lördag, juli 19, 2014

Kerstins rosenmaränger

Åskan knallar beslutsamt. Blixtar ser jag inga eftersom det är så ljust ute. Vinden tar i och det är skönt korsdrag en stund innan dörrar far igen av draget. Jag väntar på att regnet skall komma och njuter av att inte känna mig tvingad att gå ut och hitta på något med my boys. Hänger på Facebook och pratar med kompisar, läser, dricker te - slappar.

Nyss lade vännen Kerstin upp en fin bild på en kopp fylld med torkade rosenblad, och meddelade att hon skall göra rosenmaränger. Kerstins rosenmaränger går inte av för hackor. I det här fallet fungerade de dessutom som en påminnelse om en tid som flytt (litterär referens se, ni hajar, ersätt rosenmarängerna med Madeleinekakor) och jag gick för att se om flaskan med rosenvatten står kvar i skafferiet. Det gör den. Jag kommer aldrig att använda rosenvattnet till något. Men flaskan ställde jag tillbaka som ett minne av min dotter.

Ack! En gång i tiden bodde hon hemma och bakade goda och i mina ögon vansinnigt invecklade kakor. Flera gånger blev hon inspirerad av fikastunder hos Kerstin och tillverkade de där goda sakerna vi hade blivit bjudna på. Jag minns med glädje just rosenmarängerna, och svartvinbärsmacaronerna. Men nu bor hon på Arken och arbetar dagarna i ända. Allt i sin ordning och precis som det skall. Det hindrar inte att det är lite bitterljuvt att minnas flydda tider, som ändå var bara häromåret.

Inga kommentarer: