onsdag, juli 30, 2014

Orolig själ och nattens längtan

Vaknade nyss till en ny dag. Ansiktet var vått av tårar. En del av tårarna hade runnit in i öronen. Vad hade jag drömt? Drömmen är redan på väg att skingras så detaljerna är borta. Men huvuddragen är kvar. Jag drömde om Samuel. Inte om hur det var eller något som stämde med verkligheten. Nej, drömmen var på en och samma gång allmän och specifik. Den handlade om den stora sorgen och obönhörligheten i att Samuel låg och dog för oss. Den utspelade sig, lite vagt och nästan som det var, under de fem veckor Samuel låg i koma innan han dog. 

När jag vaknat till torkade jag ansikte och öron. Undrade varför jag gick igenom det här igen. Trodde jag var ganska färdig med att bearbeta det även om sorgen ännu kan vara så häftig att den tar andan ur mig. En ytlig förklaring till drömmen fann jag fort. Igår satt jag länge och tittade på ett foto av Samuel, så han fanns aktivt i mina tankar när jag somnade. Men ändå. Han har varit borta så länge. Tomrummet han lämnade efter sig är inte något nytt och ovant faktum. 

Det är väl så att det aldrig går över. Jag längtar fortfarande efter min pojke. Min vackra pojke med den starkaste integritet  jag stött på hos ett barn. Min pojke med den raka hållningen, virvlarna i håret och de djupa tankarna. Vi fick sex år med Samuel. Det hör till i sådana här sammanhang att vara tacksam för den tid man fick men jag drabbas än av stunder av vild sorg då jag inte är ett dugg tacksam. Hur skall jag kunna vara nöjd med att vi inte fick livet med Samuel? Vara tacksam över allt han aldrig fick uppleva? Finna ro i det faktum att han plågades och dog och att jag aldrig mer fick höra hans röst, se hans leende och hålla om honom... efter mer än sexton år har jag ännu inte funnit frid. Så illa är det. 

Jag längtar efter Samuel varje dag.