tisdag, augusti 12, 2014

The black dog

Läser om Robin Williams död. Det gör gott att så många rapporter och inlägg på sociala medier pratar om hans depressioner. Att tonen är allvarlig och inte sensationslysten. Det kanske kan hjälpa en och annan att orka be om hjälp, tänker jag. 

Och sedan tänker jag på mig själv. Hur mycket har jag berättat? Det finns säkert många som anser att jag har berättat alldeles för mycket och brer ut mig plågsamt ordrikt om hur det är att må dåligt. Men vet ni vad? Jag har inte sagt mer än en bråkdel. Man vill ju inte skrämma upp sina föräldrar, barnen och vännerna. Mitt i den stora tomheten måste man ändå ta ansvar för andra. Det måste i alla fall jag. 

Det är först nu, när jag inte längre är deprimerad, och har kommit så långt att jag inte längre tar för givet att det måste komma depressioner livet igenom, som jag kan säga att jag också har balanserat på den där gränsen. Att säga rent ut att man inte orkar leva - det är svårt, det. Säga det på rätt sätt och i rätt stund till rätt person. Så det inte låter som att man koketterar med sin smärta, får det att låta som en flört med döden. 

Nej, jag har aldrig flörtat med döden. Jag har haft sådan tur att något funnits som viskat "lev" även när inget finns utom smärta. Jag har alltid hållits kvar av min kärlek till fem personer. Inte ens när jag föraktat mig själv som mest har jag varit så långt nere att jag trott att de skulle ha det bättre utan mig. Det, nej de, har varit min räddning. Samuel. Alva. Justus. Tönnes. Sigvard. Så heter mitt livs hållpunkter. Jag lämnar dem aldrig. 

Den svarta hunden är ett vidrigt sällskap. Den gör att allt i livet smakar aska.

Jag vill aldrig mer bli deprimerad.