskar att laga mat. Det luriga med "alla andra" är att jag vet att den glättade livsstilsmagasinsbilden inte är verkligheten - ändå köper jag den på något sätt. Och kommer alltid till korta  vid jämförelser. 

Därför har jag nu bestämt att bli en alien på riktigt. Jag är faktiskt inte intresserad av, till exempel, matlagning. Gillar att äta men vill slippa tänka och göra. Har dragits med vissa komplex för det. Dels husmoderskomplexet, dels osinnlighetskomplexet. Ni vet, en människa som älskar mat och frossar i dofter och pratar om mustiga grytor och så vidare, det leder ju tankarna till ett och annat. Vad säger det om en som tänker "orka"...? 

Men nu skall jag inte tänka så längre. Jag skall bejaka mitt utanförskap till fullo och njuta av det. Som den utomjording jag är. Hittar jag fler utomjordingar är jag glad. Annars får jag odla min särart och säga som det är att mat är gott, men det finns böcker. 

lördag, juli 19, 2014

En stilla reflektion

Utegångsfåret har kompisen A här. När de kom inrusande från regnet berättade A att de hade sett en chow-chow som de tyckte var så otroligt söt. Vi pratade om hur mysigt pälsiga de är och A tyckte att det måste vara skönt att ha en chow-chow uppkrupen bredvid sig i soffan och luta hakan mot. Jag som tyvärr reagerar som pälsdjursallergiker med ryggmärgsreflexen, tyckte inte det lät lika skönt men höll med om att de ser ut som stora mjuka pälsbollar. Samtalet avslutades med att A sade att det kunde vara praktiskt att ha vovven där (underförstått med sin täta, tjocka päls) för då kunde man ställa sina drinkar där. Bilden av glas som försvinner halvvägs in och står stadigt i pälsen på en chow-chow är jättegullig.

Men förlåt mig nu. Varför ingår drinkar i en tolvårings liv och föreställningsvärld? Det går att besvara med att säga mjölkdrinkar och andra alkoholfria drinkar, men ni vet lika väl som jag, och A, att det var inte det hen såg framför sig. Svaret är som vanligt normen. Traditionen. Kulturen. Som gör att barn tidigt drillas i att veta vad vuxna förväntas ha i sina glas. Det är det som gör mig så förbannad emellanåt och alldeles uppgiven andra gånger. Inte att människor tar sig ett glas då och då.

Jag är inte uppväxt i en helnykter miljö och vet att det går alldeles utmärkt med måttlighetsdrickande. (Det är jag väldigt tacksam för, mamma och pappa.) Mitt livsval att aldrig börja dricka och helt slänga ut alkoholen från mitt liv har mer övergripande orsaker, likaväl som personliga. Jag upprörs alltså inte av att alkohol förekommer i barnfamiljer. Jag anser däremot att det är helt åt skogen att normen aldrig ifrågasätts. Jag blir illa berörd när en tolvåring pratar om drinkar. Så fånig är jag.

Kerstins rosenmaränger

Åskan knallar beslutsamt. Blixtar ser jag inga eftersom det är så ljust ute. Vinden tar i och det är skönt korsdrag en stund innan dörrar far igen av draget. Jag väntar på att regnet skall komma och njuter av att inte känna mig tvingad att gå ut och hitta på något med my boys. Hänger på Facebook och pratar med kompisar, läser, dricker te - slappar.

Nyss lade vännen Kerstin upp en fin bild på en kopp fylld med torkade rosenblad, och meddelade att hon skall göra rosenmaränger. Kerstins rosenmaränger går inte av för hackor. I det här fallet fungerade de dessutom som en påminnelse om en tid som flytt (litterär referens se, ni hajar, ersätt rosenmarängerna med Madeleinekakor) och jag gick för att se om flaskan med rosenvatten står kvar i skafferiet. Det gör den. Jag kommer aldrig att använda rosenvattnet till något. Men flaskan ställde jag tillbaka som ett minne av min dotter.

Ack! En gång i tiden bodde hon hemma och bakade goda och i mina ögon vansinnigt invecklade kakor. Flera gånger blev hon inspirerad av fikastunder hos Kerstin och tillverkade de där goda sakerna vi hade blivit bjudna på. Jag minns med glädje just rosenmarängerna, och svartvinbärsmacaronerna. Men nu bor hon på Arken och arbetar dagarna i ända. Allt i sin ordning och precis som det skall. Det hindrar inte att det är lite bitterljuvt att minnas flydda tider, som ändå var bara häromåret.

fredag, juli 18, 2014

Läsupplevelser

Jag lämnade boktips till en bekant och blev samtidigt sugen på att läsa om böckerna jag tipsat om. Det var rätt många år sedan sist, och egentligen hade jag helst velat läsa dem på originalspråket engelska (jag kan ett språk utom mitt modersmål så pass bra att jag obehindrat läser det; det vill jag alltid utnyttja), men nöjde mig med den svenska översättningen. Redan i första meningen tänkte jag: "Men det här måste ju hon ha översatt". Tittade efter, och mycket riktigt var det Jadwiga P Westrup som stod för översättningen.

Jag minns alla böcker jag läst som blivit översatta av Westrup med glädje. Hennes stil var omisskännelig samtidigt som det kändes som att hon alltid låg nära originalet när det gällde avsikt och ton. Det är till och med så att T.H. Whites Svärdet i stenen är en bok som jag hellre läser i översättning än i original, tack vare Jadwiga P Westrup. Himla synd att hon gick bort innan hon hann översätta ännu fler böcker och öppna för stora,  goda läsupplevelser.

Ni får första meningen så kan ni ju se om ni kan gissa vad det var som fick mig att gissa att det var en JPW-översättning. För mycket längesedan, ja redan vid den tiden då Herren Gud började bli missnöjd och sa: "De är elaka allihop därnere, alla utom familjen Noak, jag tror jag tar mig en syndaflod", då fanns den mycket enkla urbilden till alla cirkusar i det land som nu heter Israel.


torsdag, juli 17, 2014

Varför skall man minnas

Bäst som jag stod och filade naglarna dök ovälkomna minnen upp i huvudet. Jag vet inte vad som utgjorde kopplingarna mellan minnesfragment och bilder, jag vet bara att plötsligt stod jag där med tårar som droppade längs med näsan och frenetiskt försökte värja mig. Jag vill inte minnas jag orkar inte minnas varför måste jag minnas? Det är ett livslångt straff, att minnas.

Samuel i sängen, jag som hastigt förklarar att jag måste åka hem och mata lillebror och att jag tar en taxi hem och att pappa kommer till sjukhuset med samma taxi och att Samuel inte skall vara ängslig för snart kommer pappa och så springer jag med mjölkstinna och värkande bröst ut till taxin. Utan att ana att det var sista gången jag såg Samuel vid medvetande. Jag hade visserligen registrerat under timmarna som gått att han hade verkat alldeles borta vid två tillfällen, vilket jag talade om för personalen. Han fick kateter och även jag kunde, fast jag inte direkt höll koll, se att det inte fanns många droppar urin i påsen. Någon tog blodtrycket men jag kan inte ha lyssnat, för när jag läste journalen sedan stod det att han hade 40/30 och det borde jag ha reagerat på. Hans kropp höll på att stänga ner. Men det fattade inte jag. Då.

Det där minnet av att jag nästan inte tar mig tid att vara själsligt närvarande i den sista stund jag hade med min levande och medvetna pojke, det tar kål på mig.

Varför måste jag minnas det här och andra, plågsamma stunder, när jag inte kan minnas Samuels fyra och ett halvt första friska och glada år?

måndag, juli 14, 2014

Alef i natten

Istället för att suckande vrida och vända på mig i sömnlöshetens plåga lyssnar jag på sommarpratare. Först ärkebiskopen. Nu Morton Narrowe. Om någon tycker sig se ett tema här så är det rätt. 

Morton Narrowes program fick mig att minnas lite mer av kursen i det som kallades icke-språklig hebreiska på teologen. Hur jag intresserat lyssnade och antecknade. Ritade alef i långa rader i anteckningsblockets marginaler. Kommer inte ihåg så mycket mer. 

Jag har i många år hett önskat att jag kunde komma ihåg mer av allt jag lärt mig. Alltför mycket har runnit bort. Men jag behövde i alla fall inte googla för att minnas hur alef ser ut, alltid något.

torsdag, juli 10, 2014

Omsorg

Jag hade några ärenden ut idag men pojkarna har hållit sig inomhus med vinklade persienner, glass och dricka. F-e-r-u-k-t-a-n-s-värt varmt. Nyss haffade jag Trollpojken och gav honom en dusch. Tvättade hans hår också och frågade om det var skönt att inte vara så varm om huvudet. Jo, nickade han, det var det.  Jag började styra med nagelsaxen och mumlade om att raka hans haka också innan sänggåendet. Hans rödkantade gräspollenpåverkade ögon såg trött på mig. Han drog sig undan. Jag lade ner. Vi tar det i morgon istället.

Som så ofta när jag hålls med kvällsbestyren eller andra fysiska aktiviteter med Trollpojken tänker jag på hur mycket av min omsorg om honom som sitter i mina händer. För mig har omsorgen om alla mina barn så tydligt suttit i händerna. Jag har försökt att ta i dem på ett bra sätt. Visa omtanken och kärleken genom att inte rycka och dra, utan använda mjuka och följsamma rörelser. Såklart har mina händer varit arga emellanåt. Trötta, irriterade och utan förmåga att hejda sig riktigt. Tack och lov har de stunderna ändå varit få.

För mina tre andra barn är den tiden över. Jag sköter inte längre deras tvättbestyr eller deras av- och påklädning. Men för Trollpojken kommer behovet av händernas omsorg finnas så länge han lever. Det känns fint. Viktigt. Och det manar till respekt för den alltmer vuxna person han är, och som inte skall bli behandlad som ett litet barn bara för att han behöver fysisk hjälp också. Torka i rumpan. Snyta näsan. Allt det där som så många gör för sina kära anhöriga varje dag eftersom det finns många orsaker till att en människa inte klarar sig själv. Den viktiga, ordlösa omsorgen.

tisdag, juli 08, 2014

Du gamla, du fria

Av en slump tvingade jag tolvåringen att lyssna till en sketch ur Hasse å Tages revy Gula Hund vid frukosten. Han satt snällt kvar och lyssnade. Efteråt förklarade jag de referenser som hade gått över hans huvud, som det där med Hallands floder och rasbiologi.

Slog så upp dagens UNT. Läser. http://unt.se/uppland/uppsala/flyktingbeslut-maste-tas-om-3245262.aspx

Visst. Man kan säga att SD:s överklagande handlar om beslutsprincipen. Att det är ett skenargument är så pass tydligt att det blir löjligt att ens låtsas att det är så. Jag är extra nöjd över att ha låtit (tvingat) sonen lyssna på "Folkspillran" http://youtu.be/hZfh2IJHVmk just idag. 

måndag, juli 07, 2014

Party pooper

Sedan jag var femton år och bestämde mig för att aldrig börja dricka alkohol har jag naturligtvis mötts av reaktioner på det beslutet. Särskilt som jag samtidigt valde att bli organiserad nykterist, det vill säga vara medlem i en organisation som arbetar förebyggande och vill vara ett alternativ till alkoholnormen. Jag har heller aldrig varit mycket för att flyga under radarn, så att säga. Alla som lär känna mig får rätt snart veta att jag är nykterist. Jag kan ärligt talat inte säga om det beror på att det är jag själv om är så attans snabb på att tala om det, eller om det beror på att alkoholen är så ständigt närvarande i samhället att det inte ens går att undvika att tala om den. Hur som helst. Jag har hört det mesta folk kan ha att säga till en nykterist. Ibland förvånas jag. Särskilt när jag första gången som tonåring hörde någons bekännelse om att det var kul att vara full.

Jaha? Trodde du att jag inte hade fattat det? Är det inte det som är grejen med drogen, att den ger ett rus som man gillar?

Det finns mycket vi människor gillar som vi vet är destruktivt för oss. Sådant vi faktiskt undviker därför att vi vet att njutningens konsekvenser är allt annat än njutbara.  Att vi människor som släkte är inkonsekventa och kortsynta, det vet jag alltför väl. Jag är ju själv precis likadan. Men jag vet inget annat än alkohol som är så heligt. Om närvaron och bruket av alkohol ifrågasätts blir det liksom dålig stämning. Ingen vill vara en glädjedödare så de flesta håller tyst.

Tro det eller ej, även jag håller tyst mycket mer än du vet om. För jag vill inte vara den där som påpekar att nä nu är det för mycket socker i den där läsken. Nu måste du faktiskt börja röra på fläsket om du skall må bra ju äldre du blir. Kom igen nu och börja sopsortera för den här planeten håller på att dö. Vi äter alldeles för mycket kött. Men oj. Visst ja. Allt det där pratar folk öppet om. Petar på andra för att säga till dem att tänka efter lite. Det går att ifrågasätta och prata om. Inte om alkohol som är den mest använda drogen i vårt samhälle - och dessutom laglig. För vi måste ha den. Vi måste ha alkohol för annars kan vi inte uppleva glädje.

Är det vare sig bra, eller sant?


Skillnaden mellan norr och söder

Dessa kulturkrockar. Trots att jag tillbringat stora delar av min barndoms somrar utanför Skellefteå och ansett mig vara halv västerbottning är det så mycket jag inte vet. Jag insåg detta när bror min, som varit Umeåbaserad sedan 1988 (bortsett från ett år då han och hans familj bodde i Skåne), och min svägerska berättade om hur det är att köra söderut med bil. Skillnaden är stor.

De återberättade med inlevelse hur det är att köra om natten längs motorvägarna nedåt landet. Först som vanligt; bilen med de extra strålkastarna som är finfina att ha för att lysa upp små och slingriga skogsvägar om vintern på väg till stugan ger god sikt. Men sakta börjar ett problem göra sig gällande. Föraren bländas oftare och oftare av det starka återsken som trafikskyltarna ger ifrån sig när billyktorna (plus de extramonterade strålkastarna) ger ifrån sig sin ljusflod. Ju längre söderut, ju tätare kommer skyltarna. Historien förtäljer att när svägerskan körde bad hon att få sina solglasögon. Bror min sade att han inte trodde att det var lagligt att köra med solglasögon om natten. Problem!

Klart att det är skillnad. Definitivt i jämförelse med att köra mot norra Sveriges inland. Det är Vindeln och så kör man några mil och så står det Lycksele och så kör man flera mil till och så står det Storuman och så kör man. Repetera valfri sträcka, principen gäller oavsett slutmål. Söderut är det skyltar mot Strängnäs, Norrköping, Göteborg och Pyttemåla varje kilometer. Klart man blir bländad. Och måste välja mellan att köra med solglajjor på eller att dra ur säkringen till extrastrålkastarna.

Nu har jag lärt mig det.


Svängdörrsmöte

Vid ingången till Gränby centrum för en stund sedan såg jag en yngre kvinna som var rejält påbyltad, tyckte jag som höll på att förgås i värmen. Sjal och ordentligt med heltäckande kläder. Hon satt på marken och pratade i telefon med någon. Jag såg att hon tiggde eftersom hon hade en pappbägare framför sig. Jag steg in i en öppning i den automatiska svängdörren. Precis framför mig var en äldre man som vände sig om när jag kom efter och ställde sig att vänta in mig. När jag kom jämsides sade han med ett klagande tonfall "Vad jobbigt att de sitter så här". Jag svarade "Det tycker nog de också" och gick vidare. Han mumlade något som jag inte hörde. Jag tänkte att man inte direkt kan påstå att jag tog debatten, men han fick i alla fall inte medhåll.

Han, där han gick strax före mig, hade nämligen tittat noga på den här unga kvinnan och hennes telefon. Jag tror att han var tvungen att avbörda sig lite indignation över att hon satt och pratade i telefon, för snälla nån, det vet ju alla att tiggare som har mobiltelefon bara luras. Och så kastade han en blick bakåt och såg mig komma. Medelålders svenne, borde hålla med. Han missade de subtila signalerna, kan man säga (Gudrun Sjödén-klänning = kulturtant, flera hål i öronen samt ett i vänster näsvinge).

Jag var trekvartsnöjd med min lama protest. Tills samvetet började plåga mig. Tänk om den här äldre herrn inte alls avsåg något som innebar en längtan efter förbud för tiggeri eller utvisning av alla tiggare. Tänk om han faktiskt menade att han tyckte att det är jobbigt att se dem därför att det blir så tydligt hur orättvist världen är inrättad - eller något åt det hållet. Svaret får jag aldrig. Det känns riktigt jobbigt.


lördag, juli 05, 2014

Svår bekännelse

När vi för någon månad sedan fick höra att Tönnes har autism tog det längre tid för mig att landa i beskedet än jag hade väntat mig. Under ett fikasamtal med körkompisen Malena gick det upp för mig att det som gör det så svårt för mig att riktigt acceptera är att det kändes som att dörren till språket stängdes. Jag vet inte om det är sant eller ej, men det är den starka och sorgsna känsla jag bär med mig nu. Jag påminner mig själv om och om igen om att det enbart är av godo ju mer vi vet om Tönnes styrkor och svagheter eller snarare speciella behov och färdigheter. Det är samma pojke.

Gud hjälpe mig, jag ser på honom med andra ögon sedan autismbeskedsdagen. Jag ser honom som mer begränsad än jag gjorde innan.

Jag hatar det. Jag föraktar mig själv för att det är så.

torsdag, juli 03, 2014

Att inte äga sin kropp

Oj, vad kvällstidningarna bidrar till förnyelse av svenska språket. Slötittade på Aftonbladet på nätet nyss och lärde mig ett nytt verb: bröstkuppa. Några kvinnor visade tydligen att de hade bröst. Själv skulle jag aldrig i livet ta av mig på överkroppen offentligt eftersom jag är väldigt blyg på det viset, men jag förstår inte skräcken inför det. Särskilt inte med tanke på hur fokus ofta läggs på just denna kroppsdel hos kvinnor i konst, reklam, film, litteratur, vad ni vill. Men när kvinnor väljer att visa upp sig utan avsikt att vara sexiga, då är det stötande.

Vi äger inte vår egen kropp. Någon annan, det vill säga en man, är den som sätter gränserna för när, var och hur vi får visa oss. Och vet ni vad. Det värsta är att jag också reagerar om jag ser nakna kvinnobröst på en strand eller om jag skulle bevittna en aktion som den tidigare nämnda bröstkuppen i Almedalen. Jag är givetvis lika hjärntvättad. Till att reagera inför ett naket kvinnobröst men inte höja ögonbrynet vid åsynen av ett naket mansbröst. Visst finns det en oskriven lag i större delen av vår nutida värld att män inte uppträder med bart bröst på kontoret eller i andra mer officiella och seriösa sammanhang, men en varm sommardag kan man se företrädesvis yngre män gå utan något på överkroppen. Det kan inte en kvinna göra utan problem om hon vill göra det. (Även om det är smartare att skydda sig mot solen genom att ha något på, men det var inte det saken gällde.)

Nej, jag kommer aldrig att bröstkuppa. Men det är idiotiskt att det skall betraktas som just en kupp när en kvinna tar av sig på överkroppen i något annat syfte än att förföra. Andra anledningar, som att avtäcka sin byst för att amma, gills inte. Som bekant.

Mansbröst. Inte stötande idag.
Caravaggio

Kvinnobröst. Stötande idag.
Tintoretto



onsdag, juli 02, 2014

Som om universum vill säga mig något

När får man använda ordet ödestimmar? Jag tänker allt oftare på det nu för tiden. Rapporter om SD och deras brunskjortade kompisar skrämmer mig oerhört. De skrämmer de flesta av oss, inte bara i Sverige. Hela Europa har samma åkomma som jag inte ens vet vilket ord jag skall sätta på. Människofientlighet, snålhet, intolerans, rädsla, okunnighet... listan blir så lång och jag saknar ändå ord.

Som av en slump läser jag om två böcker som utspelar sig under en tid som vår nutid kan spegla sig i. Den där tiden om vilken vi säger "det får aldrig hända igen". Den där tiden som vi hört och läst och sett vittnesbörd ifrån och ryst av fasa inför. Tiden som vi tror oss veta hur den uppstod, men ändå inte har lärt något av för att förhindra att samma tankar och politik får fotfäste igen. Och nu talar jag inte om Tyskland, eller Ryssland, eller något annat land ännu mer långtbortifrån för att lägga även geografiskt avstånd mellan oss och dem, nu och då, jag talar om Sverige. Om svensk flyktingpolitik och vanliga svenskars hållning gentemot de som kommer till oss och inte hetat Johansson i fem släktled bakåt. Både då - och nu.

Jag vet inte vad jag skall ta mig till.