måndag, augusti 18, 2014

Skrattspegeln

Vid kvällsmaten fick jag för mig att fråga Sigvard om det var någon i hans klass som hade växt under sommaren. Det är ju ungefär nu det börjar, de där åren då skolstarten innebär att det inte går att riktigt känna igen alla som ränt i höjden eller fått fjunmustasch. Jag uttryckte mig uppenbarligen inte så att han förstod. När jag ser i ansiktet och ögonen på den jag talar med att hen inte hänger med riktigt, tappar jag koncepterna och börjar blir rejält osammanhängande istället för att bli mer stringent. Jag flummade alltså iväg på min obegriplighets väg.

Till sist bröt Alva in och sade till Sigvard: "Är det någon som har växt i din klass?" Att pojken inte förstod det, det har jag ingen förklaring till, men till sist lyckades vi få fram meddelandet. Jag sade något om att för att vara så smart så är Sigvard rätt korkad. Då tog Justus honom i försvar och påpekade att om jag bara hade ställt en enkel och rak fråga till att börja med istället för att, och här började han härma mig med handviftningar och allt, säga att "man förändras under livet... och universum... och...."

Jag höll på att trilla under bordet att skratt. Jag insåg direkt att det var precis så jag hade uttryckt mig (nåja, jag nämnde faktiskt inte vare sig universum eller människans inneboende möjligheter till både stor godhet och ondska den här gången) och vad värre är, jag förstod att det är så jag låter hela tiden.

Vojne, vojne. Jag kan tyvärr inte utlova någon förbättring, men jag skall göra en allvarligt menad ansträngning att vara lite tydligare. Låta bli att vara så nervöst ängslig att bli förstådd att varje tecken till oförstånd eller missförstånd slungar iväg mig som en flipperboll på en ostyrbar bana. Ping - zing - tilt - frågetecken?

Inga kommentarer: