måndag, september 29, 2014

Ta diskussionen, men vilken

Just nu håller Sveriges riksdag på att välja en sverigedemokrat till andre vice talman i sagda riksdag. Inte utan protest; första slutna omröstningen resulterade i 292 blankröster. Men när proceduren upprepats och gett ungefär samma resultat kommer han att väljas. 

Jag har inte ord för hur mycket den här normaliseringen av främlingsfientlighet förfärar mig. För att inte tala om det allmänna tankegods av inskränkta åsikter som följer Sd i kölvattnet; homofobi är ett exempel. Den snart valde andre vice talmannen är uttalat homofob. Men det här skall vi svälja i demokratins namn. Sd blev faktiskt det tredje största partiet i valet, så nu skall vi visa respekt. Samma logik som i talesättet "miljoner flugor kan inte ha fel - ät skit". 

Nä. Vi måste inte svälja. På samma sätt som våra olika politiska partier kunnat kritisera varandra och stundtals gå hårt åt varandra när det gäller ideologiska skillnader kan vi alla fortsätta att kritisera Sd. Jag anser dessutom att Sd verkligen inte är ett parti precis som alla andra riksdagspartier. Hur kan främlingsfientlighet ha normaliserats ända in i riksdagen? Hur gick det till när samhällsproblemen plötsligt kunde identifieras till ett område; och enligt vem? Jag har rätt svårt att visa respekt för människor som just brister så svårt i det själva. 

Utöver "tredje största parti" hör vi sedan många år mantrat "ta diskussionen". Vi skall inte låta Sd kapa debatten om problemen med invandring och integration, heter det. Nävisst. Men ursäkta mig, om jag inte anser att det är ett specifikt problem, då? Om jag tycker att det som alltid i världshistorien handlar om att vi människor alltid tycks ha problem med - just andra människor? Att vi inte klarar att leva utan att sortera in i "vi och dem", och snabbt börja lägga in värderingar i dessa begrepp? 

Jag har större problem med folk som vill slå mynt av allt än jag har med folk från andra länder. Kan vi ta den diskussionen någon dag, kanske? Och sluta låtsas att Sd: s politik är något annat än ren och skär egoism. Det handlar om egen vinning på alla sätt. Om att inte behöva öppna sig och dela med sig, eller för den delen ta in något nytt. 

Så undrar jag också på ett nästan barnsligt sätt: Hur kommer det sig att vi låter det hända - igen? (Jfr Tyskland 1933. Jag är allvarlig.)

onsdag, september 24, 2014

Jag tolkar, alltså är jag

Så länge jag kan minnas har jag tjusats och berusats av ord. Därför tycker jag att det är märkligt att jag har så svårt att lära mig text innantill. Jag kan temporärt trycka in stora textsjok i exempelvis sånger, men direkt när de inte är aktuella längre så försvinner orden bort. Detta gäller även små mänger text. Tänkvärda citat, passager ur litteraturen som jag gärna vill förmedla av olika anledningar: alltid måste jag kontrollera. Det är något med min hjärna som gör att jag snabbt byter ut en preposition här eller väljer en synonym till ett ord där. Det här är något som sker helt omedvetet.

Jag fick för några år sedan lära mig att detta inte bara är en beklagligt dålig minnesfunktion utan även ett karaktärsfel, eftersom de där små omvridningarna beror på att jag ljuger och svänger ihop helt nya utsagor. Det var inte roligt alls.

Tidigt i somras fick jag en aha-upplevelse som gjorde att jag tänkte om. Jag kan faktiskt nu helt avfärda teorin ovan. Min dåliga förmåga att ordagrant återge något beror på att jag omedelbart sätter igång med att grunna på vad orden innebär. Vad är det som har sagts? Jag börjar tolka, helt enkelt. Jag blir så intresserad att jag inte kan stanna upp, utan tankarna spinner på. Det finns för all del stunder även för mig då en cigarr bara är en cigarr, så att säga, annars skulle hjärnan explodera, men så fort jag fastnat för något på allvar sätter processen igång.

I dagsläget kan jag säga att jag fortfarande tycker att det är opraktiskt. Det är det faktiskt. Men det är inget större fel. Det tar lite kraft från mig själv, men det kan jag leva med. För den människa som inte tolkar sin omvärld, hon finns inte.

Ja. Och hur var det nu hon sade, ärkebiskop Antje, när hon citerade Nathan Söderblom? Innebörden är solklar för mig. Men... "Guds orkester är inte enstämmig"? Eller var det "Guds orkester är flerstämmig"?

måndag, september 22, 2014

Sådant som värmer i magen

Var med Tonåringen till specialisttandvården idag. Jag har sagt det förr och säger det igen: de som arbetar där gör det av en anledning. De är så bra. Idag gick det hur smidigt som helst, och jag satt och tänkte på att åren ändå har gått och att Tonåringen har mognat och lärt sig mycket. För fem år sedan hade han inte alls legat stilla och låtit sig petas i munnen på det självklara sätt som nu. Polering av tänderna hade varit en brottningsmatch och förmodligen bara kunnat genomföras halvvägs, visserligen utan prestation och krav eftersom saker får ta sin tid hos specialisttandvården, men ändå. Duktiga Tonåringen. Tack, personal!

Vi åkte hem. Möttes av brorsor och syrra. Syrran hänger här lite vilket vi alla uppskattar mycket, och hon står just nu och lagar kvällsmat. Det luktar väldigt gott. Syskonen umgås i köket. Jag mår bra av att höra och se dem tillsammans.

 Och så kom ett paket med posten. Ingen avsändare. Öppnar. Inuti ligger en CD med Pizzicato Five, närmare bestämt Made in USA från 1994 som jag länge gnölat om att jag saknat på Spotify. Jag blir så glad att jag blir stum. Värme sprider sig i kroppen. Jag konstaterar att den strålar ut från magen och inte alls från hjärttrakten, som ju annars är den kroppsdel som vi brukar benämna som värmepunkt när vi pratar goda känslor. Det har jag aldrig tänkt på förut. Nå. Det har ingen betydelse var värmen sitter. Huvudsaken är att jag får känna den.

Tack alla.

onsdag, september 17, 2014

Det meningslösa valet

Okej okej okej så Sd är inte ett rasistiskt parti och deras väljare är inte heller rasister. Så om det funnits ett till populistiskt parti, utan främlingsfientliga & rasistiska drag, hade alltså de där 13% lagt sin röst på det. Men så skönt. Då behöver vi inte bry oss om att så många silat mygg och svalt kameler när de tyckt sig kunna tolerera Sd:s politik gentemot andra etniska grupper. Hurra! För det faktum att var tionde svensk lagt sin röst för främlingsfientlighet och intolerans betyder inte alls att svenskarna tydligare visar just främlingsfientlighet och intolerans. Vad lättad jag känner mig nu. Vilket parti man väljer har ingen betydelse alls för vilken ideologi man har, eller vilken människosyn och samhällssyn man förespråkar. Börjar inte själva grejen med val verka ganska meningslös nu?

tisdag, september 16, 2014

Taxiprat

Jag hade otur när jag tänkte när jag bokade in tid hos sjukgymnasten förra veckan. I imorse upptäckte jag att jag skulle lämna Tönnes till skoltaxin samtidigt som jag redan borde ha befunnit mig på en buss på väg till husläkarmottagningen. Lösningen blev att beställa taxi.

Vi kom ut Tönnes och jag, och så stod en taxi där. Inte skoltaxin, utan min, men Tönnes började tvekande gå mot den ändå eftersom han kände igen chauffören, som brukade köra honom förut. Vi stod och pratade och Tönnes tyckte det var lite skojigt att det var fel fast det ändå var rätt. Så kom skoltaxin och Tönnes sken upp och sträckte ut armarna i en välkomnande gest som tydligt sade "nu blev det ju rätt". Jag var glad. Tönnes gamla chaufför var glad. Tönnes nya chaufför var glad. Jag tror banne mig att även de barn som redan satt i skoltaxin var glada.

Tönnes for åt sitt håll och jag åt mitt. Vi hann prata ganska mycket politik och Sd på vägen till mottagningen, chauffören och jag. (Jaja, såklart att det var jag som satte igång.) Han var rätt påläst och rent allmänt samhällsintresserad och hade koll på valutgången på olika ställen. En trevlig karl. En vanlig hygglig svensk med god fattningsförmåga - som drar slutsatsen att stor invandring drar ner de svenska skolbarnens kunskapsinhämtning och resultat. Se på Finland, sade han, där har man nästan ingen invandring och se hur bra de finska skolorna presterar.

Självklart skulle han inte rösta på Sd, sade han. Men jag anade mig till en fortsättning: ... än. Den dag Sd blir helt normaliserat vet man inte.

Det är därför jag aldrig kan instämma helt i att de som är medlemmar i Sd, eller de som röstat in dem i beslutande församlingar, skall få vara ifred. De måste faktiskt förklara sig. I det finns både möjligheten för dem att berätta vad det är de tycker problemet egentligen är om de nu inte är främlingsfientliga, och en möjlighet för oss som aldrig kan förstå att peka ut brister i det resonemang som leder till att svaret är minska invandringen (som ju är så förfärligt jättejättestor).

söndag, september 14, 2014

Hej Sd-väljare

Vi vet inte ännu hur många svenskar som har röstat på Sverigedemokraterna eftersom den första prognosen dröjer. Men det är fler än förra valet. Nu undrar jag hur det kommer sig att du röstat på ett parti som är rasistiskt?

Jo, det är de. De kan bedyra tills de blir blå av andnöd att de har nolltolerans mot rasism i partiet, och allt annat blaj de kör med för att dölja sin värdegrund. Synd bara att det händer om och om igen att Sd-företrädare beslås med grovt rasistiska yttranden. Hur kommer det sig att du ändå röstar på dem? Kan det bero på att du själv faktiskt är rasist?

Nej, så illa kan det ju inte vara. Du har säkert suttit och ryst av fasa under historielektionerna i grundskolan när andra världskriget och nazismen har kommit upp. Du ryste kanske inte lika mycket när ni läste om kolonialmakternas framfart i Afrika och Asien, men du tyckte nog att slaveritiden i Amerika inte lät helt okej. Egentligen är du en hygglig typ som inte tycker att man skall vara för taskig mot människor och att man inte får bära sig åt som nazisterna gjorde och utrota människor. Så hur kommer det sig att du inte förstår var Sd har sina rötter?

Ibland talar man om att partier kan dras med barnsjukdomar. Det vill säga att de i sin begynnelse, när politiken höll på att utformas, hade åsikter eller gjorde saker som de sedan insåg var mindre lyckade eller rentav förkastliga. Sd kör gärna med det. Men att påstå att Sd inte har en rasistisk värdegrund och att de kommer att växa ifrån de åsiktsyttringarna är ungefär lika trovärdigt som att säga att Moderaterna inte framhåller det kapitalistiska systemet och marknadsekonomi som den rätta vägen i samhällsbyggandet som grund, och att de i själva verket kommer att gå över till att arbeta för planekonomi i framtiden. Det är helt enkelt inte sant.

Du bör veta vad du har röstat på. Om du inte har legat under ett täcke med kuddar över huvudet i fyra års tid borde du vid det här laget veta vad Sd är. Du borde veta att den människosyn som Sd lever efter i ett slag kan göra dina grannar, kompisar, syrrans kille eller dina barns lärare antingen marginaliserade - eller utsatta och utfrysta. Du har alltså inget att skylla på den dag det börjar gå riktigt snett. Du är ansvarig för att ha röstat fram ett parti som lever på folk med rötter i fascistisk och rasistisk mylla.

Jag ville bara säga det.

Utan hud

Idag är en sådan där dag då jag inte har något filter. Allt går rakt in. Mest det som är tungt och svårt, som rapporteringarna från Syrien, tidiga valprognoser som pekar på framgångar för Sd i valdistrikt där de tidigare knappt funnits, och annan skit. Förmågan att känna empati är en av de viktigaste mänskliga egenskaperna så jag borde inte klaga - men jag känner mest att det är så onödigt att ta vid sig så här. Det tär på krafterna.

Samtidigt är det så nödvändigt att inte trubbas av. Efter körens konsert under Kulturnatten igår kväll pratade jag med en gammal bekant som varit och lyssnat på oss. Han är politiskt aktiv och vi pratade lite om valet förstås, och han berättade om trevliga möten med ungdomar i valstugan. Han är ordförande i en nämnd där ärendena ofta handlar om barn och ungdomar som hamnat snett i livet, och, som han uttryckte det, det var rätt skönt att möta ungdomar som det går bra för. För han är inte avtrubbad. De människor han möter blir inte anonyma för honom. Sådant gör mig glad och ger hopp för mänskligheten och framtiden. Det är bättre att kunna känna med andra än att bara stänga av, även om det naturligtvis måste till en viss distans för att orka räcka till för så många som möjligt.

Jodå. Det är generellt bra att känna. Men inte för mig. Kraften rinner bort.

Engagerad

Det är vackert väder här i Uppsala denna valdag år 2014. Solen skiner och vi gläds åt vår förlängda sommar. Det var med glad stolthet som jag gick till vallokalen i morse och gjorde mina val. Jag hoppas att jag med min röst har bidragit till att Feministiskt initiativ får mandat i riksdagen. I övrigt hoppas jag på regimskifte, men framför allt att Sd inte går framåt. Ut ur riksdagen är för mycket att hoppas på tyvärr. Nu skall hela dagen gå medan vi väntar på att folket skall rösta, vallokalerna stängas och rösterna räknas. Det blir en lång dag.

Filosoferar. Tänker på att det finns många människor som underkänner hela det demokratiska systemet. Dels från höger och vänster, men det finns också rätt många som för ett resonemang utifrån en ståndpunkt som jag, i brist på full förståelse, vill kalla den extrema individualismen. Det är de personer som anser att alla politiker per definition är korrupta eftersom de är en del av ett system som förtrycker individen och vill stöpa om alla i samma form. De extrema individualisterna är inte nödvändigtvis egoistiska eller ovilliga att dela med sig till andra, det är annat som gör dem fullkomligt livrädda för politik. Och det största hotet verkar heta anpassning.

Antagligen kan vi alla dela den rädslan. Ingen vill bli tvingad att rätta in sig eller formas efter en mall,  så det är bara skönt att den obändiga delen av vår natur protesterar mot det. Men problemet med de extrema individualisterna är att de glömmer att ingen av oss är ensam. Det jag gör påverkar min omgivning. Det andra gör påverkar mig. Friheten att utvecklas och leva efter eget huvud går inte att koppla loss från det ansvar för oss själva, våra medmänniskor och hela skapelsen som vi faktiskt har.

Hittills har jag inte sett eller hört någon förklaring från de extrema individualister jag råkat på vad gäller ansvarsfrågan. Jag har heller aldrig fått svar på varför de ondgör sig över politiker i allmänhet. För mig är politiker människor som är engagerade och vill förändra sådant de tycker är dåligt och främja det som de anser är bra eller önskvärt. Är det inte precis så vi alla fungerar? Varför skulle det då vara dåligt att tänka och känna så starkt för något att man är beredd att lägga ner mycket tid och kraft på det? Att bli underkänd som människa för att engagemanget är så stort och brännande att det inte går att låta bli att inte kliva fram, det tycker jag är så dumt att det inte finns ord för det.

Jag tycker allt att den extrema individualismen är en pose. En likgiltig undanflykt och ett försök att höja sig ovan massorna av de där korkade arbetsmyrorna som faktiskt bryr sig om saker och reagerar på sådant de tycker går snett. Ibland får jag känslan av att de tycker att engagemang helt enkelt inte är tillräckligt estetiskt. Där krockar världsbilderna rejält. Det finns de som har råd att hålla sig med den synen. Det finns oändligt många mer vars liv hänger på att människor bryr sig om och agerar.  Det kan ju gå an att sitta i ett gemak och läppja på något kallt och slipa på sina sarkasmer och vara så rädd om sin egen särart att man glömmer bort sin medmänsklighet. Men det är inte på det viset världen blir ett enda dugg bättre.

fredag, september 12, 2014

Partiledardebatt och navelskådning

Slötittar på partiledardebatten så här fredagen innan valsöndagen. Så här nära valet undrar jag vad debatten tillför. Vi vet redan vad som skiljer partierna åt vad gäller hur vi tycker att ett samhälle skall byggas, samt människosyn. Jag tycker exempelvis inte det är så intressant att höra Björklund och Fridolin återigen tala om hur olika syn partierna har på skolan. Även om den debatten var lite rolig för Fridolin tog poäng på Björklund vilket jag ivrigt applåderar. Och självklart hoppas jag att Åkesson skall göra bort sig riktigt, riktigt rejält. Han är just nu på rätt god väg - applåder! Men jag undrar ändå vad den här debatten kan tänkas tillföra osäkra eller ljumma väljare. Inget nytt kommer fram. Och om den skulle vara tänkt som en sammanfattning, som samhällsinformation liksom, så är tonen för hätsk och tempot för stressigt.

Jag lite svårt att hålla intresset uppe. Tankarna vandrar istället åt andra håll. Som till när Rödtotten och jag nyss sammanstrålade i köket - han tittar också på partiledardebatten - och jag frågade hur han skulle ha röstat om han hade fått rösta i år. Han och jag skulle inte röstat lika i riksdagsvalet, visade det sig. Men det är lugnt. allt är okej så länge han inte vid nästa val röstar på det partiet, eller det, eller det, eller... nä. Huvudsaken för mig är att han har en människosyn som aldrig ens skulle kunna snudda vid Sd. Jag är trygg.

Sedan funderade jag lite mer. På om jag är non-konformist eller konformist. Jag kom fram till att jag på en del sätt är normbrytare. Men att jag i mycket högre grad inrättar mig i de olika led vi står i under livstiden. Jag följer med. Ergo: konformist.

Min självbild får sig ytterligare en tillstukning. Jag som trodde jag stod på barrikaderna!

Inget jädra fredagsmys här

Jag lärde mig nyss att det är ett ögonblicks verk att omvandla tre paket bacon till tre rykande kolhögar. Nej, processen hann inte fullbordas eftersom jag någonstans inne i förkylnings- och nedstämdhetsdimmorna plötsligt kände lukten från ugnen, men det var ytterst nära. Enda trösten är att det är gott med knapriga kanter. Det som är för bränt går att peta bort.

Fummelhänt är jag också. Tappade ut halva paketet med frysta potatisplättar på golvet. Så onödigt. Det är faktiskt så trist allting just nu att jag till sist måste citera Brandsta City Släckers, trots att det bär mig emot: Kom och ta mig långt härifrån.

Anyone?

torsdag, september 11, 2014

Lyckad hjärntvätt av tolvåring

Det var ingen bra morgon för vare sig Utegångsfåret eller mig. Vi har båda lyckats få svåra smärtor i höger fot. (Vi har alltså inte samma fot; i våra respektive högerfötter.) Utegångsfåret grät en skvätt för att det värkte så. Jag var hålögd efter min sömnlösa natt som orsakats smärtor i fossingen. Jag försökte vara lagom saklig och tröstande samtidigt. Efter nödvändigt kramande började jag sjunga för mig själv i ett försök att pigga upp åtminstone mig.

"Pest och översvämning tycker inte jag är bra
Sånt skapar lätt en viss förstämning"

... och så föll Utegångsfåret in: "men kaffe och bullar gör mig gla´".

Det gjorde mig mycket glad. Jag ägnade nämligen någon timme i somras åt att låta pojken lyssna på "Depressiva tankar kan ibland kompenseras med kaffe och bullar." Det är så jag går tillväga när jag smyger på ungarna kunskaper. De har inte en chans.

onsdag, september 10, 2014

Vi krymper

Ofta tänker jag på att det värsta med nedmonteringen av folkhemstanken är att vi blir så näriga. Människor som drabbats av sjukdom och arbetslöshet och bara har utförsäkringen framför sig som ett febrigt hot orkar inte bry sig om andra. Kanske att vi orkar bry oss om våra nära och kära. Vännerna. Möjligen grannarna eller arbetskamraterna, men sedan tar medkänslan slut. Ekonomisk och social osäkerhet tär på våra sociala förmågor. Det äter upp det empatiska kapitalet, för att snickra ihop en fras som känns lagom kall och avståndstagande. Det blir livsviktigt att skydda sig själv och då är egennyttan det enda ledordet.

Ja, det är det värsta. Vi blir så små, så små, som människor när solidariteten dör.


tisdag, september 09, 2014

Citronerna kommer

Måste lägga ut min bostad (min älskade trädkoja) till försäljning eftersom jag inte har råd att bo kvar med min låga inkomst. Ett steg i det ledet är att fotografera lägenheten och framställa den så bra som möjligt så att den intresserar folk. Att det gäller att framställa bostaden i så gott sken som möjligt är förstås vare sig nytt eller konstigt. Jag tycker också att det är lättare att bli intresserad av en lägenhet om den inte är genomskitig och man måste gå i gångar mellan boktravar, som hos Bok-Vicke en gång i tiden. Men det retar mig oerhört att allt skall presenteras som ett paket med glättade guldsnören.

Det är tydligen så att vi sedan ett tiotal år tillbaka inte klarar oss utan att knarka bilder på pimpade lägenheter och att det beroendet är så starkt att ingen kan vare sig sälja eller köpa en bostad utan dessa stelt likriktade bilder. Själv kan jag inte minnas att jag har sett ett enda foto på någon av de bostäder jag levt i under min livstid hittills, och det gick bra ändå. Visserligen inser jag mer och mer att jag inte riktigt är som alla andra så jag är helt med på att skriva upp det på mitt Jenny är knasig och underlig-konto. Trots detta medgivande vidhåller jag min första reaktion som är att utbrista: "störtlöjligt". 

Motvilligt har jag gått med på besök av en heminredare (jag vill inte säga home stylist, som mäklaren säger). Om villkoren för att sälja idag är sådana att jag måste få hemmet att se ut som att det inte lever människor i det utan är ett utställningsrum på IKEA, så tar jag såklart emot hjälp. Eftersom jag saknar både intresse och blick för heminredning är det också bra att det kommer någon som kan saken. Men jag har verkligen ingen lust. Jag vet å andra sidan exakt varför jag är så ovillig. Jag vill ju inte flytta. Jag vill bo kvar här. Jag trivs så otroligt bra! Området är tyst och lugnt, vilket är oerhört viktigt för mig som är så ljudkänslig. Det finns många andra skäl också. Det är därför jag spjärnar emot fast jag är mycket väl medveten om att jag inte kan betala månadskostnaden med leenden och charm. Det krävs mycket mer pengar än jag drar in varje månad, och så är det. Orubbligt faktum. Bara att böja sig under.

Heminredaren har inte andats ett ord om citroner än. Jag väntar faktiskt med viss förväntan på att få reda på om ämnet kommer upp nästa vecka när vi skall träffas. Jag har ett svar redo. "Citroner? Känns inte det väääldigt... 2008?" Det är så löjeväckande hela den trenden. Bilder av hem skall inte se ut som hem. Föremål som man ser på långa vägar att de är utplacerade för den estetiska effektens skull på platser där de inte skulle få ligga ifred mer än några minuter om det fanns människor i närheten som rörde sig och andades. De där broschyrbilderna är läskiga, tycker jag. De andas sterilitet. Och vad är det med de där citronerna egentligen? Vem har lagt fram dem om människor är bannlysta? Vad gör citronerna när ingen ser på dem? Jag får lust att skrika: They´re here! och springa åt motsatt håll av att se bilderna. Det kommer inte finnas en enda citron framme i bild när trädkojan skall fotograferas. Över min döda kropp.

Kan jag bli husockupant och vägra flytta ut? Ställa som försäljningsvillkor att jag är en inventarie som följer med köpet?

måndag, september 08, 2014

Henrik Dorsin, din jäkel

I min tillvaro ingår nu att besöka arbetsförmedlingen då jag söker nytt jobb samt skall börja stämpla. Idag har jag suttit mig genom den 1,5 timme långa obligatoriska informationsträffen. Utan paus, och när en man försynt frågade efter en bensträckare fick han nej och blev tvungen att blygt tillstå ett naturbehov (quelle blamage). Då gavs vi motvilligt en femminutare. "Men då håller vi på längre också." Nu tror jag inte att den informerande personen älskade oss som grupp så mycket att hon inte ville slita sig. Gissar att hon har ett krav på sig även hon. Hon skötte sitt uppdrag väl dessutom, så jag klagar inte. Men jag fick tillfälle att begrunda ett och annat som jag kanske formulerar någon annan gång. 

Efter 1,5 timme tänkte jag lämna in arbetsgivarintyg och annat. Jag trodde att det bara var att lämna över, men jag fick en nummerlapp och sitter nu och väntar på att få träffa en handläggare att lämna papiren till. Ja, vi byter säkert några ord också fast jag vet inte om vad. Jag känner ett litet frågetecken här. 

Vi är flera som väntar. Stämningen är inte yster, direkt. Därför väckte jag visst uppseende när jag började frusta för mig själv och till sist inte kunde hålla mig utan började skratta. Dendär Dorsin alltså.

onsdag, september 03, 2014

Doktorn & jag

Det pendlar fort mellan höjder och dalar nu. Idag har jag blivit alldeles matt av allt fram-å-tillbaka. Beslöt att försöka avsluta dagen på ett trivsamt sätt, så när pojkarna blivit fösta i säng tog jag med mig min bärbara dator och lade mig. Jag tycker det är rätt knöligt att titta på film i den bärbara i sängen. Jag måste palla upp kuddar så min onda rygg inte bråkar, måste ha något tjockt i knät så inte datorn bränner sönder översidan på mina lår, måste se till att nätanslutningen inte hoppar ur och stå ut med att jag inte kan röra mig utan att hela uppställningen glider iväg på något sätt.

Men nu är det värt det. Jag hittade andra avsnittet säsong 8 av Dr Who, och jag är så nöjd, så. I det här avsnittet påminner doktorn mer om Malcolm Tucker än om den plågade kabinettssekreteraren (eller vad han var) i Torchwoodavsnittet Children of the earth. Det gillar jag mycket. Eller för all del om den förvirrade nya doktorn i första avsnittet för säsongen.

Än en gång har populärkultur lyckats med att skingra mina tankar en stund och fösa undan både de svåra livsfunderingarna och min allmänna weltschmerz. Eskapism, javisst. Doktorn har räddat en människa till ikväll.

P.S. Har jag nämnt någon gång att jag dyrkar Peter Capaldi?