fredag, augusti 22, 2014

Väktaren i trappan

Varje vardagsmorgon kastar Tönnes upp sitt dingeldjur i trappan. Jag har i alla år sagt till honom att "det får vänta där på dig till du kommer hem". Vi har blivit så vana vid att det jämt ligger ett mjukdjur där att vi slutat se dem. 


Men ibland fångar de min blick. Oftast är det någon gång varannan vecka, som nu, när Tönnes gått över till sin pappa, och dingeldjuret kommer att ligga orörligt och vänta på Tönnes till nästa fredag. Känns bra. Allt är som det skall när mjukdjuret i trappan väntar och vakar.


Riddar Rödtott - han leve!

Tönnes ville bära brickan så jag gav glaset med dricka till Sigvard och tog själv ljuset. Sedan sjöng vi medan vi gick in till födelsedagsbarnet. Rödtotten med pepparkornsögonen log sådär mjukt och fint som bara han kan. När vi hade uppvaktat lämnade vi honom igen. Han har lång sovmorgon och gick knappast och lade sig en sekund före klockan ett eller så i natt.

Sjutton år fyller han idag. Min gosse som varit så älsklig ända redan sedan födseln och sjöng klockrent innan han hade fyllt två år. Min smarta pojke med den sjuka humorn och det oändligt stora hjärtat. Min Justus, som är så disträ att jag inte förstår hur det är möjligt. Min riddare. Ja, må han leva!




torsdag, augusti 21, 2014

Längtan

Har inte kommit igång med att bryta min lättjefyllda vana att åka buss till jobbet istället för att cykla. Marken är alltid frusen för lata svin, och jag har precis blivit förkyld. Hur som helst tog jag linje 20 som åkte förbi valstugorna och tänkte att du nu hade fått rösta i ditt andra riksdagsval. Den 18 september skulle du ha fyllt 23 år.

Jag vet inte varför jag liksom vill följa dig framåt i ett liv som slutade. Du kan aldrig bli mer än sex år och det är meningslöst att försöka gissa hur du skulle varit och vad du hade tyckt om att göra som tioåring, som tonåring, som ung vuxen. Det är väl längtan som gör det. Längtan efter dig tickar i mig som ett ur.

Tänker ibland på om dina små kompisar minns dig. Hur mycket de kan minnas. Någon gång skulle jag vilja veta. Deras föräldrar minns naturligtvis, men jag har ingen lust att vara spöket från den tragiska tiden för länge sedan som dyker upp för att älta. Man vill ju inte vara morbid.

Sista dagisfotograferingen, hösten 1996. Samuel var fem år. Sjukdomen upptäcktes drygt en månad senare.

onsdag, augusti 20, 2014

Ynk

I vissa lägen finns det bara en sak att göra, och det är att dra sjalen med ananasmönster över sig och försöka dö bort från världen en stund. Det senare är svårt att uppnå när ögonen känns som om pissmyror promenerar omkring på ögongloben, näsvingarna blir rödare och rödare av snytningar och halsen kliar. Å, vad jag inte vill bli förkyld. Pallar inte med det.

Asar mig ut i köket att fixa en kopp té och ta kvällsdosen av röd solhatt. Tron kan försätta berg, som bekant, och just nu behöver jag innerligt tro på röd solhatt.

Känner mig som en synnerligen vissen kisse. Men säger som Arnold: "I´ll be back".

måndag, augusti 18, 2014

Skrattspegeln

Vid kvällsmaten fick jag för mig att fråga Sigvard om det var någon i hans klass som hade växt under sommaren. Det är ju ungefär nu det börjar, de där åren då skolstarten innebär att det inte går att riktigt känna igen alla som ränt i höjden eller fått fjunmustasch. Jag uttryckte mig uppenbarligen inte så att han förstod. När jag ser i ansiktet och ögonen på den jag talar med att hen inte hänger med riktigt, tappar jag koncepterna och börjar blir rejält osammanhängande istället för att bli mer stringent. Jag flummade alltså iväg på min obegriplighets väg.

Till sist bröt Alva in och sade till Sigvard: "Är det någon som har växt i din klass?" Att pojken inte förstod det, det har jag ingen förklaring till, men till sist lyckades vi få fram meddelandet. Jag sade något om att för att vara så smart så är Sigvard rätt korkad. Då tog Justus honom i försvar och påpekade att om jag bara hade ställt en enkel och rak fråga till att börja med istället för att, och här började han härma mig med handviftningar och allt, säga att "man förändras under livet... och universum... och...."

Jag höll på att trilla under bordet att skratt. Jag insåg direkt att det var precis så jag hade uttryckt mig (nåja, jag nämnde faktiskt inte vare sig universum eller människans inneboende möjligheter till både stor godhet och ondska den här gången) och vad värre är, jag förstod att det är så jag låter hela tiden.

Vojne, vojne. Jag kan tyvärr inte utlova någon förbättring, men jag skall göra en allvarligt menad ansträngning att vara lite tydligare. Låta bli att vara så nervöst ängslig att bli förstådd att varje tecken till oförstånd eller missförstånd slungar iväg mig som en flipperboll på en ostyrbar bana. Ping - zing - tilt - frågetecken?

Hjärtanskär

De där människorna som gör att det inte är så svårt att andas. Att det går att le en gång till. Familj och vänner och bekanta. De som ler vänligt och lyssnar, det kanske räckte för att den dagen skulle vara uthärdlig. Så viktiga de är.

Jag har sådan tur att jag har tre av dem hemma på nära håll varannan vecka, och den fjärde dök upp spontant för en stund sedan. Nu tar hon med Rödtotten för att storhandla mat. Sedan skall hon laga kycklinggryta till kvällsmat. Jag kan rekommendera alla som inte redan har en att genast se till att få sig en Alva.

Utegångsfåret (som egentligen borde få byta namn nu när han blivit så välfriserad, men det kommer nog tider med längre hår igen) skypar med sin belgiska kompis medan de spelar online. Nyss vrålade han glatt "What is wrong with you, man?". Jag vet inte varför jag tyckte det var så hysteriskt roligt men jag vek mig ute i hallen.

Nu väntar jag bara in Tonåringen. Som har gått sin första dag på särgymnasiet. Ny skola, ny klass, ny lärare. Och inte kommer han att kunna berätta någonting om dagen för mig. Det skall bli spännande att hämta honom vid taxin och spana in hans uppsyn, för det är den jag har att gå på. Mamma detektiv letar spår och tecken överallt.

Så går det en dag till, och det gick också. Tack vare all hjälp som är ovärderlig.

lördag, augusti 16, 2014

Energitapp

Igår kväll hade jag en stund av dådkraft. Det vill säga, jag planerade inför dåd som skulle utföras dagen efter. Idag är det som man kan förstå dagen efter. Och det är rent märkligt hur mycket jag inte vill göra något annat än att ligga och läsa och till och från tramsa på Facebook.

Det blir ännu märkligare när jag betänker att jag känner mig som en dynamo av rastlös energi. Varvar upp hela tiden, så att säga. Så bra om den energin kunde kanaliseras till att göra det där jag planerade igår och som dessutom faktiskt bara är vanliga vardagsgrejer. Inga stordåd direkt. Det vore ännu bättre om den energin fanns till hands när det gäller att fixa de där stora livsprylarna. Vart tar den vägen?

Jag begrundar. Tänker att bara jag fattar ett aktivt beslut om att den här dagen skall ägnas åt att granska mitt navelludd så är det okej. Kan jag göra det? Törs jag?

tisdag, augusti 12, 2014

The black dog

Läser om Robin Williams död. Det gör gott att så många rapporter och inlägg på sociala medier pratar om hans depressioner. Att tonen är allvarlig och inte sensationslysten. Det kanske kan hjälpa en och annan att orka be om hjälp, tänker jag. 

Och sedan tänker jag på mig själv. Hur mycket har jag berättat? Det finns säkert många som anser att jag har berättat alldeles för mycket och brer ut mig plågsamt ordrikt om hur det är att må dåligt. Men vet ni vad? Jag har inte sagt mer än en bråkdel. Man vill ju inte skrämma upp sina föräldrar, barnen och vännerna. Mitt i den stora tomheten måste man ändå ta ansvar för andra. Det måste i alla fall jag. 

Det är först nu, när jag inte längre är deprimerad, och har kommit så långt att jag inte längre tar för givet att det måste komma depressioner livet igenom, som jag kan säga att jag också har balanserat på den där gränsen. Att säga rent ut att man inte orkar leva - det är svårt, det. Säga det på rätt sätt och i rätt stund till rätt person. Så det inte låter som att man koketterar med sin smärta, får det att låta som en flört med döden. 

Nej, jag har aldrig flörtat med döden. Jag har haft sådan tur att något funnits som viskat "lev" även när inget finns utom smärta. Jag har alltid hållits kvar av min kärlek till fem personer. Inte ens när jag föraktat mig själv som mest har jag varit så långt nere att jag trott att de skulle ha det bättre utan mig. Det, nej de, har varit min räddning. Samuel. Alva. Justus. Tönnes. Sigvard. Så heter mitt livs hållpunkter. Jag lämnar dem aldrig. 

Den svarta hunden är ett vidrigt sällskap. Den gör att allt i livet smakar aska.

Jag vill aldrig mer bli deprimerad. 

måndag, augusti 11, 2014

Blandade metaforer en ledsen stund

Ja, så såg man då till att bli kapten på skutan och sätta en nervös men samtidigt stadig hand till rodret. Nu skulle man styra ut över vågorna. Bli omtumlad och kanske kapsejsa några gånger, men ändå känna tillförsikt och få stadigare sjöben alltefter.

Så visade det sig att livet inte alls var en skuta och jag sannerligen inte någon kapten. Istället är jag dendär termosen som testades i det utmärkta gamla konsumentprogrammet REA av och för barn för drygt tio år sedan. Termosen som skulle vara okrossbar och klara att en pansarvagn körde över den. Den var inte okrossbar. Pansarvagnen rullade obevekligt över och termosen brast.

Termos och ingen kapten, således. Ligger i bitar på marken och tittar bittert upp mot livet, den tunga och ohejdbara pansarvagnen. Men visst. Rulla på och krossa lite mer. Strängt taget får man väl vara glad över att det finns något kvar att köra över.

söndag, augusti 10, 2014

Handarbete new school

Fick ett infall att det vore roligt att göra korsstygnsbroderier med bevingade ord, förnumstiga levnadsråd och Egen härd är guld värd. Flinade lite inombords tills jag började fundera på hur jag skulle gå till väga. Inledde med att tänka på material. Något tyg att brodera på, brodyrgarn, någon mer nål än de tre trotjänare som jag sytt i knappar, fållat gardiner och sytt fast märken på minstingens scoutskjorta med, och så stramalj eller vad det heter och så säkert ytterligare broderiparafernalia som är okänd för mig. Jag har inte utrymme i budget för plötsliga hantverksutsvävningar så det var ett verkligt aber. Sedan tänkte jag på att rita upp mönster och hur äckligt stora inslag av matematik det innebär. Fick huvudvärk och mindervärdeskomplex.

Sedan tänkte jag inte mer utan gjorde vad varje vettig människa gör nu för tiden; jag öppnade ett dokument i Word. Skrev frasen jag ville föreviga i en korsstygnsfont. Sparade dokumentet som pdf. Tog en ögonblicksbild av pdf:en och sparade som JPEG. Voilà. Redo att instagrammas eller läggas ut på Facebook, helt utan garnkostnader, sönderstuckna fingertoppar och sneda stygn. 

torsdag, augusti 07, 2014

Tumregel

Man måste ha regler här i livet. Något som fastställer ens gränser och definierar världen. Vad är utomhus? Vad är inomhus? Tänk om det vore tvärtom? 

Sopransyrran Bella jämrade sig över att ha gjort ett mindre begåvat intryck i TV-sändning av typen "vi frågar folk på stan vad de tycker om fråga X". När jag skulle trösta lite kom jag på en regel som jag i all ödmjukhet måste tillstå är lysande i sin enkelhet. Regeln gör inga anspråk på att täcka livet i allmänhet, men om den tillämpas på rätt sätt ger den omedelbar tillfredsställelse. 

Så om du fått en mikrofon samt offentlighetens ljus upptryckt i nyllet och i samband med det tycker att du uttryckte dig korkat, vagt, spånigt eller rent av felaktigt skall du ställa dig följande kontrollfråga: 
- Gick det sämre än för kungen i valfri mediasituation?

måndag, augusti 04, 2014

Måluppfyllelse

Det finns mycket i livet som är osäkert. Det är både spännande och skrämmande att inte veta vart vägen leder. Men jag tror man kan säga att jag är framme vid ett av mina livsmål. Jag är en pinsam morsa. Yes! Jag klarade det!

Jag vet inte annars hur jag skall tolka det som händer var gång jag stuckit in huvudet till Sigvard och pratat några ord med honom (det vill säga, stör honom i hans on-line-umgänge och dataspelande). Han är inte på något vis motsträvig eller irriterad, utan tar bort hörlur från öra och lyssnar till vad jag säger och svarar där det är lämpligt. Men varje gång jag har vänt ut ur rummet hör jag honom säga "That was my mum" och så en förklaring till vad som hade utspelats. Idag var förklaringen "--- and she wanted to know why I sounded so funny". Sigvards belgiska kompis, som han hänger med mest varje dag sedan de hittade varandra på något spelforum, torde anse att jag är alla kontrollfreaks moder. (Ni såg vad jag gjorde där, va? Va?)

Men vad skulle ni göra om ungen plötsligt låter som Beavis och Butthead? Skulle inte ni också fråga varför han låter som Beavis och Butthead? Jag bara säger det.