torsdag, juli 17, 2014

Varför skall man minnas

Bäst som jag stod och filade naglarna dök ovälkomna minnen upp i huvudet. Jag vet inte vad som utgjorde kopplingarna mellan minnesfragment och bilder, jag vet bara att plötsligt stod jag där med tårar som droppade längs med näsan och frenetiskt försökte värja mig. Jag vill inte minnas jag orkar inte minnas varför måste jag minnas? Det är ett livslångt straff, att minnas.

Samuel i sängen, jag som hastigt förklarar att jag måste åka hem och mata lillebror och att jag tar en taxi hem och att pappa kommer till sjukhuset med samma taxi och att Samuel inte skall vara ängslig för snart kommer pappa och så springer jag med mjölkstinna och värkande bröst ut till taxin. Utan att ana att det var sista gången jag såg Samuel vid medvetande. Jag hade visserligen registrerat under timmarna som gått att han hade verkat alldeles borta vid två tillfällen, vilket jag talade om för personalen. Han fick kateter och även jag kunde, fast jag inte direkt höll koll, se att det inte fanns många droppar urin i påsen. Någon tog blodtrycket men jag kan inte ha lyssnat, för när jag läste journalen sedan stod det att han hade 40/30 och det borde jag ha reagerat på. Hans kropp höll på att stänga ner. Men det fattade inte jag. Då.

Det där minnet av att jag nästan inte tar mig tid att vara själsligt närvarande i den sista stund jag hade med min levande och medvetna pojke, det tar kål på mig.

Varför måste jag minnas det här och andra, plågsamma stunder, när jag inte kan minnas Samuels fyra och ett halvt första friska och glada år?

Inga kommentarer: