lördag, juli 05, 2014

Svår bekännelse

När vi för någon månad sedan fick höra att Tönnes har autism tog det längre tid för mig att landa i beskedet än jag hade väntat mig. Under ett fikasamtal med körkompisen Malena gick det upp för mig att det som gör det så svårt för mig att riktigt acceptera är att det kändes som att dörren till språket stängdes. Jag vet inte om det är sant eller ej, men det är den starka och sorgsna känsla jag bär med mig nu. Jag påminner mig själv om och om igen om att det enbart är av godo ju mer vi vet om Tönnes styrkor och svagheter eller snarare speciella behov och färdigheter. Det är samma pojke.

Gud hjälpe mig, jag ser på honom med andra ögon sedan autismbeskedsdagen. Jag ser honom som mer begränsad än jag gjorde innan.

Jag hatar det. Jag föraktar mig själv för att det är så.

Inga kommentarer: